Mässbloggen

Söndag 21:15

Så tog det slut, det här året också. De sänkte priset på böckerna och packade ner de som ändå blev över. Jordnötterna, skinkmackorna och ölen som satts upp på hotellrummet betalades separat. Det är skymning. Ett anteckningsblad från något seminarium far med vinden längs gatan. Nu passerar det grindarna till Liseberg.

Många åkte hem redan i lördags kväll, många valde att vara kvar och häcka i baren på Park Aveny, som seden bjuder. Sveriges Radios kulturchef Mattias Berg underströk häftigt att han inte var ansvarig för det utspillda vinet. Någon föll omkull utanför handikapptoaletten på andra våningen, men jag såg inte vem det var. En namnkunnig kritiker släntrade in vid 22-tiden och hade blivit påkörd av en spårvagn, men han satt i bilen så det var okej.

Folk vimlade och nätverkade. Jag blev antastad av en inföding som gnuggade sig mot mig och undrade om det "hände nåt i baren". Senare såg jag henne stå och hålla fast sig i en pelare. Lars Andersson bad mig framföra en ursäkt till någon när denne vaknat, för "det där i Norge". Jag och min handledare från litteraturvetenskapliga institutionen i Lund, Claes-Göran Holmberg, uppförde för kanske tionde gången en bejublad repris på succén "Hur går det med avhandlingen då?"

Han är en luttrad man.

Som spöken slank vi iväg mot centralstationen under söndagens eftermiddag. I min kupé hamnade Leif G W Persson och Carl-Jan Granqvist mitt emot varandra för andra året i rad ? ett faktum som tycktes skrämma bägge två. Stämningen var dämpad, som om hela kosmos hade drabbats av huvudvärk.

På mässgolvet arbetar städkompanierna. Nya mässor skall komma, kanske för gasolprodukter, fritidsbåtar, hjärt-lungmaskiner. En annan sorts journalister skall bevaka andra sorts montrar åt en annan publik. Andra bloggare skall försöka vara där det händer och samtidigt någon annanstans för att skriva om det.

Städmaskinerna mullrar fram över sura vinfläckar, skrynkliga ord och tankar samt ett besökspass som bibliotekarien Inez Kjellberg letade efter från fredag förmiddag då hon tappade det.

Nu behöver hon det inte mer.

Lördag 19:29

Åter på hotellet stirrar jag dystert på den roman som ligger på nattygsbordet. Den heter "Historikern" och är skriven av Elizabeth Kostova. 559 sidor och utkommer på onsdag.

Jag minns samtalet med redaktionssekreteraren. Tror jag verkligen att jag hinner? Jaja självklart hinner jag. Har varit med om hemskare deadlines, till exempel under Krimkriget, när trebandsutgåvan av...

Jag kommer att få äta upp det där. Kulturchefen har proklamerat att ingen kompledighet kommer ifråga för dem som varit på Mässan. Viktigt möte om nobelpriset på måndag.

För den som inte vet, så läser man alltså böcker och skriver recensioner och artiklar främst på fritiden. Arbetstiden går mest ut på administration. Vill man dyka ner i något större artikelprojekt så får man ta semester.

Så jag tänkte såhär: eftersom akademiledamoten Peter Englund för tillfället bloggar från Irak för DN, så kan han ju inte vara med när litteraturprismötet avhålles. Då kan ju beslutet inte vara giltigt, och bör skjutas på framtiden. Det räcker med påföljande vecka, på det att jag må tid att läsa Kostovas roman och slippa klä mig i säck och aska.
Då säger vi så.

Ett par spydigheter har jag redan fått utstå för det där med Englund. Jaha, har några sagt. Peter Englund bloggar inbäddad i krigets Irak och här står du och är inbäddad i baren på Park Aveny.
Vad svarar man på sådana påhopp?

Det är lönehelg och paraplyförsäljningen skjuter i höjden i Göteborg. Det kommer att festas i natt, om inte det där med Idol-Cherry lägger sordin på stämningen. Spridda mässdeltagare flanerar längs partygatorna och ser ut så som mässbesökare brukar göra: som om de ägde stan.

