Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Lär barnen att de kan påverka sina hjärnor”

Barn har en enastående förmåga att påverka sina hjärnor och öka sina studieresultat – om vi ger dem en knuff i rätt riktning. Nu visar allt mer forskning att motivation inte räcker. Det måste också till något som forskarna kallar ”grit”.

Det finns många missförstånd när det handlar om inlärning. Ett fel som många lärare gör sig skyldiga till är att kalla vissa barn för ”svaga” och andra för ”starka”.

I stället borde vi säga att en del är långsamma och andra är snabba. Det är mer konstruktivt och kan påverka barnen och deras syn på inlärning i en mer positiv riktning, menar Torkel Klingberg.

Han är professor i neurovetenskap och har under många år undersökt barnhjärnan för att se hur den förändras vid inlärning.

Nu utkommer han med sin tredje bok i ämnet. Den har titeln ”Hjärna, gener och jävlar anamma” (2016) och handlar om det begrepp som håller på att revolutionera vår syn på inlärning, nämligen ”grit”. ­Eller som han säger i titeln: ”jävlar ­anamma”.

– Ett barn ska inte tänka att ”jag är dålig på matte”. I stället ska man se på sin matematikförmåga som något förändringsbart som bara handlar om att ge det mer tid. Att säga till ett barn att ”du är svag” skickar signaler om att det är något som inte går att påverka.

Det är först under de senaste åren som man har sett hur viktigt det är att få barnen själva att tro på förändring, och få dem att förstå hur påverkningsbar deras hjärna är. Forskarna kallar det även för ”flexible mindset”, eller ”dynamisk inställning” på svenska.

Hur gör man då för att ge sina barn en puff i den riktningen?

Man försöker få dem att förstå hur mycket de kan förbättra sina färdigheter genom att anstränga sig. Torkel Klingberg berättar om en amerikansk undersökning som visar att en endast 45 minuter lång instruktionsfilm – om hur hjärnan fungerar och hur formbar den är – räckte för att barn skulle förbättra sina studieresultat.

– Då kan man tänka sig hur betydelsefullt det skulle kunna vara om de fick den typen av information löpande under terminen. Barn behöver förstå vikten av att träna för att lyckas med svåra uppgifter. Och att det hör till att man ibland misslyckas och blir frustrerad.

Att öka barnens kämparanda eller ”grit” har visat sig vara viktigt, enligt Torkel, som stödjer sig på ny forskning i samband med Pisaundersökningarna. Den visar att även om motivation är nödvändigt är det inte alltid tillräckligt för barns inlärning.

Det stämmer med de undersökningar som Torkel och hans team har gjort. De försökte länge se vilken typ av motivation som kunde förklara varför en del barn gör framsteg snabbare än andra, både när det gäller arbetsminnesträning och matte.

Pengar verkade inte fungera. Det fanns andra studier som visade att det snarare kunde vara negativt för arbetsminnesträningen.

Intresse och motivation hade man också försökt mäta i flera studier men inte hittat något.

– Men så mätte man det här med ”grit” hos sexåringar. Då plötsligt såg man att det korrelerade med deras förbättring, säger Torkel.

Han berättar om en stor brittisk studie som nyligen undersökte "grit" hos barn. Där gjorde man uppskattningen att egenskapen är till 20–40 procent ärftlig. Det betyder att det finns en hel del utrymme för påverkan.

– Hur mycket är det ingen som vet säkert eftersom det är så nytt. Men det finns redan flera studier som visar hur man kan påverka barn så att de får ett mer ”gritlikt” beteende, säger Torkel.

Han berättar om en studie där barn delades in i två grupper. De fick göra samma uppgifter. Barnen i den ena gruppen fick hela tiden de höra att den gjorde allt jättebra.

I den andra gruppen gav man däremot även negativ feedback. Barnen fick höra saker som ”det där var bra men det där var mindre bra”. Eller ”där hade du kunnat anstränga dig mer”.

Sedan fick alla göra både svåra och lätta uppgifter. Då visade det sig att de barn som hela ­tiden hade fått höra att de var jättebra, hade en tendens att snabbare ge upp.

De här nya kunskaperna visar alltså hur viktigt det är att ge rätt sorts feedback på barnens prestationer, enligt Torkel.

– Informationen ska vara blandad och innehålla både positiv och negativ återkoppling. Det ska inte vara en välmenande kravlöshet som kan vara dålig i det långa loppet.

Hur kan man då göra som förälder? Det finns studier som visar att de barn som ägnar sig åt organiserade aktiviteter som fiolspel eller fotboll, har mer ”grit” än andra. Vad man inte vet är vad som kommer först. Om någon väljer och fortsätter med sådana aktiviteter för att den har "grit", eller om den personen utvecklar mer "grit" genom att ägna sig åt dem.

I boken för Torkel Klingberg ett resonemang om den gamla viktorianska skoluppfostran, med disciplin och tålighet i stället för spontanitet och medbestämmande.

– Jag propagerar inte för det, men säger att det är intressant att diskutera de rötterna. I USA för man redan sådana diskussioner, om hur vi ska värdera karaktärens roll i skola och utbildning.

Finns det inte en risk att barn som saknar "grit" sorteras ut?

– Jag skulle hellre framhålla de studier som visar hur information och feedback kan påverka barn så att de tränar sig på att inte ge upp lika lätt.

Något som har överraskat forskare är att hemmiljön inte har någon mätbar betydelse för ”grit” - vilket däremot inverkan från kompisar och fritidsaktiviteter har.

Det har man sett i omfattande tvillingstudier där den tvilling som har ägnat sig åt organiserade aktiviteter utanför hemmet, som balett eller hockeyträning, haft mer ”grit” än den som inte har gjort det.

– Den påverkan som en förälder kan ha är alltså att underlätta för sådana aktiviteter utanför hemmet.

En annan seglivad föreställning som Torkel Klingberg utmanar i sin bok är att antalet böcker och sagor som vi läser för våra barn påverkar deras läsförmåga senare i skolan.

– Det kan ha betydelse i väldigt unga år. Men efter bara två år i skolan så minskar betydelsen rejält, säger Torkel.

Orsaken är att det finns en stark interaktion mellan gener och miljö. Den som läser eller räknar litet snabbare från början på grund av genetiska faktorer, känner att den är bra på det när skolan börjar. Det gör att man lägger ned ännu mer tid på att göra just det som man redan är bra på.

– Den som läser långsammare från början tar alltså inte fram läseboken lika ofta och gärna. Det gör att det med tiden blir stora skillnader i hur mycket barn utvecklas eftersom den genetiska effekten förstärks ytterligare.

Hos åttaåringar uppskattas 70–80 procent av läsförmågan ha med genetiska faktorer att göra. Och den ökar med åldern.

Vad gör man åt det?

– Man låter vissa barn kompensera en långsam inlärningstakt med mer tid. Det räcker kanske inte att som vissa gör ge ett barn en extratimme i veckan för att läsa matematik. Lektionstiden kan behöva dubbleras, och det är likande siffror för läsning.

I boken bollar Torkel med idén att man i framtiden kan komma att gentesta barn för att veta vilka som kan behöva mer tid.

– Än så länge vet vi inte tillräckligt vilka kombinationer av gener som avgör matematik- eller läsför­mågan. Men det är något som behöver diskuteras eftersom kunskapen kommer att finnas i framtiden.

Hur nära förestående det är vill inte Torkel spekulera om. Men han menar att det är samma sak med kunskaperna om hjärnan. Information om vilka områden som har betydelse för läsning och matematik ökar i en rasande fart.

Hur barns ”grit” förändras av användningen av sociala medier och jakten på bekräftelse och snabba belöningar vill inte Torkel Klingberg uttala sig om.

I stället berättar han att man har jämfört olika åldersgrupper och kunnat konstatera att äldre personer har mer "grit” än yngre. Varför vet man inte. Men det finns två ­hypoteser:

Den ena är att man mognar och att personligheten förändras med åldern. Den andra att det skulle kunna finnas något i samhället i dag som gör att yngre personer inte kan, vill, behöver eller tycker sig behöva kämpa lika mycket som tidigare generationer.

– Låt säga att utvecklingen och framstegen som vi har gjort för att göra livet enklare för oss, också har påverkat vår benägenhet att kämpa.

En annan sak som han pekat på i sin bok är bristen på framtidstro som han ser hos de yngre generationerna.

– Den skulle kunna påverka en del så att de inte tycker att det är lönt att jobba långsiktigt.

Så kan man underlätta sitt barns inlärning

1 Informera om att hjärnan är ­plastisk och kan påverkas ­med hjälp av ansträngning.

Man måste träna för att klara av att göra vissa saker och för att bli bättre.

Det är viktigt att ha full koncentration på uppgiften för att nå framgång.

Det är naturligt att ibland bli frustrerad och att misslyckas.

Även uppmärksamhet och arbets­minne, som ofta är ett problem vid exempelvis adhd, förbättras av träning.

2 Ge barnet omedelbar återkoppling på sina insatser, både positiv och negativ,

Säg inte alltid att det är ”jätte­bra”. Tala om vad som är bra och vad som är mindre bra. Säg kanske att ”här hade du kunnat anstränga dig litet mer”.

Kravlöshet kan leda till att ­barnet ger upp vid minsta motgång.

3 Försök få barnet att förstå att allt inte kan vara skojigt i stunden, utan att det kan finnas en högre målsättning med kunskaper och färdigheter.

Ålder: 49 år.

Bor: I Bromma.

Torkel Klingberg är professor i kognitiv neurovetenskap och internationellt känd för sin forskning om barns hjärnutveckling och inlärning.

Han leder stiftelsen ”Cognition matters” som utvecklar matteappen Vektor och andra digitala hjälpmedel för att träna kognition.

Torkel Klingberg är författare till tre böcker om barnhjärnan: ”Den översvämmade hjärnan” (2009), Den lärande hjärnan (2011) och ”Hjärna, gener och jävlar anamma: Hur barn lär” (2016).