Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

"Jag trodde att jag tjänade mitt land". 69-årige Stefan Michnik talar för första gången om sitt förflutna som domare vid hemliga rättegångar i Warzawa på 50-talet

Av Davrell Tien

Han var en framåtsträvande ung polsk kommunist. Dödsdomar undertecknade han med en känsla av tillfredsställelse.

I dag är Stefan Michnik 69 år, svensk medborgare och före detta bibliotekarie vid Uppsala universitet med en pension på 10 000 kronor i månaden. Han lever ett lugnt liv i radhus, tittar på tv, läser böcker och pysslar om hustrun. I början av 1950-talet var Michnik en 22-årig underlöjtnant och dömde som domare vid hemliga rättegångar vid militärdomstolar i Warszawa minst nio oskyldiga till döden.

Michnik var inte ensam. Tiotusentals polacker arbetade i Stalins terrorapparat. Bakom dem fanns sovjetiska militärer och säkerhetsmän, ibland i polsk uniform och med polskt medborgarskap. Syftet med rättegångarna var att med terrorn som vapen tvinga polackerna att acceptera Sovjetsystemet efter andra världskrigets slut.

- Jag var bara en pojke på den tiden och då trodde jag att jag tjänade mitt land. I dag anser jag att jag blev lurad, förd bakom ljuset, säger Michnik i en intervju i hemmet utanför Uppsala.

Men hur kändes det att avkunna dödsdomar

Michnik tvekar något men säger så:

- Jag kände tillfredsställelse, som ung officer kände man det som en plikt att tjäna sitt land och bekämpa dess fiender - oavsett om fienden var en trevlig prick eller inte. Domstolarna var också så inredda att domaren inte behövde se den dömde i ögonen när dödsdomen lästes upp.

Stefan Michnik säger att sedan han kom till Sverige för 30 år sedan har han inte nämnt domarkarriären mellan åren 1951 och 1953 för någon.

Vid rättegångarna fanns varken försvarsadvokater eller vittnen närvarande. Den anklagade ställdes inför tre domare som uteslutande grundade sin dom på sådant som hemliga polisen plockat fram och bekännelser avlagda under tortyr.

- Jag visste aldrig av vem eller när beslut togs i enskilda fall, någon i toppen sa bara "plocka in den där, den där och den där", säger Michnik.

Ett av Michniks offer var major Zefiryn Machalla som tjänstgjort i polska exilarmén. Efter månader av förhör under tortyr bekände denne att han var brittisk spion. Han fördes ur cellen i Mokotow-fängelset i Warszawa i januari år 1952, sköts och begravdes i hemlighet. Hustrun fick inte veta att dödsdomen verkställts.

Med brev till Förenade polska arbetarpartiets centralkommitté försökte Zofia Machalla få klarhet om makens öde. Svaret blev hotelser från militäråklagarens kontor om att familjen Machalla skulle få betala dyrt om den drog fram dödsdomen i offentligheten.

Stefan Michnik såg aldrig Machalla efter domen men minns honom som en mjuk man som erkände sin skuld och därför blev skjuten. Hustrun Zofia som ensam fick dra försorg om två barn avled förra året.

Offrens familjer blev utfrysta i samhället och många levde sitt liv i fruktan och fattigdom, framhåller militärhistorikern Jerzy Poksinski som intervjuat familjer som drabbades av förtrycket.

- Offrens släktingar kom att lära känna varandra därför att de möttes på kyrkogårdar där de sökte sina försvunna anhöriga, säger Poksinski som undervisar på Militärhögskolan i Warszawa. En del domar upphävdes, bland annat i slutet av 1980-talet, och år 1993 erbjöds några familjer ekonomisk gottgörelse, vilket flera vägrade att ta emot.

- Det saknas lagliga bevis på skuld i rättegångarna. Och de anklagade förelades fixade vittnesmål som skulle bevisa någon annans skuld. Michnik måste ändå ha misstänkt att en del sådana vittnesmål som han hörde var förfalskningar, säger Poksinski som skrivit tre böcker om stalinismens terror inom den polska försvarsmakten.