Det är det där semesterbysyndromet. Man åker till Magaluf eller Las Palmas och efter ett par dagar är man liksom bofast och säger Ola Pedro! till den tålmodige cyklopförsäljaren i den autentiska fiskeby som lider längst inne i kransen av vita hotell.

Sak samma med mässdeltagare. Inne på golvet är de Någon och behärskar sina tolv kvadratmeter fullständigt. Så kommer de ut på gatan och har fortfarande känslan av att vara Någon och alla som inte har skyltar på bröstet är bara biroller.

Det roligaste är när två stora konferenser pågår samtidigt. Då fylls Avenyn av två klaner som bägge gör anspråk på herraväldet och blänger mot varandra.

Göteborgarna går förbi, fullständigt omedvetna om dessa stadens tillfälliga herrar.

Lördag 18:45

I dag har Göteborg varit typiskt. Förstagångsbesökare har under torsdagen och fredagen fått en skev uppfattning av staden, men i dag är det slagfältsregn, stålgrå skyar och folk som kurar i portuppgångar och under
fransiga paraplyer.

Redaktören för Ordfront Magasin, Johan Berggren, stod i en monter för årets
sämsta - och däremd bästa - göteborgsvits.
Vad kallas Albert Bonniers förlag under Bokmässan i Göteborg?
Albert och Herbert Bonniers förlag.
Uslare kan det helt enkelt inte bli.

Blodet som genomströmmar Mässhallarna tunnades ut och kropparna försvann ut i strilet framåt 17-tiden. Eftersom jag lever dålighetsliv förvirrades jag framför den monter där Nationalnyckeln förevisar den vackra utgåvan av Nordens fjärilar. Den här nyckelns ambitioner är att i detalj beskriva våra arter - "från älg till knott". IDe spelar fågelsång i montern och i mitt tvivelaktiga tillstånd stod jag precis i begrepp att fråga om det medföljer
en cd, när jag insåg att fjärilar inte sjunger. Inga nordiska arter i alla fall.

Begreppet dålighetsliv är för övrigt Tove Janssons. Jag tror att det används om hatifnattarna, som lever sina liv ständigt blickande och resande mot horisonten och bara engageras av åskväder.

"Klockan är 18 och Mässan stänger. Vi tackar våra besökare och önskar välkommen åter". I montrarna täcker man över böckerna med skynken och somliga packar upp ljumma lådviner eller bara sätter sig och stirrar ut, mot
horisonten.

I pressrummet skriver dagens sista journalister om dagens sista seminarier och som alltid är det mest förekommande ordet "korta". Eftersom
Dario Fo har framträtt sent, så tycks våndan vara av det mindre slaget. Man kan skriva Fo och förlora blott 4 tecken, mellanslagen inräknade.

Nu blir jag ivägkörd av pressrummets vakter. De vill också ut i regnet. Om mina flibberben bär mig så hamnar jag där också, i de spridda skurarnas Göteborg.

Lördag 15:33

På tal om tv så fick jag ett nytt begrepp att svänga mig med natten till i dag. Apelsin-tv är, vad jag förstår, den värsta sortens tv man kan göra om man gör tv. Apelsin-tv är när man står i tv och skalar en apelsin och samtidigt säger att nu skalar jag den här apelsinen. Ja, det var så jag fattade det hela i alla fall.
Vadan detta?
frågar ni nu.
Jo:
Konstnären Thomas Oldrell visade på en fest för tidskrifterna Glänta, OEI, Site och Paletten ett färskt tv-program som kallades Apelsin-tv. Det är en trasslig historia, som uppenbarligen utgör en bearbetning av det faktum att kulturchefen på SVT Ozan Sunar till slut stoppade ett oldrellskt programförslag - ett kulturprogram där konstnärer skulle få pengar till att göra kulturprogram. Det hela var ganska långt gånget, men stoppades alltså då Sunar fick höra att det inte skulle vara några kändisar med i programmen.

Nu tittar jag på Apelsin-tv, där en grotesk version av 70-talets barnidoler Drutten och Jena samtalar och spexar, varpå det visar sig att Jena i själva verket är Sunar. En pirat i rullstol är också inblandad, samt SVT:s Göteborgs-byggnad.

