Stålmannen Rehhagel - revanschernas mästare

Där väntade ledningstrojkan med Beckenbauer, sportchefen Uli Hoeness och Karl-Heinz Rummenige, på den tiden vice-president.
Bara några timmar tidigare hade Bayern München förlorat hemma mot Hansa Rostock och kampen om ligatiteln såg ut att vara förlorad.

Bayern-ledningen hade väntat på tillfället att kicka Otto Rehhagel, nu hade det kommit. Det var ett förödmjukande ögonblick för mannen som efter många framgångsrika år i Werder Bremen inte ens fick ihop till en hel säsong hos rekordmästarna - han sparkades dessutom tre veckor före Uefa-cupfinalen mot Bordeaux. Då coachades laget av Franz Beckenbauer.

Otto och Beate Rehhagel flydde till ett hotell i Zürich, telefonen fick ringa bäst den ville hemma i München-lägenheten. Två år senare skulle Otto Rehhagel få en ljuv revansch.

Otto Rehhagel föddes 1938, ett år före andra världskrigets utbrott, i stålstaden Essen. Hans far var gruvarbetare, Otto Rehhagel utbildade sig till målare och blev Bundesliga-proffs - känd som en hårdför, habil försvarare och straffskytt.

Rehhagel var 42 år när han kom till Werder Bremen 1981. Han hade varit tränare ett par år, hans största framgång dittills var cupsegern med Fortuna Düsseldorf. Annars var Rehhagel en sådan som kallades in när det var kris, brandkårsutryckningar hade blivit hans specialitet.

Nu skulle det bli annorlunda. Werder Bremen var ingen storklubb, utan pendlade mellan första- och andraligan. Den enda mästartiteln från 1965 var historia, Rehhagels första uppgift blev att ta Bremen tillbaka till förstaligan.

Werder Bremen var då, precis som i dag, känd som en familjär, jordnära klubb. I Bremen härskar socialdemokratin och Werder är en "sosseklubb", dagens ordförande Willi Lemke är en ledande s-politiker och på 80-talet var han klubbens manager.

Otto Rehhagel skulle komma att stanna i hela 14 år hos de grönvita - under den perioden tog klubben två mästartitlar, fyra andraplatser, två cupsegrar och som kronan på verket segern i Cupvinnarcupen efter final mot Arsène Wengers Monaco med George Weah i anfallet.

Det är klart att Bayern München ville ha undergöraren hos sig - de bästa och dyraste spelarna hade man redan.

Miroslav Votava, i dag 52 år och ungdomstränare i Werder Bremen, var lagkapten under Rehhagel-eran. Han tror sig veta varför Rehhagel kunde lyckas i Bremen för att sedan få sparken i Bayern München.

- Det fanns många stridande uppfattningar i München. Men om man värvar Otto Rehhagel måste man också låta honom verka, säger han.

Medierapporter från den tiden handlar om hur spelare som Jürgen Klinsmann och Mehmet Scholl gjorde uppror mot den i deras tycke gammalmodige tränaren, de förolämpade honom öppet.

- Kyss mig i arslet, kunde de säga när Rehhagel gav order.

- Man kan inte vara alla till lags, kommenterar Miroslav Votava.

Votava har behållit kontakten med Otto Rehhagel, under Portugal-EM hjälpte han honom med att spionera på motståndarlagen. Sedan diskuterade de tillsammans - Votava ser Rehhagel som en skicklig taktiker:
- Absolut. I EM hade också Grekland fördelen av att vara underskattat, det har man inte i dag, ändå var resultaten bra i EM-kvalet.

Miroslav Votava pekar på en annan framgångsfaktor - Beate Rehhagel. Hon underhöll de grekiska spelarfruarna, samlade dem till gemensamma middagar och aktiviteter, precis som hon brukade göra i Bremen.

- När fruarna är på gott humör flyter det mesta på bra, säger Miroslav Votava med ett skratt.

Samtidigt var vreden stor när Rehhagel övergav Bremen för ärkerivalen München, då kom också misshälligheterna upp till ytan - det fanns de som tyckte att paret Rehhagel till sist tog alltför stor plats i klubben, ett exempel var när sonen Jens fick träna med proffsen trots att han inte ens platsade i reservlagets förstaelva. Otto Rehhagel var i vanliga fall var ytterst obenägen att satsa på oerfarna unga spelare.

