Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Debatt

”Arbetarklass och kulturvänster är inte längre ett par i politiken”

Den industriella arbetarklassen och den intellektuella kulturvänstern har numera har helt olika politiska uppfattningar om centrala samhällsfrågor. Den klassiska marxismens idé om att arbetarklassen skulle vara motorn i utvecklingen av en ny samhälls­ekonomisk produktionsform har gått i stöpet, skriver statsvetaren Bo Rothstein.

Ibland tar kärleken slut. Glöden falnar, man växer som det heter ”ifrån varandra” eller så kan det vara resultatet av vad som förr i tiden benämndes ”lång och varaktig söndring”. Detta sker inte bara mellan individer utan också i politiken.

Vad som nämligen står klart efter Brexitomröstningen i Storbrittanien, Donald Trumps valseger i USA och framgångarna för allehanda nationalpopulistiska partier i många europeiska länder (inklusive Sverige) är att ett av de mer långvariga politiska äktenskapen nu måste betraktas som upplöst. Jag syfter på den mer än 150-åriga alliansen mellan den industriella arbetarklassen och vad jag i brist på en bättre term vill kalla den intellektuella kulturvänstern. De senaste valresultaten tyder på att dessa kategorier numera har helt olika politiska uppfattningar om centrala samhällsfrågor.

Generellt sett vill numera arbetarklassen ha protektionism, man vill inom den egna nationen återupprätta en typ av arbeten som av teknologins utveckling obönhörligen är på upphällning, man väljer produktion framför miljöhänsyn och är dessutom en stor del av basen för invandringskritiska och även främlingsfientliga åsikter. Känslan för att stärka olika etniska eller sexuella minoritetsgrupper är också den tämligen sval.

Den intellektuella kulturvänstern är precis tvärtom: internationalistisk, frihandelsvänlig, miljöinriktad, starkt inriktad på att stödja olika minoritetsgruppers rättigheter genom identitetspolitik samt positiv till invandring och multikulturalism.

Det är svårt att i dag tänka sig vänsterintellektuella som Branting, Wigforrs, Erlander eller Palme elda eller ens inspirera massorna från den traditionella industriarbetarklassen. Det är istället Donald Trumps, Marie le Pens och Nigel Farages nationalistiska och främlingsfientliga budskap som numera vinner gehör. I december 2015 visade en Sifo-mätning att Sverigedemokraterna hade större stöd inom LO-kollektivet än något annat parti, inklusive Socialdemokraterna.

Detta innebär också att en av de dominerande samhällsteorierna om vad som skulle utgöra drivkraften bakom utformningen av ett nytt framtida samhällssystem måste överges. Den klassiska marxismens idé om att arbetarklassen skulle vara motorn i utvecklingen av en ny samhällsekonomisk produktionsform har helt enkelt gått i stöpet. Inget av de klassiska industriarbetarfacken eller något av socialdemokratiska partierna har frambringat en vision om hur en ny samhällsekonomisk modell kunde utformas. Efter nederlaget med löntagarfonderna har det som bekant närmast rått ett tankeförbud inom socialdemokratin att ens diskutera dessa saker. Längre än till MBL kom man liksom inte. Finns det en politisk viljeinriktning från arbetarklassen så pekar den numera bakåt, inte framåt.

Egentligen borde man inte ha blivit så förvånad. När en grupp fackföreningsledare i London år 1864 kallar till sig Karl Marx för att bilda den första arbetarinternationalen har de inte några särskilt radikala socialistiska framtidsplaner. Ett av deras viktigaste krav är istället att få slut på de brittiska arbetsgivarnas import av billig fransk arbetskraft som användes för att pressa ner deras löner. Med Brexit och inte minst det brittiska Labourpartiets överraskande uppslutning bakom att lämna den inre marknaden och dess grundtanke om fri rörlighet för arbetskraften är cirkeln med andra ord sluten.

Vari låg detta fundamentala misstag att utse industriarbetarklassen till historiens motor? Från ett marxistiskt perspektiv är det faktiskt enkelt att se. Under slavsamhällets epok kunde förvisso slavarna då och då organisera omfattande uppror mot slavägarna. Men det var inte slavarna som skapade det nya samhället. Likaså under feodalismen kunde inte så sällan bönderna ställa tuffa krav gentemot aristokratin och till med organisera ordentliga bondeuppror.

Men det var inte bönderna som skapade kapitalismen. För detta krävdes en ny social klass som stod utanför den då rådande huvudmotsättningen i samhället, nämligen just kapitalisterna. Från detta kan vi lära att i varje produktionssätt kan visserligen den underordnade sociala klassen organisera sig, ställa krav och ta kamp för sina rättigheter. Men historien visar att man bara kan förhandla om förhållandena inom det rådande ekonomiska systemet, inte driva fram något nytt. Med andra ord, man kan kämpa om fördelningen av den existerande kakan men inte baka en ny. Det finns fortfarande bönder i vårt samhälle, de utgör i dag omkring en halv procent av den arbetande befolkningen. Den en gång så talrika industriarbetarklassen är i dag under tio procent av arbetskraften.

Kan den intellektuella kulturvänstern hitta en ny partner som bättre stämmer med visionerna? Saken förefaller enkel – när vi söker ett tendenser till ett nytt sätt att organisera samhället på bör vi se vad som sker i de mest tekniskt och organisatoriskt avancerade företagen. Vad hittar vi då?

En ledtråd återfinns i en artikel publicerad på denna sida för snart två år sedan. Under parollen ”det nya näringslivets behov” formulerade sex unga framgångsrika entreprenörer sina krav på politiken (DN Debatt 13/3 2015). Det första man framhöll var, överraskande nog, att man önskade bättre möjligheter att dela ägandet med sina anställda. Man pekade på att i landet som en gång lanserade löntagarfonder var det i praktiken närmast ogörligt att göra medarbetarna till delägare på grund av orimliga och otydliga skattekonsekvenser. Detta resonemang byggde på att denna typ av företag är så beroende av sina anställdas uppslutning, kunnande och kreativitet att de inte kan styras på det hierarkiska vis som gällt för den traditionella industrin. Att göra de anställda till delägare löser till stor del detta problem.

Denna form av ekonomisk demokrati, som visar sig fungera överraskande väl, kan inte bara tillämpas på högteknologiföretag. Den svenska vänstern och särskilt den fackliga rörelsen missade helt möjligheten att göra till exempel förskolor, skolor, vårdcentraler och äldreboenden till löntagarstyrda företag när möjligheten att bedriva offentlig verksamhet i privat regi kom. Den ideologiska förblindelsen till de traditionella arbetarklassbaserade ”kampformerna” stod helt enkelt i vägen för ett radikalt nytänkande.

Men chansen är månne inte försutten. En politisk allians mellan den intellektuella vänstern och den nya entreprenöriella ekonomin borde vara en möjlighet. Detta bygger på att kapital i dag är mera beroende av kunskap än tvärtom. Att hoppas på att man skall återfå industriarbetarklassens stöd för en radikal politik måste numera anses vara en svunnen tids politik.

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Oxford University