Jag hoppas verkligen att ni också får se den, på tv.

Vad blev det förresten i stället? SVT beslöt sig för en film-frågesport. Med kändisar.

Lördag 12:35

I en novell av Ray Bradbury anordnas jaktresor i tiden, åt människor som vill skjuta dinosaurier. En sak är väldigt viktig: att inte vandra utanför den reglerade led som byggts genom det förhistoriska landskapet. Följderna kan bli oöverskådliga om man gör nåt annat än skjuter enstaka exemplar.

Naturligtvis är det det som händer. En jägare råkar snava utanför stigen och trampar på en fjäril. När han kommer tillbaka verkar först allt se ut som vanligt, men det visar sig att den nyvalde presidenten är en helt annan än den som precis vunnit när han tidigare på dagen inledde sin resa.

Ett avsnitt av The Simpsons använde idén. En alltmer desperat Homer reste fram och åter för att försöka få tillbaka den framtid han hade från början. Vid en av resorna nyser han och dinosaurierna faller som klubbor.

I alla fall...sådär känns det varje dag för mig, som inte tittar så värst mycket på tv för att jag tycker det är ett pretentiöst, snobbigt och drygt medium. Tidigt i morse till exempel, när jag var på väg till Mässan, såg jag att tv-bilagornas löpsedlar var fulla av Idol-Cindys kollaps. Idol-Cindy?

Så är det alltid. I min värld snavar horder av berusade jägare omkring genom de förhistoriska epokerna och förändrar verkligheten. De riktigt stora nyheterna handlar om saker och folk jag aldrig hört talas om och på sätt och vis är det ganska skönt.

Jag har i alla fall raggat upp en story som inbegriper en kändis. För Lasse Berghagen är väl fortfarande populär hos ungdomen? Hur som helst så var det ett litet, smalt förlag som för något år sedan - enligt min sagesman - satt och festade och grubblade på hur de skulle få in pengar till poesiutgivningen. De kom på att de skulle låta Lasse göra ett urval till en diktantologi.

Säkert skulle det inte ha blivit något av det, men så ringde Lasse några dagar senare. Det visade sig att han var intresserad av en smal poet som förlaget givit ut. Det visade sig också att han kunde ganska mycket om smal poesi. Förlaget chansade och tog upp antologi-idén.

Lasse sade ja.

Resten är historia. För några månader sedan kom antologin: en tunn pocketutgåva med Lasse Berghagen på omslaget och med fina dikter - bland annat Lasses egna - inuti. Tidskriften Allers köpte omgående böcker för en miljon att distribuera med nya numret. Till dags dato har det lilla lilla förlaget dragit in tre miljoner på Berghagens antologi - enligt min sagesman alltså.

Detta är en sedelärande historia, adresserad till alla små förlag som kämpar med smal skönlitteratur. Slå Idol-Cindy en signal.

Fredag 17:23

Lasse Åberg är här, men han ser trött ut. Han sitter i den monter som han suttit i så långt bakåt jag kan minnas, och signerar sina Musse Pigg-variationer.

Signeringar är märkliga. Det är något skamligt med hela situationen och de allra flesta möter inte blicken på den som signerar. Som en pinsamhet man vill komma undan med, särskilt om det gäller en smalare författare vars publik absolut inte vill framstå som lika fjompiga som vilket pojkbandsfan som helst. Det mumlas:
- hrmm..skrvtbngtgn..
- Förlåt vad sa du?
- Skriv: till bngtgrn
- Ledsen men jag uppfatta...
- SKRIV: TILL BENGT-GÖRAN FÖR HELVETE!!

Jag har också tagit reda på mer om TBB, The Book Blanket. Jomen, jag talade med uppfinnaren själv, som reklinerade i läsposition i sin monter iförd TBB. Hon upptäckte att man blev kall om armarna i vanliga filtar, när man läser, och att vanliga filter gärna glider ner. När man vänder blad till exempel. Jag invände att jag själv inte blir kall om armarna, men ofta om näsan. Fast inte när jag läser utan på biografer. Hon demonstrerade hur man kan dra filten över näsan också. Jag frågade om TBB finns i andra färger än inkvisitionsrött och hon sade att det inte är så, men att man kan färga den.

