Enda tjejen - det ger hårt skinn

BORLÄNGE-LUDVIKA. Hon reser jorden runt och testar nya motorcyklar, som hon sågar eller hyllar i tidningen MC-Folket, föreningen SMC:s medlemstidning (Sveriges motorcyklister).

Hon har inte många kvinnliga kolleger i världen: ett par i Europa samt några få i USA. Tidigare var hon frisör, men fick eksem och omskolade sig. 2004 fick hon jobb som motorcykeljournalist på SMC.

Motorcykelintresset startade med brorsans moped.

- Jag tjuvlånade hans trimmade Crescent när jag var elva år och körde och körde, säger Petra.

Mc-åkandet kom med en pojkvän. 1987 övningskörde hon på hans Kawasaki GPZ 1100. Efter det har det passerat många motorcyklar.

Redaktionen är i Borlänge och hemma är i Ludvika fem mil bort.

- Jag ska bara ladda kameran först. Ska i väg till Italien i morgon och göra ett reportage om en fabrik som gör motorcykeltillbehör, säger hon medan hon rotar i kamerasäkerhetsskåpet i arbetsrummet.

Dagsprogrammen är tajta.

- Det är grymt kul att köra hoj och det är svårt att låta bli. Men jag har blivit lite mer rädd om livet nu sedan jag har fått barn, säger hon.

- Egentligen är det här jobbet inget för en småbarnsmamma. Det är ett ständigt pusslande för att få det att gå ihop. Dagishämtningar, utlandsresor och en massa möten. Det är tur att jag har Peter, världens bästa sambo, säger hon.

Det är barmark och hojpremiär trots att isjakterna jagar fram och åter utefter isen på sjön Haggen. Hennes blå Yamaha R6 är vinterfixad på Ludvikaverkstaden. Den spinner vårrusigt i väg. Petra gör några snabba testkast från höger till vänster innan kurvorna får sitt på vägen utefter sjön. Det är tåspetsarna i asfalten när turen är över.

Att hon bara är 160 centimeter lång besvärar henne, då de flesta motorcyklar utom rejshojarna är för höga i sitthöjd.

- Ibland måste jag hitta en trottoar­kant eller någon stolpe att stanna vid eller köra ned i diket för att få fotstöd. Saknas det stöd kan det bli problem vid fotoplatser eller stopp för vägdiskussioner i främmande land, säger Petra.

Hon tycker att motorcykeltillverkarna skulle titta mer på bilbranschen, där är ratt och säte ställbara för att passa alla.

Men Petra kommer inte till korta på testkörningarna. Hon har kört de allra största och värsta och minsta och snabbaste motorcyklarna, enduro och skogsmullehojar och några till. Boss Hoss med V8-motor, Ducati 1098 supersport, Buell 1125R. Hojar med varierande prestanda och fakta: 500 kg tung, 300 kilometer i timmen i topphastighet, 0 till 100 kilometer i timmen på några sekunder.

Hon imponeras inte av machokulturen bland "coola grabbar", testförare som leker med döden. Ta upp på bakhjulet. Göra värst nedlägg med knäet i asfalten på allmän väg, eller först och snabbast hem efter dagens provkörning.

- Jag är inte dålig att köra på bana och jag älskar det. Men jag slår inte de ärrade mc-journalisterna som ofta har racingbakgrund. Däremot händer det att jag håller igen mot de nya yngre så att de inte hetsas att köra över sin förmåga för att inte bli slagen av en tjej, berättar Petra.

Hon klotade/gick omkull med en Honda Fireblade sporthoj på Losailbanan i Qatar. Pinsamt tycker hon.

- Det var antagligen sand på asfalten i en kurva när framhjulet släppte, säger hon.

En av favoritrejsbanorna är Almeria i Spanien och nummer ett är Laguna Secabanan i USA.

- Det var sjukt kul att köra Buells höga sporthoj där, snabb kurva sen uppför och efter backkrön, en chikan i nerförsbake. Det var nästan som att åka karusell, skrattar Petra åt minnet.

På dagiset Junibacken höjer ingen på ögonbrynen när hon iförd skinnställ hämtar dottern Emilia. På treårsdagen på söndag ska hon få en "Ljosa fylhjulig motojsykel" som hon önskat.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut