Containerslottet

Klockan är strax efter lunchtid. Än så länge är det bara Yannick som är i gång och arbetar. Först inom någon timme kommer medlemmar och sympatisörer som Matilda, Agnes, Anto, Panos, Annkatrin och Axel att ansluta.

Yannick målar med svart slamfärg (av falutyp).

Rastahårige Victor, tillika arkitekturstuderande, med det vänsterklingande efternamnet Marx guidar oss in i radikala Kulturkampanjens kulturdröm vid Högdalstoppens fot:

- Vi ville ha ett ställe fyllt med verksamhet, men alla pengarna gick åt för att få tillstånden. Först trodde vi aldrig att vi skulle få bygglov. Invändningarna var så många, men plötsligt vände det. Överraskande.

Det låter som en saga. Men vänta, hur kommer det sig att några frifräsare håller på att bygga ett eget kulturhus här och nu? För att skapa den rätta sagostämningen så börjar berättelsen för hundra år sedan

Det var en gång för länge sedan en kung och en drottning med prinsar och prinsessor som bodde i en stad med alldeles för få hus och vägar. Landsbygden började ungefär mitt på Södermalm eller redan efter halva Sveavägen. På den tiden rådde nöd och brist. Och det enda som fanns i överflöd var fattigdom och okunnighet. Detta till trots kryllade huvudstaden av bygg­entreprenörer: ideella som religiösa föreningar, småföretag och illitterata egendomslösa medborgare. Tillsammans eller var för sig byggde de hela kvarter och kulturinrättningar. Det var sjukt omöjligt. Men ändå. De byggde en stad.

Hundra år senare råder överflöd på bildning och kapital samt dunkla tillståndsprocesser med omvända problem. Förr var ju själva byggprocessen den svåra nöten och lokala bygglov en promenadseger. I dag är det tvärtom. Städer nej tack och rådjur jajamensan. Och vad gör bostadsministrar vi minns? Kommer det något mer än friggebodar? Åh, tänk om någon ens hade en gnutta Ariel Sharon i sig. När han var Israels bostadsminister skydde han vare sig gränser, grannar, inhemska majoriteter eller ens en hel värld. Ohejdbar som en seg stockholmare från flydda tider byggde han till och med på and­ra folks marker. Vadå ockupation? Mullvadenstriden blaha blaha! Eller föreställ dig att Timell eller tv-programmet "Bygglov" verkligen skulle visa tittarna hur de får bygglov - otänkbart. Nuförtiden är medborgarna först och främst inredare: "Att bygga stora hus själv, va galet! Inte kan väl vi, hur skulle det gå till, min dröm är ju en platt tv "

Mot denna bakgrund är det som sker nedanför den gamla sopiga skidbacken från Högdals­toppen något väldigt, väldigt konstigt. Det ser nästan ut som om folk gör nåtgot själva, som en saga från fornstora dar

Det var en gång för inte så länge sedan, ungefär år 2003, som de unga medlemmarna i föreningen Kulturkampanjen ockuperade det samhällsägda Vasakronans tomma lokaler, närmare bestämt gamla SVT:s jätteytor nära Stadion.

Då kom polisen.

- Vi vänder oss mot begreppet ockupation. Vi ser det mer som att staten ockuperar gemensamt ägda fastigheter när de låter dessa förfalla i vanvård under decennier. SVT:s övergivna lokaler var på tiotusentals kvadratmeter och stod tomma, så vi började bygga hus inne i huset, säger Victor.

Snart fann Kulturkampanjen nya döda kåkar, hos SL nära Hammarby eller förfallna ödehus tillhörande Stockholm stad. Lämpligt nog revs huset alltid så fort Kulturkampanjen blev engagerad. Oftast passade inte heller Kulturkampanjens verksamhet in i stadsbilden och i stället fick föreningen försåtliga löften om att det skulle ordna sig "sen" och "någon annanstans". Och eftersom långbänksutfästelser som "sen" påminner om u-ländernas entreprenörsnedbrytande möten med "mañana", så sökte de öde adresser att bygga ett eget kulturhus på.

De gjorde husritningar, ansökte om bygglov. Tiden gick. Länge såg det ut som om inget skulle ske. Några gav upp. Andra tillslöt. Men plötsligt hände det. Högsta vinst på tomtlotteriet: Inget hus. Ingen el. Inget avlopp. Inget vatten. Vid en övergiven soptipp, för 600 kronor i månaden hade de ett tillfälligt bygglov som löper ut om fem år.

När På stan kommer längs Magelungsvägen syns schabraket mitt emot Snösätravägen. Cirka åtta meter högt, tolv meter långt och elva meter brett. Fundamentet består av fyra containrar och däremellan överlappas tomrummet med rivningsvirke eller begagnat byggmaterial köpt från Rivners.

- Mycket har vi hittat och fått efter att vi frågat om det, men till taket har vi köpt varenda bräda på Fredells, säger Victor.

Det liknar ingen annan byggnad. Containrarna är staplade som två dubbeldäckare i vardera längdriktning. "Wicab containrar Göteborg" står det på en lapp klistrad på en av de övre jättejärnlådorna. På en annan står det "Nedlloyd". En tredje pryds av en lotusblomma intill ursprungsnationen "Malaysia" i turistvänliga jättebokstäver.

- Containrarna kostade 18.000 kronor styck och då fick vi dem uppkörda hit. Det tycker jag är billigt.