Michnik vidhåller i dag att vid tidpunkten för rättegången hade han ingen aning om att bevisen mot Machalla och de andra var förfalskningar. Vanligtvis varade rättegångarna endast en till två dagar.

- Jag trodde på vittnesmålen när de avgavs. När jag efter år 1956 läste om att så mycket var förfalskningar, blev jag chockad, säger Michnik som hävdar att han aldrig direkt arbetade tillsammans med Sovjets säkerhetsagenter. Men de fanns "närvarande" i bakgrunden.

- Jag mötte några av dem men jag vet inte vad de sysslade med. De var sympatiska "farbroderliga" typer. "Duktig pojke, duktig pojke" var allt de brukade säga när man mötte dem, berättar Michnik.

Stefan Michnik är son till en polsk kommunist som flydde från Lvov till Sovjet år 1941. Han tillbringade tonåren i Namangan i Uzbekistan där han var nära att dö av undernäring och vitaminbrist.

När det stod klart att Nazi-Tyskland skulle besegras rekryterade de sovjetiska ledarna polska flyktingar i Sovjet för att skapa en ny administration i Polen. Bland dem som återvände var familjen Michnik och 1948, vid 18 års ålder, blev Stefan medlem i polska kommunistpartiet. Hans studier hade störts av krig och sjukdom och han visste inte vilken bana han skulle välja.

Men så blev han antagen till en speciell 18 månaders juridisk utbildning sommaren år 1949. I början av år 1951 utnämndes han till domare.

- Det var en utmaning, säger Michnik. Jag hade ingen aning om vart det skulle leda. Mina föräldrar gillade det, men allt var ett misstag - det inser jag i dag.

Polska officerare som tjänstgjorde som domare, åklagare och hemlig polis drevs av en blandning av ideologi och social prestige snarare än pengar.

Michnik och hans kolleger gjorde våld på lagarna, under sina rättegångar, hävdar Poksinski eftersom en juristexamen i Polen vid den tiden krävde fem års juridiska studier. Enligt Poksinski avkunnade Michnik sex dödsdomar men bara den mot Machella verkställdes.

Men Michnik deltog även i andra rättegångar. En fotokopia av en dom i en militärdomstol i Warszawa daterad den 6 juli 1951 visar att han var en av domarna vid tre dödsdomar.

Jan Sek, bosatt i Warszawa, uppger att hans far Karol, en av de tre dömda, också blev avrättad. Jan Sek har fått fadern lagligt frikänd från de anklagelser som ledde till dödsdomen och nu hoppas han att Michnik ska ställas inför rätta för faderns död.

- Jag törstar inte efter blod men vill se honom i fängelse. De som påstår att vi som vill se lagliga åtgärder bara är hämndlystna är själva lierade, politiskt eller på annat sätt, med dem saken gäller, säger Sek som är väl medveten om att Michnik i dag är svensk medborgare.

- I många fall vill de anhöriga bara ha hämnd... men det är mänskligt, kommenterar Michnik. Min uppfattning är att de som drog upp riktlinjerna, och de finns i gamla Sovjet, ska inför rätta först.

Jerzy Poksinski tycker att Michnik är en ganska obetydlig figur.

- Det finns andra domare som är djupare inblandade i stalinistiska rättegångar, men inget har hänt med dem. De har inte ens berövats rätten att praktisera juridik trots att de bär mycket större ansvar än Michnik.

Michnik har fått särskild uppmärksamhet på grund av sin 17 år yngre halvbror Adam.

Adam Michnik är chefredaktör för Polens mest framgångsrika dagstidning, Gazeta Wyborcza. Han är före detta ledare inom Solidaritet och satt fängslad i sex år för sitt motstånd mot kommunismen. Han deltog 1989 i de historiska förhandlingarna mellan Solidaritet och den polska kommunistregeringen.

I januari i år publicerade Gazeta Wyborcza resultaten av Mazur-kommissionen, en undersökning av brott under stalinismen som gjordes redan 1957. Där förekommer anklagelser mot bland andra Stefan Michnik. När Adam Michnik greps av myndigheterna i slutet av 1960-talet uppmanades Stefan att fördöma sin bror men han vägrade:

- Jag svarade att "innan han är dömd kan jag inte säga någonting".