Jag tog hennes visitkort.

Andra avlyssnade och hopsamlade pusselbitar från det landskapsmotiv med mycket himmel som är Mässan:

(mobilsamtal, stora hallen)
- Jag såg Anita Jekander... Jaa... Nej det är klart att hon inte kände igen mig, jag har ju bara sett henne på tv...

(incident, sidohallen)
Stridslysten förläggare: Den här har ni inte skrivit om!
Jag: Eh... "99 vägar till harmoni med yoga"... nej, det kan jag inte påminna mig att...
Stridslysten förläggare (triumferande): På tiden att ni gör det då!

(öppet seminarium)
- ...men ingen ville ge ut den, så jag tog bort de sista kapitlen och gav ut den själv. Och här är den nu, på Bokmässan.

(diskussion, strax utanför Norstedts monter)
- Men gå fram och prata me'n då.
- Nä det kan jag inte.
- Du ska alltid vara så fånig.
- Äh, vad ska han med mig till?
- Fånig och fjantig... jaha nu gick han. Är du nöjd nu?

(angränsande baren)
- Jag är här å frilanschar...ja inte för nån tidning eller schå, bara för mig schälv..

(korridor, övre kretsen)
- Sal K2... K2, K2, K2 kan dom inte döpa rummen till nåt enklare så man hittar?

(stora hallen)
- Du är ju inte intresserad av böcker så du kan väl gå och bygga ett spagghettihus borta i barnhöran eller nåt. Jag ska lyssna på Klas Östergren.

Så jag sitter och läser i en essäbok översatt och utgiven på förlaget/tidskriften Site, Giorgio Agambens "Undantagstillståndet" om demokrati och konstitution under antiken och i dag. Några bord längre bort sitter Stefan Jonsson och pratar med Adonis.

Stina Wirsén läser Adonis med ögonen, skissar i huvudet, letar efter de linjer som skall bli till Adonis senare på papper och publiceras tillsammans med Stefans text på söndag.

Om Svenska Akademien är enig annonseras nobelpriset i litteratur på torsdag och det kan mycket väl bli mannen som just nu sitter och gestikulerar på franska.

Jag skall gå på seminariet om lyckan och hjärnan, men där sitter redan Marie Peterson för att rapportera och jag hinner inte till seminariet om ondskan, så jag väljer den breda vägen mellan lycka och ondska och går och tar en kopp kaffe. Eller okej, öl.

Jag har fått flipperben - såna där ben man får när man går några meter åt ett håll, tvärt väjer för ett hinder och byter riktning, stannar, flyger iväg i en lucka och törnar mot ett monterbord. Tilt.

Några vidare planer har jag inte, men om jag skickar detta nu så hinner jag ut på golvet innan Mässan sluter sina portar. Sen får jag se.

Fredag 13:37

Vilda hästar hade inte kunnat sparka upp Er reporter i morse. Ett gott samvete är den bästa huvudkudden och mitt samvete är rent som spetsad arsenik. Förutom att dekonstruera tänkespråk har jag ägnat de senaste timmarna åt att bärga det vrakgods som är mina minnen från i natt.

Jag har funnit:

# Ett av nostalgi mättat återseende av parkeringsplatsen mitt emot Feskekörka, där ensamma människor brukar parkera om natten för att sitta på rad i sina bilar, var och en isolerad i sin egen tystnad och förtvivlan.

# Redaktören för förlaget Vertigo som traditionsenligt blottar sina icke så ädla delar på scenen i kajutan till den båt jag tidigare har omnämnt.

# Ett gäng skånska författare - jag tror att en av dem var Simon Gärdenfors, men jag kan ha hört fel - som rappar i tio minuter från samma scen utan att få fram ett enda uttydbart ord, vilket förmodligen är tur.