Trycket från pressen var också betydligt hårdare i storstaden München än i Bremen. Otto Rehhagel var och är ingen medieälskare. Jag och andra svenska journalister fick känna på det i vintras när Grekland spelade mot Finland på Cypern. Otto Rehhagel ville inte säga ett ord till oss, det hjälpte inte att fråga en gång till.

- Människa, hör ni inte vad jag säger, fräste Rehhagel och gick sin väg med sina karakteristiska trippande steg i riktning spelarbussen.

Det sägs också att Rehhagel uppmanat sina spelare att inte läsa tidningarna, att framför allt strunta i spelarbetygen.

- Journalisterna ser ändå inte hela matchen. Under andra halvlek sitter de och skriver, ska han sa sagt till sina adepter.

Rune Bratseth, den norske mittbacken som var Bremens stöttepelare under Rehhagel-eran, skrattar när han hör historien.

- "Viel reden, wenig sagen" sa han alltid. Gentemot pressen var hans motto att man skulle säga så lite som möjligt, berättar Rune Bratseth.

Bratseth, som efter Bremen-tiden varit sportchef i Trondheim-klubben Rosenborg, hade ett synnerligen gott förhållande till Rehhagel. Tränaren ville ofta ha en pratstund med honom och Bratseth kände sig delaktig i allt som skedde.

Otto Rehhagel blandade skämt och allvar i umgänget med sina "jungs".

- När det var allvar var det verkligen allvar. Men han är en väldigt folklig person som har lätt att få kontakt med människor och som skapar en väldig trivsel. Han är sådan som får spelarna att vilja ge allt för tränaren. De upplevde att han brydde sig om dem och att han "var glad i dem" förklarar norrmannen.

Otto Rehhagel fick som tränare lära sig att tämja sitt heta humör, helt lyckades han inte.

- Det kunde hända att han skällde och skrek under match, men var aldrig på dåligt humör under en längre tid. I omklädningsrummet brukade han efter matcherna säga att "alla som fått sparken i dag är härmed återanställda", berättar Rune Bratseth.

Greklands vinst i EM illustrerar, enligt honom, Rehhagels stora styrka - förmågan att sätta samman ett lag, att se spelarnas starka sidor och få alla att dra åt samma håll.

Förre landslagsmannen Jörgen Petterson säger samma sak, "han kan bygga ett lag av ingenting".

Pettersson spelade för Otto Rehhagel i Kaiserslautern i drygt en säsong. Då hade Rehhagel redan fått sin stora revansch på Bayern München. Han hade gått till Kaiserslautern i andraligan sedan han fått sparken, förde upp klubben i ettan direkt och säsongen därpå vann nykomlingen mästartiteln.

Det hade aldrig hänt förut i Bundesligas historia - dessutom var Bayern München två retfulla poäng efter.

Det var Otto Rehhagel som såg att Jörgen Petterson med sin spelförståelse också kunde användas som mittfältare.

- Jag var lite skeptisk från början, men han har en väldig fingertoppskänsla, säger Jörgen Pettersson.

Otto Rehhagel verkar ha likheter med den förre svenske förbundskaptenen Tommy Söderberg. Jörgen Petterson, som har erfarenhet av båda, säger att det ligger något i det.

- Men Tommy är lite mer normal. Det är svårt att förklara varför Rehhagel är så speciell, lite crazy, för någon som inte varit med, säger Jörgen Pettersson.

Under Jörgen Petterssons andra säsong i Kaiserslautern fick Otto Rehhagel sparken i ett tidigt skede. Laget hade haft många skador och inledningen hade varit skral resultatmässigt.

- Det hade varit lite strul med en spelare också, schweizaren Ciriaco Sforza, lagets stora stjärna. Han var mittfältare, men Rehhagel ville att han skulle spela libero, berättar Jörgen Pettersson, i dag 32 år och lagkapten i Landskrona Bois.

Det var hösten 2000. Otto Rehhagel var arbetslös på nytt och skulle få vänta i nästan fyra år på att än en gång få revansch och upprättelse.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut