Konstkamp i högklackat

- För mig har det alltid handlat om kön, säger Malin Arnell efter en stund. Då har hon redogjort för ett boksläpp, en performance och en debatt, något av allt som är aktuellt i hennes konstnärskap.

Det mesta gör hon tillsammans med kolleger. High Heel Sisters har sedan 2002 dykt upp här och var med sina performances. I maj framförde de en bejublad fyratimmarsakt på konstmuseet Kiasma i Helsingfors, som bestod i en skateboard­lektion och en avslutande konsumtion av var sin hela vodka. De högklackade var barbröstade men iklädda röda skor, jeans och störtkruka (flaskorna tog inte riktigt slut men de blev fulla som ägg).

Boken "Qub" utgör en del av ett projekt på Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, där tanken varit att involvera patienter och personal i en kreativ process, inte pracka på dem konst utifrån. Projektet har varit lyckat och konstnärerna har halvtidsanställts av BUP.

På gång är aktiviteter inom föreningen Ja! som bildades i samband med urvernissagen av "Konstfeminism" i höstas. Föreningen, då representerad av av Fia-Stina Sandlund, Johanna Gustafsson, Line Karlström och Malin Arnell, presenterade då ett avtal med en uppmaning till de deltagande konstinstitutionerna Dunkers kulturhus, Liljevalchs och Riksutställningar att göra något åt sina patriarkala strukturer. Nu följs uppmaningen upp med debatt på Kulturhuset.

- Vi fick kritik då för att vi inte inbjöd till en öppen dialog, säger Malin Arnell.

Själv började hon sin bana på Beckmans modelinje, där hon började som nittonåring. Hon såg mode som ett språk att uttrycka tillhörighet och särskiljande, som något som var på liv och död. Sedan gick hon vidare till Konstfack, som det tog henne tio år att ta sig igenom.

Allt Malin Arnell gör handlar om omdefinitioner, säger hon, om vad som är möjligt att säga eller göra på en plats och vad som inte är det.

- Med High Heel Sisters bestämmer vi vad vi vill göra och så ser vi om det går.

Det gör det inte alltid. På en festival (också i Finland) ville de såga ned stora träd i skogen och bygga en djurscen, något som närmast kan anses motsvara att göra ett kalhygge av Kungsträdgården. Men Malin Arnell verkar inte särskilt ledsen, och verket blev i stället en text i konsttidskriften Fabrik.

Ja! består av ett hemligt antal konstnärer och är en separatistisk förening för feministiska konstnärer.

Men riktigt vad som är feministisk konst kan hon inte säga:

- Det går att säga vad som inte är feministiskt, säger Malin Arnell efter att ha funderat. Icke­feministiska konstnärer är de som upprätthåller de rådande värdehierarkierna och ibland till och med hävdar dem som "god smak". Än så länge domineras de av vita, medelålders, heterosexuella, västerländska män.

Någon neutral konst finns inte, fortsätter hon, även om skalan är glidande.

Själv är hon mest lockad av feministisk experimentell performancekonst, men intresset för det är fortfarande litet i Sverige. I många andra europeiska länder, inte minst österut, är det betydligt större.

Vi pratar lite om hur konstklimatet har förändrats sedan 1960-talets ekmanska sidenfiskbullar. "Det var mycket fitta då", säger Malin Arnell och skrattar, och tillägger att få då kallade sig feminister. Var de något var de socialister (och det var i princip alla).

- I dag handlar de feministiska strategierna mer om att ta till sig nya uttryck som foto och video, former som kanske inte känns lika belastade som måleriet.

Vad tycker du om utställningen "Konstfeminism" då?
- Det är fantastiskt att se all konst om kvinnors erfarenheter, och att se allt dokumenterat. Samtidigt är jag kritisk till mycket, som hur kuratorerna har valt teman för utställningen. Och jag tror aldrig att en kurator eller institution hade kommit på tanken att ställa ut 120 framstående manliga konstnärer. Jag tror inte heller att de hade ställt upp, kanske av rädsla för att ta ut varandra. Jag tycker att "Konstfeminism" är en viktig utställning, men det räcker inte. Jag kan vara rädd att institutionerna kommer att tycka att de har gjort sitt nu.

Hon slår handflatorna mot varandra i ett "det var det, det".

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut