Tyskvolvon på solferie

- Rätt trist här även om det är varmt och gott, säger Tyskvolvon till de omkringstående bilarna och motorcyklarna. Ni är ju så negativa med gnäll på snö, is och vinterhjul som inte matchar. Hur vore det med litet mer optimism? Snart är det sommar och då åker suffletten ned, som jag brukar säga.

Den stora motorcykeln Brumme, kollar in auditoriet som nu lyssnar koncentrerat i väntan på vad som verkar bli ännu en av de otaliga diskussioner som får tiden att gå när det är stilla i garaget. Han tar till orda:

- Hur var det i somras din rödfläckiga tyska tältbil? Var det inte du som kom tillbaka från Gotland och klagade på väder och ungar som bara ville ha den där skrynkliga tältduken uppe?

- Nein, nein. Gar nichts. Det var trevligt men det hade kunnat vara bättre. Det var en söndag vi tog vårt gepäck och for i väg. Jacques den evige optimisten hade snackat en massa om en tur till "Solön" med sina två tolvåringar. Jag hade mina aningar redan när det var mulet och regnstänk i luften. Men tänkte att "det är väl bara på fastlandet". Vi rullade på i kön ned längs 73:an "dödens väg". Lunkade på i sådär sjuttio medan han snackade på för barnen om sol och bad. Det var så övertygande att jag redan kände hur det ryckte lite i suffletten.

- Åka båt var helt okej. Fast man ser ju inte mycket och det är skumt. Många andra var där också. Vi stod på bildäck. Det var tyst förutom fartygets dunkande. Jag försökte vara litet trevlig. Är det alltid sol på Gotland?

De andra gungade nästan som i takt. Log de? En gammal Volvo 945:a som såg ut att har varit med en del, kollade upp:

- Eru pucko? Va eru från? Uddevalla?

- Nej, jag är född där. Men sedan bodde jag i Deutschland, Tyskland, i sju år. I närheten av Lübeck. Numer bor jag i Stockholm sedan jag fått återvända till mitt Vaterland. På Kungsholmen, svarade jag.

- Sol på Gotland? Det är sånt dom lurar i turisterna. Gotland, de e bara en klippa i vattnet som sticker upp och fångar in regnmoln. Vänta får ru se, sa den griniga 945:an.

- Och sanna minna ord. Jag har inte sett så mycket vatten sedan jag var på västkusten. Det var hällande regn när jag rullade av. Sedan körde vi 140:an söderut. Strax söder om Klintehamn öppnade sig himlen. Det gick knappt att få någon asfaltkontakt med däcken; han körde för fort såklart, som vanligt.

- Fick stå ute vid någon göl nästan längst ned på ön. Allein. Dötrist. Och på måndag regnade det också. Men på tisdagen blev det litet sol och värme. Äntligen! Sufflett ned. Men säg den glädje som varar. Ungarna tjöt av förtjusning till en början. Men sedan tröttnade Lillebil i baksätet på att vinden trasslade till håret.

- Jacques sa att man ska ha huva, keps eller schalett. Hon försöker med keps. Det går inte bra. Suffletten åker upp. Verdammt!

- Ja, och sådär höll det på. Antingen regn eller barn som inte ville känna fartvindens tjusning. Fast någon dag när barnen var på vattenland så körde der Alte runt litet i Visby med omgivningar med taket ned för att visa alla. Solen blänkte i min lack. Jag var en av de snyggaste i den gamla Hansestadt om jag får säga det själv. En välbevarad Volvo C70 från år 2000.

- Behöver jag säga att solen sken och att det knappt fanns ett moln på himlen efter en vecka när vi skulle hem? Sånt är livet. Men skulle jag klaga. Aldrig. Snart är sommaren här igen, då kommer vi cabrioleter ut och får er alla att avundas det sköna fria livet.

- Behöver man fyra hjul och ett tälttak för att leva fritt är det nåt fel, sa Brumme. Det räcker med två. Men visst, sol måste man ha för att det ska vara kul.

Översättning: Jacques Wallner

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut