Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Debatt

"Därför forskar inte kvinnor". Undersökning visar att män med låg eller obevisad kompetens får deras forskningstjänster.

Kvinnor tilldelas inte medicinska forskningsassistentjänster trots att de är välmeriterade. Det visar en genomgång av ansökningar till Medicinska forskningsrådet som gjorts av forskarna Christine Wennerås och Agnes Wold. Undersökningen visar att män men inte kvinnor kan få tjänster utan att ha citerats i internationell vetenskaplig press, att män men inte kvinnor kan få tjänster utan att ha presterat forskning som klassas som mycket intressant och att män men inte kvinnor kan få tjänster trots att de bedöms som osjälvständiga i förhållande till sina handledare.

+++

I Sverige är mindre än 10 procent av universitetsprofessorerna kvinnor. På lägre tjänstenivå inom universitetet återfinns också oproportionerligt fler män än kvinnor. Vid de medicinska fakulteterna har i dagarna sjösatts ett mentorsprogram med målet att se till att "en stor kreativ potential (läs kvinnor inom medicinsk forskning) inte går förlorad genom att så få kvinnor fortsätter sin forskarkarriär efter genomgången disputation".

Varje år utlyser Medicinska forskningsrådet drygt 20 forskarassistenttjänster för forskare som nyligen avlagt doktorsexamen. Dessa tjänster är prestigefyllda och innebär en tryggad försörjning under 4 års tid. I år gick 22 av dessa 26 tjänster till män.

Det är väl känt att andelen kvinnor minskar successivt ju högre man kommer i forskarvärldens karriärstege. Detta har man försökt förklara på olika sätt - att kvinnor är mindre kompetenta än sina manliga kolleger, att de har dåligt självförtroende och inte vågar satsa helhjärtat på en forskarkarriär eller rent av att de själva hellre väljer att ägna sig åt hem och barnafödande. Vi menar att detta är myter som använts för att bortförklara de egentliga mekanismerna som leder till utslagning av kvinnor i forskning.

Myt 1: Det största problemet inom medicinsk forskning är att det finns så få kvinnor på "gräsrotsnivå" och de få kvinnorna som finns vågar inte satsa på forskning.

Fakta: Vid medicinska fakulteten i Göteborg är 43 procent av doktoranderna kvinnor. I år sökte 72 kvinnor och 93 män från hela landet de ovan nämnda forskarassistenttjänsterna. Uppenbarligen råder det ingen brist på kvinnor, vare sig bland doktorander eller bland disputerade som försökte satsa på en fortsatt forskarkarriär.

Att det inte är brist på kvinnor som är det avgörande problemet illustreras av att andelen kvinnliga professorer är cirka 5 procent både på Chalmers (teknisk högskola), medicinsk fakultet och humanistisk fakultet i Göteborg. På teknisk fakultet utgör kvinnor en minoritet av studenterna, på medicinsk fakultet är cirka hälften kvinnor och på humanistisk fakultet är kvinnor i överväldigande majoritet.

Myt 2: Kvinnor är mindre konkurrenskraftiga än män.

Enkel matematik visar att en kvinna som sökte en forskarassistenttjänst i år hade 5,3 procents chans att få en dylik medan en man hade 23,7 procents chans att få en sådan tjänst. Beror detta på att män är mer "kompetenta", vilket inom forskningsvärlden skulle innebära att de forskar mer och bättre än kvinnor, det vill säga, publicerar flera och bättre artiklar i medicinska tidskrifter

Inom naturvetenskaplig forskning finns det redskap för att utvärdera en forskares genomslagskraft i den internationella forskarvärlden. Databaser uppdaterar hur många gånger den enskilde forskaren blivit citerad i internationell vetenskaplig press. Årets sökande till forskarassistenttjänster spänner över ett vitt spektrum - från dem som inte blivit citerade en enda gång under 1994 till dem som citerats mer än 100 gånger. Den högst citerade gruppen (de som blivit citerade 15 gånger eller mer) utgjordes av 14 kvinnor och 20 män. Chansen för en sökande inom denna grupp att få en tjänst var 3 gånger större för en man än för en kvinna. I själva verket hade en man som var citerad 0-4 gånger under året större chans att få en tjänst än en kvinna som citerats minst 15 gånger (Se tabell.)

Kanske skriver kvinnor sämre forskningsansökningar

Samtliga ansökningar som kommer in till Medicinska forskningsrådet granskas av speciellt utvalda sakkunniga inom s k prioriteringskommittéer. Dessa bedömer projektets vetenskapliga intresse, kompetensen hos den sökande och den samhälleliga relevansen. Vi har granskat samtliga sakkunnigutlåtanden för årets tjänster och registrerat om de sakkunniga bedömer de sökandes forskningsprogram som: mindre intressant, intressant, eller mycket intressant. 14 kvinnor och 13 män har i år sänt in ansökningar som bedömts vara mycket intressanta.

Anmärkningvärt är att en kvinna som sänt in en ansökan som av rådet självt bedömts som högintressant har mindre chans att få en tjänst än en man vars ansökan endast bedömts som intressant. En kvinna vars ansökan bedömts vara enbart intressant hade däremot ingen chans att erhålla en tjänst. (Se tabell.)

Således finns ett betydande antal kvinnliga forskare som håller sådan internationell kvalitet på sin forskning att de citeras ofta i världspressen och dessutom skriver spännande forskningsprogram.

I de sakkunnigas utlåtandefinner man att en del sökande bedömts ha uppvisat för liten självständighet gentemot tidigare handledare, detta anges ibland som motivering för att kvinnor inte får tjänster. Bland årets sökande angavs bristande självständighet till den tidigare handledaren lika ofta för män som för kvinnor. Bristande självständighet utgör dock inget hinder för en man att erhålla en tjänst (se tabell).

