Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Debatt

”Måste vi åka till Stockholm för att demonstrera igen?”

4 oktober. Ett tydligt exempel på den populistisk våg som sveper över Europa är förslaget att förbjuda ”övervinster” inom välfärdsföretag. Perspektivet är som hämtat från löntagarfondsdebattens dagar. Men vinstfrågan är ett skenproblem. Förslaget är till för att skapa en ideologisk konflikt inför nästa val, skriver entreprenören Dan Olofsson.

I dag är det den 4 oktober. För oss som är något äldre förknippas detta datum med den folkliga resningen mot förslaget att införa löntagarfonder. Den 4 oktober 1983 samlades närmare 100 000 människor i centrala Stockholm, för att försvara äganderätten och den fria företagsamheten.

Sedan dess har mycket hänt, tidsandan är i dag helt annorlunda. Berlinmuren har fallit, hotet om socialism är borta. Det finns en helt annan förståelse för företagsamhetens betydelse och för kopplingen mellan företagsklimat och välstånd.

Men under senare tid har det politiska debattklimatet åter svängt, på ett sätt som jag och många andra företagare tycker är oroväckande. En populistisk våg sveper över Europa, som leder till alltmer destruktiva politiska förslag. I USA handlar presidentvalet om att bygga en mur mot Mexiko och om att använda handelshinder för att tvinga företag att bedriva produktion inom landets gränser. Om en sådan politik förverkligas kan det få mycket negativa följder.

Inte heller Sverige är opåverkat av den populistiska vågen. Ett tydligt exempel är idén att förbjuda påstådda ”övervinster” inom välfärdsföretag. Hela perspektivet är som hämtat från löntagarfondsdebattens dagar.

Som kund är det viktigt att jämföra priser och kritiskt granska kvaliteten på de varor eller tjänster som levereras. Att kunna välja mellan olika alternativ är grunden för en fungerande marknadsekonomi. Det är också en motor som driver ekonomisk utveckling. Om ett företag går med vinst är det ett tecken på positiv utveckling, att den verksamhet som bedrivs är såväl efterfrågad som välskött.

Men det förslag som Ilmar Reepalus välfärdsutredning skissar på är något helt annat, ett försök att med lagstiftning begränsa företags möjligheter att använda sina resurser effektivt. Syftet är att motverka vinster, men resultatet blir ett regelverk som sätter käppar i hjulet för välfungerande företag vars tjänster uppskattas av kunderna med en mängd konsekvenser som jag inte tror utredningen penetrerat.

En väl fungerande princip är att när ett företag fullgjort sin leverans matchas detta av en jämbördig prestation i form av betalning, varefter eventuella vinster eller förluster tillhör bolaget och dess ägare. Metodiken att staten ska börja vinstreglera branscher bara för att det offentliga är kunder har inte tillämpats i något land, och är i grunden skadligt.

De verkliga problemen inom välfärdssektorn handlar snarare om svårigheter att rekrytera och behålla bra personal, växande sociala utmaningar och kvaliteten. Vinstfrågan är ett skenproblem för ingen kan visa att företag som levererar vinst i snitt levererar sämre kvalitet för varje använd skattekrona. Förslaget om vinstbegränsning är istället till för att skapa en ideologisk konflikt inför nästa val.

Ett annat exempel på populism är förslaget att införa könskvotering i bolagsstyrelser. Det beskrivs som en jämställdhetsreform, men i praktiken innebär det en långtgående inskränkning av äganderätten och den fria företagsamheten. På samma sätt som medlemmarna i ett fackförbund måste ha rätt att utse sina egna företrädare, måste företagsägare ha rätt att utse vem som ska styra företaget. Man kan som utomstående tycka att ägarna väljer fel ledning – men det är trots allt ägarna själva som tvingas hantera följderna.

Att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser kan uppfattas som relativt oproblematiskt. Det finns trots allt många kvinnor att välja mellan. Men när principen väl etablerats är risken stor att den politiska styrningen blir allt mer långtgående. Om det går att kvotera in kvinnor – varför inte också bestämma vilka andra som ska sitta i styrelsen efter några andra politiska kvoteringsprinciper? Tanken att riksdagen ska styra över sammansättningen av LO:s styrelse ter sig tämligen befängd. Minst lika befängt är det att politikerna ska styra över vilka som ingår i Ericssons eller Icas styrelser.

Det går att kvotera efter många parametrar som är angelägna i ett mångkulturellt samhälle såsom etnicitet, ålder, kön, religion, utbildning, var man bor, politisk tillhörighet etcetera.

Den övergripande frågan blir därför om vi ska slå in på en väg där staten ska vinstreglera branscher och där fria val ska ersättas med statlig kvotering? Det är ju dessa processer regeringen nu sätter igång och ett första steg brukar följas av ett andra.

Sverige har många styrkor, varav en är pragmatism och att vi föredrar åtgärder som faktiskt fungerar. Konflikter och symbolpolitik hör inte hemma i vårt land. Löntagarfondsförslaget är i detta avseende ett undantag, en parantes i historien och ett misstag som inte bör upprepas. Det räcker att fundera på hur lönebildningen skulle sett ut om detta var ett internprojekt på LO?

Relationen mellan näringslivet och regeringen har oftast varit god. Tonen har ibland varit hård, men bland de styrande politikerna har det nästan alltid funnits en insikt om att företagen behövs – och att det därför också behövs ett bra företagsklimat. Talet om ”övervinster” och kvotering av privata bolagsstyrelser väcker förvåning.

Bland många av landets företagare märks en besvikelse och ilska. Det är inte trovärdigt att ena stunden tala om att förbättra företagsklimatet och nästa stund föreslå åtgärder som drar i rakt motsatt riktning.

Regeringen bör inte starta krig med företagsamheten i syfte att få fler röster i nästa val via en populistisk konflikt. Det vore dåligt för Sverige. En ideologisk strid om politisk kontroll av företagen kan möjligen bidra till att mobilisera vänsterväljare, men det leder knappast till någon konstruktiv politisk utveckling.

Särskilt i dag – den 4 oktober – finns det skäl att påminna om detta. Välfärdsföretagen behövs, de är en del av Sveriges framtid. När regeringen diskuterar exportpolitik och företagsfrämjande utomlands är detta uppenbart. I Sverige finns många framgångsrika välfärdsentreprenörer, att offra dessa för att ta kortsiktiga politiska poänger är omdömeslöst.

Om regeringen vill återupprätta sitt förtroende hos landets företagare krävs att förslag som vinstbegränsningar och kvotering av privata bolagsstyrelser helt avskrivs från den politiska dagordningen.

Det svenska välståndet bygger på att vi har ett bra företagsklimat. Den svenska marknaden är liten, det är inte självklart att investera just i vårt land. Känsligheten för ogenomtänkta politiska beslut är stor. Sveriges framtid är en gemensam angelägenhet. Om regeringen föreslår skadliga reformer som hotar våra företag har vi en skyldighet att protestera.

Låt 4 oktober förbli dagen som värnar ett fritt näringsliv. Tvinga oss inte att än en gång resa till Stockholm för att försvara den fria företagsamheten.

Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.