# Regn över kanalen.

# Baren på Park Aveny hotell, som är Mässans centralpunkt efter det att Mässan har stängt. De har byggt om, noterar jag stridslystet. Inte längre några dunkla hörn att somna i, inga fåtöljer fläckade av tusen kritstreckskostymers nattliga whiskyångest inför morgondagens avgörande förhandlingar i miljardklassen. Istället en lång zinkbar och en inredning som ser ut som alla andra inredningar i till barer maskerade ungdomsgårdar. Lättorkat. Det enda som har en avlägsen likhet med konst är golvet, som är schackrutigt á la Vermeer.

# Inga författare där. Inga jag känner igen i alla fall, vilket i och för sig omfattar de flesta.

Förra året var stort, däremot. Det var i de nedsuttna sofforna och ett digert gäng med viktiga författare och skribenter, minst en internationellt uppburen curator och ett par filosofer. Samtalet var livligt och engagerat, tills Han kom in. Det schyschades och alla blickar fixerade Honom. Han var klädd precis så som han skall vara klädd och han stod vid ett bord bara tio meter ifrån oss.
M A Numminnen.
Det var magiskt.
Förutom alla andra bedrifter har han tonsatt och sjungit Wittgensteins "Tractatus Logicus Filosoficus" och bara det...

# Regn över Avenyn.

# Ett hotellrum fullt av laserutskrivna pdf-blad med litauisk prosa och poesi. Jag kommer att hitta fragment av den litauiska litteraturen i månader framöver, i handdukar, underkläder, böcker och skor.

Det var det jag lyckades bärga. Nyss kom jag tillbaka från Göteborgs-Postens årliga lunch, under vilken tidningens litteraturpris delas ut. I år gick det till Monica Fagerholm, och det var så välförtjänt det bara kan bli.

Vid mitt bord satt också den välkände redaktören och notoriske bloggaren Viggo Cavling och bloggade sms. Jag fick en fasansfull vision av en ofantlig sal full av folk som alla bloggade om varandra. Och så insåg jag att det där har tänkts förut, av Laurie Anderson, fast på ett annat sätt. Hon drömmer att hon är på en ö:

And everybody on the island.
Is Somebody from TV.
And there is a beautiful view
But nobody can see.
‘Cause everybody on this island
is screaming: look at me, look at me, look at me, look at me...

Nya uppgifter om Björn Ranelids bil strömmar in. Mest tillförlitlig är den undersökande reportern och forne schlagerbloggaren för dn.se, Andreas Ekström på Sydsvenska Dagbladet. Naturligtvis har han via läckor i bilregistret tagit reda på att det rör sig om en Jaguar Sovereign. Mörkbå.

En annan, mer missnöjd, läsare anmärker att det där med bilen berättade Ranelid själv om i tv för bara ett tag sedan. Det var inget bra skvaller, förebrår hon. Jaja, jag skall skärpa mig. Det är bara det att folk tycks undvika mig, så det är inte lätt.

Jag lovade i ett svagt ögonblick att berätta mer om TBB. Jag skall också ta reda på om Lasse Åberg är här i år igen, för jag skulle sakna honom om han inte är det. Jag måste också ta reda på något bra sätt att ta kål på den här huvudvärken jag ådragit mig, gissningsvis till följd av den dåliga luften.

Jag återkommer när jag vet.

Torsdag 21:28

Känsliga läsare varnas eventuellt.

Torsdag kväll inleds monterfesterna. Lådvinerna har avsevärt förvärrat läget för försvarslösa monterbesökare och jag åkte dit tio minuter efter min senaste rapport. Tre mycket seriösa förlag inom den filosofiska fackboksgenren blev mina ledsagare in i en kväll vars ände jag ännu icke kan överblicka men som lovar fördömelse både åt höger och vänster. Därefter öppnade Bonniers sin monterfest och alla var inte där, men en hel del av alla.

Ryktet att jag har piskats att blogga har naturligtvis spridit sig och folk undviker mig. Några godtrogna gör det inte. En av dessa berättade att Björn Ranelid om somrarna åker omkring i Österlenstrakten i en jaguar med nummerskylten RANELID. Han hade sett den själv, söder om Tomelilla. Personligen tycker jag att jag i och med detta har uppfyllt skvallerkvoten som åligger en bloggare och övergår hastigt till det mer pretentiösa.

Allt körde ihop sig. Jag skulle ha gått sta och tittat på det svenska hoppet vad det gäller manligt konstsim på Valhallabadet, men missade det. Jag skulle också ha varit trevligare mot en massa människor i Bonniers monter, bland andra min chef, men missade det också. Istället slog jag följe med orediga kumpaner mot en till Mässan anslutande parkeringsplats, som har bett att få vara anonym. Det finns vid det här laget många traditioner kring Mässan, nämligen, och en husbil förknippad med förlaget Pequod är en av dessa.

Där var mycket folk och hela situationen liknade till exempel John Steinbecks skildringar av Depressionen förutom att det inte delades ut soppa utan öl. Det märkliga var att bilstereon spelade The Arcade Fire, vilket är precis den grupp som jag efter eoner av tvekan valde att spela i morse i mina lurar när jag naivt och ledigt stegade ner till Mässan. Cd:n heter för övrigt "Funeral".

Det började regna. Allting liknade en roman av Charles Bukowski eller - som författaren och DN-kritikern Gabriella Håkansson som satt bredvid mig när folk utanför husbilen tryckte sig upp mot rutorna för att skydda sig mot regnet reflekterade - en bra zombiefilm.

Och jag tog en taxi till hotellet och skrev detta och frågar nu: vad hade ni gjort? Borstat tänderna och hoppat i säng eller skärpt till er och gått vidare till den där båten?

Jag avslöjar allt om mitt beslut i morgon.

Torsdag 16:53

Jag är nu i stånd att ge en hastig rapport om läget på golvet. Årets nyhet är, såvitt jag kan bedöma, The Book Blanket. Det är en stor röd filt med hål för hals och armar som man av allt att döma skall kura ihop sig med och i när man läser böcker. TBB ser ut som den spanska inkvisitionens after ski-outfit och är ingenting jag kan rekommendera med bibehållen journalistisk akribi. Men den passar bra in i Mässans virvarr av marginalia, dit också alla dessa försäljare av new age-tingeltangel, kalendrar med tolv månaders bilder av Orlando Bloom samt glasögonrengöringsmedel hör.

Jan Guillou signerar. Ernst Brunner talar allvarligt om Karl XII och Matthias Gardell om att islam inte nödvändigtvis är den demon vi vill att den skall vara.

I en monter drabbas jag av en stor affisch där jag själv gör reklam för en antologi feministiska porrnoveller. Ett citat ur en recension, som får mig att framstå som en patologisk onanist i blottarrock. Jag får skylla mig själv, antar jag, och förlaget bjöd in mig till fest på en båt som ligger för ankar mitt emot Feskekörka. Rio Rio heter båten. Jag har varit där förr. Känd för sina salsadansare och den klaustrofobiska atmosfären.

Ove Säverman meddelar uppmuntrande från hemmaredaktionen att han har varit skeptisk till redaktionsmöten sedan tidigt 70-tal och fortfarande är det. Så talar en stor och betydande publicist och vem är väl jag att säga emot? 9-mötet i morgon är således hotat, för min del, om jag måste välja mellan att gå till sjöss och att dyka upp prydlig och väldoftande med ett förbindligt, professionellt leende att höja upplagan med.

Jag återkommer till TBB i en senare rapport, om jag vågar mig på ett samtal med uppfinnarna.

Torsdag 15:11

… och än har jag inte genomgått elddopet, som består i att korsa stora mässhallen på mitten samtidigt som någon folkkär person skriver sitt namn i folks böcker.

Det sitter ett anslag på väggarna: "Sveriges födelse. Seminariet inställt".

Jag har tagit mig fram i den övre kretsen av Mässans två. Det är alltså en budgetversion av Dantes vision av det ställe dit man kommer om man har betett sig klanderligt eller tillhör det politiska parti som Dante inte sympatiserar med. Övre kretsen är korridorer och hallar som sammanbinder seminarierum, garderober och administrativa utrymmen och det är inte så mycket folk däruppe.

