Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Familj

Maskrosungen ger andra livsmod

Sandra Gustafssons starkt självbiografiska bok ”Maskrosungen” har på tio månader sålts i åtta tusen exemplar. Trots att den är en helvetesskildring. Eller kanske just därför. Fler än man anar känner igen sig.

Hon växte upp som ensambarn med en mor som var mentalsjuk och som försökte dämpa sin ångest med alkohol. När det gick alldeles över styr placerades hon hos fadern, som var alkoholist och föredrog att tillbringa tiden på krogen i stället för med dottern. Hon har också bott långa tider på barnhem och i fosterhem.

Trots föräldrarnas tillkortakommanden, milt talat, är det dem hon har tillägnat boken – ”Till minne av mina föräldrar Sinikka och Gunnar”.

Boken är försedd med familjebilder. De visar att modern i sin ungdom var mycket attraktiv. Pappan hade Hemingwayideal. De möttes på restaurang Kolingen i Gamla stan.

Boken lämnar ut människor, det är helt klart. Sandra Gustafsson skrev den som ett slags terapi. Men tvekade hon då aldrig att ge ut den? Nej, däremot hände det att hon tvekade i sitt skrivande, hennes förläggare (Bra Böcker) påpekade att hon kamouflerade vissa händelser för att skydda männi­skor, att hon höll igen. Hon uppmanades att välja, att skriva som om människor i hennes närhet aldrig skulle få läsa boken. Hennes pappa var ännu i livet när hon påbörjade skrivandet. Där går hon tillbaka till föräldrarnas barn- och ungdom och försöker ta reda på varför de blev som de blev.

– Mammas sjukjournaler visar en människa som faktiskt försökte.

Med henne bodde hon i Hägersten och i Aspudden. ”Mamma, min mamma, letade fimpar utomhus som hon rökte. Hon gick omkring på bakgårdarna och pratade för sig själv. De få pengar hon fick ihop gjorde hon av med på vin i stället för att köpa mat. Ibland klev hon ur sin dimma och var borta några dagar, jobbade sa hon, och plötsligt kunde det finnas mat hemma. De dagarna blev mer sällsynta.”

Sandra Gustafsson citerar ur flera polisprotokoll, bland annat ur ett där lilla Sandra blev omhändertagen av barnavårdnämnden, som fann ett kök som var i miserabelt skick och i ett rum intill fann de barnet i ett moln av rök; först trodde de att det brann, men rummet var uppfyllt av cigarrettrök.

Utifrån sin bok föreläser Sandra Gustafsson för socialarbetare, på folkhögskolor, bland mellanstadiebarn ...

– Jag får jättemycket respons. Det är så drabbande när det reser sig en tioårig tjej, vänder sig till lärarna och säger att hon känner igen sig, att hon behöver hjälp. Tragiskt men nödvändigt.

I en tidningsintervju säger hon ”aldrig mera terapi”.

– Det står jag för. De männi­skorna har inte funkat för mig. Och när det inte har funkat har de inte haft omdömet att hänvisa mig tillnågon annan terapeut.

Hur är det då med hennes egna barn, har de fått läsa boken?

– Jag berättade om innehållet innan den kom ut, valda delar, så att de inte skulle få höra saker från annat håll. Kanske ska vi så småningom läsa boken tillsammans. Men inte än.

Allt är inte nattsvart. Hon hade fina kamrater som smugglade med sig smörgåsar till henne. Och så fanns där kvinnliga förebilder, delvis farmor, men kanske mest Catrine, ”som var en stor männi­ska på all sätt”.

– En gång åkte vi tunnelbana tillsammans då en äldre, berusad man tog fram en kniv och hotade tjejen som satt bredvid honom. Catrine blev jättearg och slet ner mannen på golvet, satte sig gränsle över honom och tog ifrån honom kniven som hon kastade ut genom ett öppet fönster. När vi sedan kom till stationen så kastade hon ut honom också.”

I november ges ”Maskrosungen” ut i Danmark.

Rolf Broberg

rolf.broberg@dn.se 08-738 15 01