Stefan säger sig bara ha mött brodern Adam tre gånger de senaste 20 åren.

- Intresset för mig i dag beror på en önskan att skada min bror, säger han.

I Michniks personakt gör en överordnad följande utvärdering av honom år 1951:

"Han anses vara en mycket begåvad officer och jurist... Han har mycket djup kunskap om lagarna och gjorde ett bra jobb vid sina första mål som han tog sig an med det korrekta klassperspektivet. Vissa sorters mål vill han inte gärna ta då han inte tycker de lämpar sig för honom. Några andra allvarliga mål har han velat ta sig an på egen hand, trots att de ligger över hans kapacitet."

Michnik avlägsnades från posten som domare i november år 1953 och blev assisterande professor vid Militärhögskolans juridiska utbildning fram till 1955 då den utbildningen upphörde. Michnik hamnade i försvarsdepartementet och vid sitt avsked ur armén år 1957 fick han en civil befattning i departementet. Att hans militära karriär misslyckades berodde på en maktkamp inom kommunistpartiet där antisemitismen var en avgörande faktor.

Förkrigs-Polen var en nyfödd stat som upplevde hot utifrån mot sin existens.

Inom sina gränser var staten intolerant och de stora icke-polska minoriteterna, litauer, tyskar, vitryssar, ukrainare och judar, sattes under press att assimileras. Judarna åtnjöt inte fulla medborgerliga rättigheter. Det fanns en rad politiska vänsterrörelser som lovade att göra slut på ojämlikheten i det polska samhället. Sovjets krigsseger tyngde plötsligt vågskålen i kommunisternas favör.

När de var som flest, år 1954, tjänstgjorde 200 000 polacker i statens säkerhetsapparat och ytterligare 125 000 var frivilliga reservpoliser. 29 procent av landets ledarskap efter kriget betecknades av säkerhetspolisen som judiskt. Det hävdar sociologen i Lund Jaff Schatz i sin bok "Generationen" som är grundad på intervjuer med tidigare polska kommunister bosatta i Sverige.

- Det var en mycket känslig situation för toppledarskiktet, säger Schatz. Det fanns en fruktan att en så stor andel judar skulle stärka bilden av att kommunismen dominerades av judar.

En statsstödd våg av antisemitism där myndigheterna lastade judarna och judiska kommunister för landets olyckor nådde sin höjdpunkt i slutet av 1960-talet.

- Tidningarna var fyllda med lögner om sionistiska sammansvärjningar. Det var fruktansvärt, det var värre i Polen då än under kriget när vi svalt. Under kriget trodde vi att vi var på den rätta sidan även om vi var utan mat, minns Stefan Michnik.

Han tvingades ge upp medlemskapet i kommunistpartiet år 1968 och ett år senare drevs han och tusentals andra bort från Polen.

Från ett flyktingläger i Italien ansökte Michnik om inresetillstånd till USA men fick avslag. På grund av sitt kommunistiska förflutna, inser han.

- Så det var Sverige eller Israel som gällde och utan att veta mycket om det här landet så kom jag hit.

Michnik var en av de 2 500 flyktingar från Polen som Sverige tog emot mellan 1969 och 1971. Och han var inte den ende tidigare statstjänaren som tjänat den kommunistiska förtryckarapparaten.

I arbetet på Uppsala universitet mötte Michnik dagligen svenska forskare som sysslade med östblocket, men han nämnde aldrig med ett ord sina egna erfarenheter därifrån.

- Det är meningslöst att dra upp allt det här. Det är något helt privat som bara angår mig, säger Michnik som inte ens har kunnat tala om rättegångarna med sin hustru och sina barn.

Var det inte en fruktansvärd hemlighet att bära på ensam

- Jag beslutade att hålla det för mig själv. Vissa hemligheter måste man få ha, slutar Michnik med ett självironiskt skratt.

© inrikes@dn.se

08-738 10 05