"Bojkotta för arbetsvillkoren, inte bränslet"

Evandro José da Silva är en så kallad "super homem". En "övermänniska". Han hugger dubbelt så många sockerrör som sina kollegor, dubbelt så snabbt. Han är effektiv som en maskin.

Varje etanolfront i Brasilien, som består av cirka femtio personer, brukar ha en, två eller högst tre "supermän" i sitt arbetslag. De kallas sällan vid sina namn. De heter antingen Superman I, II eller III. Det är som på film. De är hjältar. På skoj. För alla vet att det är de här starka männen som en dag stannar upp på fältet med en stickande känsla i bröstet. Hjärtinfarkt.

Ackordproduktionen driver dem in i döden. Ändå tjänar en superman inte mer än en uselt betald busschaufför i Rio de Janeiro. Supermannen ska dessutom tjäna in för hela året under de nio månader som skörden varar, samt betala för maten han ätit, skorna han använt, slipstenen han nött. Totalt kommer Evandro José da Silva inte att tjäna mer än 700 real i månaden för att riskera sitt liv i år (2.500 kronor).

De andra 400.000 vanligt mänskliga etanolarbetarna kommer att få betydligt mindre. Jag har själv följt deras arbete på fälten, jag vet hur omänskliga deras villkor är. Professor Maria Aparecida de Moraes Silva liknar det vid slavarbete. Fast slavarna under kolonialtiden drevs inte lika hårt.

För arbetarnas skull förtjänar Brasilien därför en bojkott av sin etanol. Framför allt för att få landets president Lula att vakna. Han har, trots att han är en arbetsskadad före detta metallarbetarledare, valt att blunda för förhållandena på fälten. I ställer ger Lula sitt hjärtliga stöd till de sliskiga sockerbaroner som i decennier styrt priset på socker i landet, vägrat anställa enligt gällande arbetslagar och förbjudit fackklubbar. Lula kallar etanolbaronerna för "hjältar!".

För miljöns skull förtjänar Brasilien däremot ingen bojkott. Det finns inget mer effektivt och miljövänligare biobränsle än den brasilianska sockeretanolen. Dessa miljömyter som säger att etanolen håller på att äta upp regnskogen är sådan nonsens att den brasilianska branschorganisationen for etanoltillverkning, tror att det är Opec:s oljelobby som planterat ryktena.

Den brasilianska etanolproduktionen ligger 3.000 kilometer söder om Amazonas. Den har lika lite med regnskogen att göra som Sveriges tallskövling har med Saharas utbredning att göra.

För supermannen Evandro José da Silva är debatten ändå inte viktig. För honom är miljöfrågor ett lyxproblem. Han vill bara tjäna en hygglig månadslön.

Utan att riskera livet för att världen ska kunna köra miljövänligt.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut