Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Debatt

”Alliansen har utvecklat den svenska modellen”

Välfärd plus valfrihet. Om inte marginalskatterna, televisionen, systembolaget och vårdcentralerna hade förändrats med tiden skulle få uppskattat dem i dag. Det tidiga 1900-talets politiska projekt bar Socialdemokraternas prägel, men från det sena 1980-talet har i stället borgerliga partier haft initiativet, skriver Ulf Kristersson (M).

När Demoskop frågar svenska folket vad ”den svenska modellen” står för, får de intressanta svar. Allra först kommer ”skattefinansierad vård, skola och omsorg”. Det överraskar inte. Generösa och gemensamt finansierade välfärdsförmåner är både bra och svenskt. Mer oväntat är svaret på andra plats: ”Alla har rätt att välja skolor och vårdcentraler”.

Både generell välfärd och valfrihet är numera två centrala delar av den svenska modellen. Det är ingen slump. 1900-talets stora politiska projekt var att lämna Fattig-Sverige och bli ett jämlikt välfärdsland som belönade flit och strävsamhet, och där alla kunde få komma till sin rätt. Men med tiden blev politiken också klåfingrig. Många minns fortfarande Pomperipossa-skatter och förbud mot parabol-tv. Allt färre gillade vad de såg och förmynderiet mötte motstånd. Men resultatet blev inte att den svenska modellen övergavs, utan att den utvecklades. Valfriheten vann mark och utmanade tron på en enda lösning lika för alla. Privata och ideella alternativ började ersatta offentliga monopol.

Det var progressiva socialdemokrater och liberaler som drev fram viktiga delar av den svenska modellen på 1900-talet. Och det var borgerliga politiker och opinionsbildare som såg även problemen och krävde rimligare skatter och mer valfrihet. Av detta kan man dra två slutsatser:

1 För det första har den svenska modellen aldrig varit statisk. Den har tvärtom utvecklats och förändrats över tid. Den förenar omsorg om den svagare med jämlikhet och jämställdhet. Den litar på självständiga parter på arbetsmarknaden, men förväntar sig stort samhällsansvar. Den bejakar våra framgångsrika svenska företag i tuff internationell konkurrens. Och den tror på platta hierarkier, teknologisk innovation och pragmatiska politiska reformer.

Faktum är att den svenska modellen har överlevt just för att den ständigt har utvecklats. Hade den sett likadan ut i dag som 1980 hade knappast någon längre velat ha den. Om inte marginalskatterna, televisionen, systembolaget och vårdcentralerna hade förändrats med tiden skulle få uppskattat dem i dag.

2 För det andra är den svenska modellen inte socialdemokratisk. Moderaterna och alliansen har utvecklat centrala delar av den, och har därför också delansvar för sådant som nu inte fungerar tillräckligt bra. Det är därför beklämmande att höra statsminister Stefan Löfven ”blåsa till strid” för en nostalgisk syn på Sverige, där den svenska modellen reduceras till banal torgmötesretorik och sägs stå för det som hans parti just för tillfället råkar tycka. Det är intellektuellt snömos, men värre är att Socialdemokraterna surrar fast sin politik vid det Sverige som fanns, i stället för att utveckla den för allt som Sverige kan bli.

Det tidiga 1900-talets politiska projekt bar Socialdemokraternas prägel, men från det sena 1980-talet har i stället borgerliga partier haft initiativet. Vi bejakade öppenheten mot omvärlden och EU-medlemskapet. Vi såg behovet av valfrihet och avregleringar. Vi insåg att politik är viktigt, men också att politiken inte får styra allt. Detta är i dag självklara delar av den svenska modellen.

Men när politiken tappar greppet går det snabbt utför. I början av 2000-talet var det alliansen som såg hotet mot arbetslinjen och gjorde något åt det. Sjukfrånvaro och förtidspensionering skapade ett utanförskap där var femte person i arbetsför ålder levde på sociala ersättningar. Alliansens reformer minskade utanförskapet, men i hård strid mot en populistisk socialdemokrati som slarvat bort sin egen historia. Löftet om generös och rättvis välfärd måste bygga på allas plikt att jobba och försöka försörja sig själv. Den regering som jag tillhörde gjorde naturligtvis inte allt rätt, men vi återupprättade arbetslinjen och stod upp för den svenska modellens verkliga kärna.

Även i dag är det Moderaterna som värnar den svenska modellens ideal. Vi inser att nära en halv miljon nyanlända på bara några år skapar betydande utmaningar. Och att det delvis beror på att de svenska välfärdssystemen är annorlunda utformade än andra länders. Förmåner får man i Sverige inte främst för att man är medborgare, eller försäkrad via jobbet eller sin familj, utan det räcker ofta med att bo i landet. Sjukvård, barnbidrag, föräldrapenning, bostadsbidrag och assistansersättning är några exempel på välfärdsförmåner man omfattas av genom att bo här.

Den huvudregeln har flera fördelar, men också uppenbara risker. Inte minst i en tid då många människor kommer till vårt land och det dröjer åtta år innan ens hälften av de nyanlända jobbar och kan försörja sig själva. Därför ställde vi nyligen frågan om det verkligen är rimligt att man omedelbart och automatiskt ska få tillgång till hela den svenska välfärden, eller om det vore rimligare att fler successivt fick arbeta sig in i rätten till välfärd. Inga lätta frågor, men de kan inte bara viftas bort. De kräver seriös analys och genomtänkta svar.

Moderaterna är övertygade om att våra välfärdssystem behöver stramas upp för att förbli långsiktigt hållbara, och att vi i framtiden bör tillämpa en delvis ny princip: Full tillgång till välfärdsförmånerna får man genom att arbeta, genom att ha permanent uppehållstillstånd eller genom att vara svensk medborgare. Det skulle till exempel betyda att garantipension – den pension man får utan att ha jobbat – inte längre automatiskt ges till den som kommer hit i vuxen ålder. Och att full svensk föräldrapenning inte automatiskt bör ges till den som bor tillfälligt i Sverige.

Det behövs fler vägar in på arbetsmarknaden så att nyanlända lättare kan få sitt första jobb. Samtidigt bör de samlade bidrags- och ersättningsnivåerna ses över, så att incitamenten för att börja arbeta inte urholkas. De totala ersättningar som till exempel en ensamstående förälder med två barn kan erhålla uppgår till mellan 18 000 och 21 00 kronor per månad, enligt beräkningar av Riksdagens utredningstjänst. Det är belopp som motsvarar en månadslön utan bidrag på nästan 28 000 kronor. Även här bör vi pröva om det är en rimlig bidragsnivå för den som är nyanländ.

Svensk politik under 1900-talet handlade om att bygga den svenska välfärdsmodellen. Men tar man välfärden för given kommer den gå förlorad. Vår egen tid är mer komplex, mer individualiserad, mer internationaliserad och mer digitaliserad. Och Sverige och svenska företag står i dag inför helt nya utmaningar. Bara de partier som både förstår vad som en gång byggde Sverige starkt, och samtidigt vågar ifrågasätta om allt verkligen fortfarande fungerar, kommer att kunna utveckla och förbättra välfärdslandet Sverige för framtiden.