I Mässans övre krets hamnar de avundsamma, de ljumma i anden, seminariebesökarna, småtjuvarna, bedragarna, en del författare från Litauen samt Er reporter. I den undre kretsen finns frossarna, slagskämparna, hycklarna, landsförrädarna och monterskötarna.

Om de renässanslitterära referenserna verkar frånstötande så är det Stinas fel. Hon har mailat mig och tycker att jag inte alls verkar vara "pretentiös och dryg". Jag har bara inte kommit igång här, Stina. Ge mig några timmar till och ett par tre monterfester så skall jag ge drygheten ett ansikte som kan skrämma vip-korten ur vilken bestsellerförfattare som helst. Jag kan prata genom näsan, dricka gratis och ge kindpussar lika väl som de andra kulturskribenterna här.

Så jag sitter i en skrubb i pressrummet på Mässan och har precis sänt iväg en text om hur det står till med den Litauiska litteraturen just nu och för för ett tag sedan. Om webb-redaktören kan länka till den texten istället för att sitta och pilla bort pretentiösa ord och formuleringar i den här texten, så vore det en god idé att göra det nu. Det skall vara blå text på länken.

Jag såg alltså Sigitas Parulskis, sekonderad av en spirituell Staffan Skott och en berömvärd Jonas Öhman, berätta om romanen "Tre sekunder av himlen". Som jag antydde är han urtypen för den sorts författare som ganska omgående blir kultförklarad. Man tänker på Rysslands Vladimir Majakovskij, Danmarks Michael Strunge, USA:s Jack Kerouac, Frankrikes Arthur Rimbaud och Sveriges … tja … Bruno K Öijer då. Det skall helst vara något religiöst över det hela, nåt svartängel-likt, fördömt och innerligt fastän man inte alls behöver vara särskilt religiös. Siare, profet, nedstigare i Helvetet och tillbaka igen för att berätta.

Parulskis helvete var Röda arméns fallskärmstrupper och därefter kanske tomrummet som omslöt honom. Självklart tog man anstöt av språkbruket i hans roman därhemma i Litauen. Man verkar ta anstöt av det mesta i Litauen och det är ju i och för sig kul för författarna. Med nästa generation - som anförs av bland andra Herkus Kuncius, som jag hörde på ett påföljande seminarium - kanske arvet från Sovjet-ockupationen har löpt ut och man får lov att använda könsord, ifrågasätta kyrkan, avvika från linjära berättelser och skratta åt litauiska seder, bruk och övertygelser. Inte förrän då blir man fri från förtryckets skuggor och de som nödvändigtvis vill använda litteraturen uteslutande för att skälla på det Sovjet som inte längre finns, får vända sig till den nordkoreanska, kinesiska eller kubanska dissidentlitteraturen.

Parulskis känner sig i alla fall enormt befriad från dissidentkravet. Kuncius slår ett slag för den "sociala satir vi såväl behöver i Litauen"

Nog om detta.

Jag har hört ljuden från Mässans nedre krets och det låter som vanligt förfärligt. Tjutande högtalare som skär i inälvorna - den avantgardistiska musik som skapas av företrädare från bildningsförbund, småförlag och landskapsföreningar som inte riktigt hanterar tekniken.

Men jag skall in där. In och påverka.

Torsdag 09:12

På Mässan i någorlunda tid. Självklart såg jag i hotellets frukostrum en av de få författare som jag har skrivit verkligen ofördelaktigt om, vilket bara understryker mitt credo att litteraturkritiker inte har i offentliga
sammanhang att göra.

Resten av redaktionen mötte jag - icke utan triumf - längs vägen mot Mässan. Om en halvtimme börjar det första seminariet, med den litauiska stora författarstjärnan Sigitas Parulskis. Katolskt inspirerad före detta
fallskärmshoppare. Han verkar vara av det skrot och korn som alltid, i alla länder i alla tider, blir stora författarstjärnor. Man skall vara ung man och potentiellt farlig, eller i alla fall skriva fram farliga teman.

Återstår att se vilken framtoning denne Parulskis har på en Bokmässa i Göteborg.