Myt 3: Kvinnor väljer att forska inom "mjuka" specialområden.

Fakta: Mer än hälften av årets kvinnliga sökande återfanns inom de tre forskningsområdena cellbiologi, immunologi och molekylär genetik, samtliga snabbt expanderande områden vilka utgör "frontområden" inom medicinsk forskning. Kvinnor utgör också majoriteten av de sökande med dessa tre inriktningar. De tjänster som Medicinska forskningsrådet utlyste inom s k "prioriterade områden", som i år var alkohol- och narkotikaforskning, transkulturell psykiatri, strokeforskning och psykosomatik inklusive smärtforskning, gick samtliga till män. Detta visar att s k "mjuka områden" inte är liktydigt med kvinnoområden.

Kvinnor gynnas praktiskt taget aldrig av att det tillskapas speciella tjänster inom vissa områden, av den enkla anledningen att den som föreslår att tjänsten skall inrättas nästan alltid har en speciell person i tankarna, oftast en speciell man.

Myt 4: Kvinnor har väldigt dåligt självförtroende och vågar inte satsa helhjärtat på en forskningskarriär.

Fakta: Vårt material visar att kvinnor i lika hög grad som män söker tjänster efter avlagd doktorsexamen. De saknar således inte självförtroende i början av sin forskarkarriär.

Myten om att kvinnor inom forskningen har dåligt självförtroende och måste hjälpas fram understöds av det "mentorsprogram för stöd till kvinnliga forskare" som Medicinska forskningsrådet initierat. Målet är bland annat att "kvinnor skall bli varse spelreglerna i den medicinska forskningsvärlden".

Myt 5: Kvinnor skaffar barn vilket medför att de inte kan satsa helhjärtat på forskning.

Att sökande varit föräldraledig nämns i endast 2 av årets 165 utlåtanden, i det ena fallet en man och i det andra en kvinna. I själva verket är heltidsforskning ett arbete som synnerligen väl låter sig kombineras med att ha småbarn, både för kvinnor och män. Arbetstiden är flexibel, man kan arbeta hemma och styra sin arbetsdag själv.

Beklämmande nog kommer "barn-argumentet" endast fram när det är attraktiva tjänster som diskuteras, barn hindrar förvisso inte kvinnor att ha en mängd tunga, dåligt betalda och oflexibla jobb i samhället.

Mot denna bakgrund ter sig Medicinska forskningsrådets biträdande sekreterare Håkan Erikssons uttalande (Östgöta Correspondenten, 14/12 1994) att "den största insatsen och det mest radikala greppet (för att skapa möjlighet för kvinnor att forska) skulle vara att de här kvinnorna avlastas städning, hämtning av barn på dagis och matlagning," förtjusande.

För att återgå till verkligheten. En kvinnlig forskare, med eller utan städhjälp, måste publicera fler och bättre artiklar, och skriva en mycket intressantare ansökan än en man för att komma i fråga för en tjänst vid Medicinska forskningsrådet. Uttryckt på ett annat sätt finns det två filer inom medicinsk forskning, en smal kvinnofil där en av tjugo premieras och en bekvämare och bredare fil för männen där var fjärde person belönas.

Vad Sveriges kvinnliga forskare behöver är objektivitet vid tillsättning av tjänster. Kvinnor vill inte "hjälpas", kvinnor vill bli rättvist behandlade.

Mentorsprogrammet, Medicinska forskningsrådets största enskilda satsning för kvinnliga forskare, är ett tvivelaktigt projekt. Vid en välvillig tolkning finner man att modellen bygger på att kvinnor behöver hjälp eftersom de inte begriper hur det går till i forskningsvärlden. I sämsta fall kan man tolka programmet som ett accepterande av att personliga kontakter styr möjligheterna till en forskarkarriär och att kvinnor med hjälp av detta program kommer att förses med välvilliga män i maktpositioner som ska "öppna dörrarna" för dem.

Modellen är hämtad från industrivärlden, men i det privata näringslivet har man aldrig utgett sig för att den mest objektivt meriterade personen skall få en tjänst som utlyses. Inom statlig verksamhet, inklusive forskning, gäller dock enligt lag att den mest meriterade ska ha en tjänst.

I år fick mellan 10 och 15 män forskarassistenttjänster som förmodligen skulle ha gått till kvinnor om Medicinska forskningsrådets egna kriterier hade tillämpats.

Denna snedvridning sker förmodligen år från år - endast 23 av de 82 forskarassistenttjänsterna (28 procent) som rådet stödjer är besatta av kvinnor. Genom att män med icke säkerställd kompetens tilldelas forskarassistenttjänster som rätteligen skulle gått till mer meriterade kvinnor ges män inom forskningen en orättmätig konkurrensfördel.

Utbildningsminister Carl Thams förslag att en handfull professorskompetenta kvinnor skulle tilldelas en personlig professur har utlöst ett ramaskri bland kolleger i forskarvärlden. "Man skulla frångå principen om att den mest kompetente skulle få tjänsten" är det vanligaste argumentet. Detta visar på den totala omedvetenhet som råder bland forskare om de mekanismer som dagligen verkar för att kvotera in män med låg eller obevisad kompetens på högre tjänster.

CHRISTINE WENNERÅS

AGNES WOLD

DN 22/1 1995

Kvinnliga medicinska forskare behöver inga mentorer. De räcker med att Medicinska forskningsrådet lyssnar på sina egna sakkunniga. Det menar medicine doktor Christine Wennerås och docent Agnes Wold.