Fönsterformerna är brokiga. Högst upp på framsidan sitter ett perfekt skeppsrunt fönster med röda spröjsar från tiden efter förra sekelskiftet. Under verkar det som om någon satt fast husets ögon som det fallit sig. Stora, mindre, nya, gamla. Bruna och vita fönster. Inne i huset silar sig motljuset in genom bakre sidogavelns vindögda glasögon. Själva salen har imponernade åtta meters takhöjd, ganska vackert men än så länge utan akustik.

- Det är som ett jättelikt dockhus, säger 53-årige Panos, som varit medlem sedan något år och vän till Victors familj samt pappa till en musiker som brukar spela på Kulturkampanjens fester.

- Min son är ingen husbyggare, men han gillar att spela.

Sjutonåriga Agnes tillkommer. Hon vill måla. Tillsammans med sin bror Axel har hon en hel del verktyg med sig.

- Pappa hade fått dem av en snickare som dog, säger Axel.

Axel går bort och letar upp fogsvansen och börjar såga med bägge händerna. Avigt. Som om något kan gå fel när som helst. Han håller på med fodringen av något som förut skulle bli framdörren men som nu ska bli Kulturkampanj­husets vindbrygga. Portens brädfodring ligger i fiskbensmönster men någon verkar ha struntat i passform. Inga 45 graders vinklar här inte. Geringslåda är inte det enda verktyg som saknas.

- Vindbryggan får nog fästas i containersidorna, säger Victor.

- Vi har ju byggt huset så här med containrar och olika egentillverkade byggelement bara för att vi kanske måste flytta om fem år. Till vår hjälp har vi haft erfarna snickare, men också kvalitetskontrollanter och andra besiktningsförfaranden som är obligatoriska och känns onödiga.

Om beslutsvägen är mödosam och kostsam, så haltar också den fortsatta finansieringen.

- Vi hade samlat in 70.000 kronor när vi började, men de tog slut innan vi ens hade bygglov, innan vi ens köpt en planka. Sedan har vi fått syndikalisternas rätt till räntefria lån hos banken JAK (jord-arbete-kapital), men nu är de lånen också slut.

Pengarna till bygget kommer från gåvor men allra mest från fester och Kulturkampanjens egentliga verksamhet som till exempel Polsk pannkaksworkshop, Eldkonstworkshop. Uppträdande band som Mayonnaise Bandana Darkeners, Lügchen, Shyshnycks, Eskalator, Orkester Mao, Ollibolli och Kalle Haglund, Mackan eller teater som "Skrämselhicka" och "Teatersport" med Unga Tur. Dj Lotta spelar sina plattor. Sälja egengjorda grejer. Möte om alternativt boende, Politisk info-bokhandel, Sagotipi för barn, Freeshop (gratis loppmarknad), Öppen jamsession, mat och dryck.

- Lügchen spelar någon egen slags musik, kanske operapunk-Brecht ungefär, förklarar Matilda, som gått ut gymnasiet i år och gärna flyr jobbet som ljussättare från familjeföretaget Marionetteatern på Södermalm.

- Här kanske vi kan ha en bio med politiska filmer, där i den andra containern en verkstad och screentryckeri. Och så en cykelverkstad. Vi känner någon som konstruerar väldigt stora och märkliga cyklar. I salen blir det nog större grejer och så datorer uppe på loftet. Loftgolvet kanske kunde vara i plexiglas, drömmer Victor och pekar mot olika håll inne i huskroppen.

- Plexiglas är för dyrt, säger Annkatrin, en av föräldrabesökarna som har en limpa med sig.

- Men om man har plexiglas ser man upp till nock.

Trots att bygget inte startade förrän i juni är det mesta på plats. Att bygga är trots allt enkelt. Folk inbjuds att komma dit och arbeta och ta med sig grejer. Förutom avsaknaden av geringslåda finns också ett skriande behov av en vanlig hyvel. Hittills har man huggit och sågat in fönstren.

På stan tog med sig två tjocka penslar och klättrade ovigt upp på träbyggnadsställningen. En sprillans ny 12-liters burk med svart falufärg öppnades. Matilda tar hand om pillgörat mellan lockpanelen med en mindre pensel. I min hand sitter en tjock svartdrypande pensel för de stora svepande blöta dragen. Törstig efter en het, torr och lång sommar slukar furubrädorna svart slamfärg på nolltid.

Varför är det så förtvivlat viktigt med ett eget hus?
Man vill ha något som ingen lägger sig i. Det här är det bästa jag vet, säger Matilda.
Konflikter?
Inte så många hittills, säger Victor.
Ibland när vi blir hungriga, tillhör jag nog den som är först med att säga att vi kan ju fortsätta i morgon. Victor är mer för att jobba klart. Speciellt den gången vi byggde om för fönstren fyra gånger, berättar Matilda.
Den svarta fasaden träder fram där den gula bara veden försvinner. Inget är så tacksamt som att måla. Minimal insats och heureka.
På vägen hem skjutsas föräldrarna Panos och Annkatrin till stan. Annkatrin är imponerad över kollektivets skaparförmåga. Maken Panos är än mer entusiastisk och lägger ut texten om de yngre medlemmarna i Kulturkampanjen.
De är fantastiska. De gör allt. En fantastisk stämning. Sådana man skulle vilja bo med när man blir gammal. De är som förr, som riktiga medborgare. Sådana som gör något själv.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut