Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

"Livet är en skola". Årets Guldbaggevinnare anar en annan verklighet

Av ANN HELENA RUDBERG

Filmregissören Anders Grönros fick i går motta årets Guldbagge för bästa regi för sin film "Agnes Cecilia".

Han har länge arbetat kring samma tema: det finns en annan verklighet än den materiellt och fysiskt påtagliga. 1983 gjorde han TV-filmen "Hon kommer med vinden", där barn och ungdomar beskriver hur deras anhöriga, som är döda, finns kvar hos dem. 1986 kom "Blomman ligger i din hand", också en TV-film, som menade att vi kanske bara går över en gräns när vi dör, men ändå finns kvar.

"Agnes Cecilia" bygger på Maria Gripes bok om flickan som råkar ut för underliga sammanträffanden, som gör henne rädd på gränsen till chockad. Men så småningom förstår hon att det är flera generationers smärta som söker henne. Hon kan ställa något till rätta, försona vad som förbrutits. Genom att handla kärleksfullt nu när hon lever kan såren bakåt också läkas.

Ett slags skola

Anders Grönros menar att livet är ett slags skola vi behöver gå igenom. Han tror att det kan vara så att vi är här på jorden för att höja vårt medvetande:

- Den här skolan tror jag handlar om att nå kontakt med en inre verklighet, en förborgad kunskap inom oss alla. Vi kanske ingår i ett större sammanhang, människor med varandra och med vår planet, som celler i en kropp. Och att det finns en fortsättning efter döden. Vi är tvungna att gå igenom den här skolan för att lära känna oss själva. Lära oss att det finns ett sammanhang, att ingenting är tillfälligheter, att allt strävar mot ett möte i gränslös kärlek.

- Ingenting av det där går att bevisa. I vår västerländska kultur och vetenskap söker vi efter en materiell lycka och kunskap. Och samtidigt växer tomheten inom oss.

Tidigare överlevde inte människor hjärtstillestånd, men den medicinska vetenskapens framsteg har gjort att det sedan några årtionden tillbaka finns gott om exempel på människor som har snarlika utanför kroppen-upplevelser i samband med klinisk död.

Vetenskapen har nu kommit så långt att man har kunnat utesluta andra förklaringar till att medvetslösa patienter, som har hjärtstillestånd, in i detalj kan beskriva sin egen återupplivning korrekt. Den enda återstående förklaringen till dessa samstämmiga berättelser är att vårt medvetande kan lämna kroppen.

Blind kunde se

- Uppenbarligen är det så att vi i ögonblicken efter vår död har lämnat kroppen men fortfarande befinner oss här på jorden. Vårt medvetande är befriat från den fysiska tillvaron i kroppen men kan fortfarande uppfatta allt. Sinnena är inte beroende av kroppen. Man kan se och höra som vanligt, säger Anders Grönros och kommer in på en blinds beskrivning av sitt återupplivande. Den blinde kunde se vad som hände när han var döende, men när han kom till medvetande igen var han åter blind.

Redan 1926 publicerade sir William Barrett de fall av nära döden-upplevelser hos döende han stött på i boken "Death-bed Visions". Hans fru, lady Barrett, var läkare och vittnade i boken om sina erfarenheter. Det var den första systematiska studien av vad som händer döende.

1975 publicerade Raymond Moody "I dödens gränsland", som tog upp femtio fall där patienterna hade varit nära att dö men återupplivats. Sedan har han kommit ut med "Frågor vid livets gräns" och "Ljuset ur tunneln" på svenska, och den senaste 1990 heter "Tidigare-liv upplevelser" och handlar om reinkarnationsbeskrivningar - både hans egna och andras. På svenska finns också Michael Saboms "Vi upplevde döden" och Melvin Morses "Närmare ljuset", där barn berättar om sina nära döden-upplevelser (se Insidan 22/1).

Väcka en tanke

- Det viktiga med "Agnes Cecilia" är att väcka en tanke. Men viktigt är också att det finns så kallade naturliga förklaringar. Maria Gripes berättelse har hela skalan. En läsare kan uppfatta hennes "Agnes Cecilia" som en spökhistoria, som psykologiska beskrivningar av inre skeenden i en människas liv till att det handlar om reinkarnationsprincipen, att vi inte bara lever ett enda liv utan får chansen att komma tillbaka.

Själv tänkte Anders Grönros inte på reinkarnation när han gjorde filmen.

- Nej, jag upplevde Maria Gripes berättelse mera som att hon vidgade möjligheterna. Att det är möjligt att ett medvetande kan finnas kvar efter någon som dött. I min film delar en död flicka och en levande den traumatiska upplevelsen att ha blivit lämnad ensam som liten när föräldrarna har dött. Nora i filmen flyttar in i den döda flickans rum och så händer det underliga saker runt henne.

Det var efter premiären som människor kom till Anders Grönros och sa: Den här filmen beskriver ju reinkarnationsprincipen.

- Jag värjde mig kraftigt till att börja med och argumenterade en hel kväll med en vän om det. Jag tyckte att jag verkligen visste vad som stod i Marias bok eftersom jag hade arbetat så länge med den. Men numera kan jag se att Marias berättelse faktiskt har den spännvidden. Det kan handla om flickans eget psyke och det kan också tolkas som att hon kommer tillbaka för att ställa något till rätta som hon inte klarade i ett tidigare liv.

Inte troende

Anders Grönros är själv inte någon troende människa, men det var böckerna om nära döden-upplevelser som väckte ett känslomässigt gensvar inom honom. Han kände att dessa beskrivningar talade om en gemensam kunskap inom oss som är ett kollektivt medvetande och en kärna i alla religioner.

TV-filmen "Hon kommer med vinden" kom till genom detta sökande. Han bestämde sig för att lyssna på barnen som hade förlorat någon nära anhörig med inställningen: det dom säger kan vara sant. De kan veta mer än vi andra, speciellt i en sådan situation.

Han glömmer inte tonårspojken vars mamma hade dött en månad tidigare som sitter och pratar om sina känslor och tankar framför kameran och plötsligt säger: Nu är hon här, min mamma är här. Det var något han lugnt konstaterade. Hon fanns där uppe vid taket i högra hörnet av rummet.

Och en 7-årig flicka i samma film beskriver livet och det som finns sedan som en liggande åtta, utan att veta att det är en vedertagen symbol för evigheten. Du förstår, sade hon, så här är det. Först lever vi här i den här ringen och så kommer döden i mitten och sedan lever vi där.

- I lyssnandet på barnen väcktes ännu mer min undran över livet och döden och gränslanden däremellan. Och då gjorde jag "Blomman ligger i din hand" och den såg Maria Gripe, vilket i sin tur gav upphov till "Agnes Cecilia".

Maria Gripe

Kanske blir det en fortsättning på samarbetet med Maria Gripe. Hon tycker att Anders Grönros tolkar hennes Agnes Cecilia på ett alldeles speciellt och bra sätt och mellan dem finns ett absolut förtroende. Anders Grönros har funderat mycket på "Glasblåsarns barn", som innehåller allt man kan begära av en klassisk saga, kampen mellan ont och gott i en mystisk verklighet på 1840-talet.

En annan ide han har är att göra en lång dokumentär för bio och TV på flera språk, med internationellt perspektiv och intervjua 100-tals människor över hela världen som haft nära döden-upplevelser och jämföra den kunskap de bär med sig tillbaka med till exempel "Den Tibetanska Dödsboken", som skrevs för 2 000 år sedan, med mystikern Martinus, med kvantfysik och matematik, alla religioner eller indianfolkens andliga förhållande till naturen. De första stadierna efter döden beskrivs i Dödsboken likadant som av västerländska människor efter hjärtstillestånd på våra sjukhus i dag.

Martinus ger detaljerade beskrivningar av universums uppbyggnad och olika utvecklingsstadier för mänskligheten, även de efter döden, med mycket vackra symbolbilder.

Fler dimensioner

- Kvantfysiker och matematiker vet i dag att det finns fler dimensioner än de vi kan se med våra ögon och religionerna i mänsklighetens hela historia har ju talat om en tillvaro efter döden.

Anders Grönros är rädd att bli betraktad som flummare och därför vill han gå mycket noggrant till väga. Filmen skulle bli så långt från flum som man kan tänka sig, en verklighetsnära dokumentär, som sade något om våra egna liv och vår överlevnad här i västerlandet.