Torsdag 00:53

X2000 skär av midjan på ålamörkrets Sverige. Jag studerar med viss möda den
litauiska litteraturen inför ett av Mässans teman, nämligen den litauiska litteraturen, eftersom två tjejer mitt emot mig diskuterar olika sorters hårvårdsprodukter med stor passion.
-Finesse! utbrister en av dem hatiskt, mitt inne i en märklig novell om en förälskad slaktare av Tomas Kondrotas. Nån kille hon träffade som använde det. Hon träffade honom bara den enda gången, av det enda skälet.

Två gånger ser jag upp och in i mörkret på andra sidan glaset. Första gången ser jag en upplyst skylt som det står "Alingsås är attraktivt" på. Andra gången förväxlar jag markeringslamporna på en osynlig sädessilo med Orions bälte.

Den digitala termometern på en av gavlarna längs rangerbangården säger att det är 13 grader i luften. Spridda kulturfenomen ankommer något försenade till Göteborgs centralstation. De som riggar stånden är redan här och den stora massan anländer först med de fullpackade morgontågen där de flesta talar genom näsan. Men än så länge, på onsdagskvällen, brukar det vara "Pressnatta" inför Mässan. Har varit tidigare år. Kulturjournalister kindpussas och dunkar varandra höhö i ryggen om vartannat.

Jag vet inte om det är någon sådan det här året: jag har fullt upp med att bearbeta det faktum att jag bor på nedre botten mot en gata som utgör en av de väsentliga förbindelselederna mellan haken kring Storgatan och haken längs Avenyn.

Åter till Litauen.

Onsdag 16:45
Som en patient inför en komplicerad operation, kanske. Det går ett tåg om ett par timmar, som skall ta mig till Göteborg och årets upplaga av Bok- och Biblioteksmässan, och jag letar i mig efter en korrekt liknelse för hur det känns.

Patienten då. Rakad, tvättad. Testamente och Sista Vilja nedskrivna och avlämnade på en post-it-lapp på kylskåpet. Chanserna beräknas till 50/50.

Så ta hit de gröna skynkena och lamporna. Upplåt de lugna och auktoritativa rösterna som säger att allt skall gå bra. Säg att ni har gjort det här tusen gånger förut och att mina värden är utmärkta. Försäkra mig irriterat om att nej nej det kommer inte att närvara trettiotalet läkarstudenter under ingreppet men läkaren själv kommer att närvara hela tiden och han mår alldeles utmärkt. Om själen släpper taget så fångar vi in den i en kolv - den står på bordet där - och tar den tillvara precis som med de andra organen.

Nu skall du räkna ner från 10 ...

Så redaktionen meddelade att jag skulle blogga från Mässan. Jag kan inte sånt, invände jag och hänvisade till att jag är för långsam i tanken, för snäll och inte så pass intresserad av de flesta människor att jag skulle kunna känna igen dem om jag såg dem och kunna rapportera om deras förehavanden.

Man avfärdade detta. Man sade att jag fick sköta det som jag ville, bara jag skötte det.

Det vet jag inte om jag kommer att göra - har inte en aning om vad jag vill med det här och hur det kommer att bli.

Orosmolnen hopar sig i alla fall för Er reporter. Resten av den grupp från kulturredaktionen som skall rapportera från Mässan är av det mer asketiska, förträffliga slaget. Såna där som Julius Caesar gillade i Shakespeares pjäs: "Slätkammat folk, som sover gott om natten". Majoriteten av mässtruppen har röstat ja till förslaget om morgonmöten klockan 9:00 på Mässan och mina våldsamma invändningar föll till marken som amnesiska fallskärmssoldater. En sorglig syn.

Mjölkning klockan 9. Hur skall man kunna blogga under sådana omständigheter? Det enda som händer före midnatt på Mässan är ju seminarier, föredrag, uppläsningar och annat sånt. Mina ambitioner att försöka ta er med ner i det psykodramatiska pannrum som är Mässan Efter Midnatt verkar få skruvas ned till sparlåga. Jag får väl rapportera från seminarier istället - sådana som exempelvis det som går under rubriken "Vad är ondska"?

Jag vet redan svaret: att tvinga upp mässreportrar i svinottan.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut