Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Allas darling har sällsamt flyt i stilen

Per Hagman beskriver friheten i stället för att framställa den som en tröttsam manlig kliché. Aase Berg läser hans nya, makalösa roman ”Allas älskare, ingens älskling”.

Per Hagman

”Allas älskare, ingens älskling”

Albert Bonniers förlag, 300 sidor

Gravstenar är bra ställen för stora sanningar. På den som står över poeten Stig Sjödin kan man läsa: ”Det är genom att beskriva kärleken som man gör rädslan maktlös.”

Alltså: beskriva. Om strofen hade författats i dag, till exempel av en präst, hade den troligen låtit såhär: ”Det är genom Kärleken som man gör rädslan maktlös”.

Där har ni skillnaden mellan poesi och kliché.

Att beskriva vad man känner är aktivt. Det kräver självrannsakan. Att använda klichéer är passivt. Kärleken som kliché är en tom show-off som bara kan bli äkta om man beskriver känslorna; analyserar och preciserar vad kärlek verkligen är.

Kärleken är ju inte bara god. Den är svår också.

Svävande statements för massgemenskap, som ”Tillsammans för kärleken” eller ”Vi i Sverige tar hand om varandra”, är till intet förpliktigande.

Dessutom fungerar fraserna som uteslutningsmekanismer. För att bli älskad måste du följa klichén, som förstås också kan kallas normen. Den som inte ser kärleksmanifestationer som guds gåva till mänskligheten, för att ta ett aktuellt exempel, är per definition ond.

Lyckligtvis finns det några få som på långt håll känner lukten av den normativa vi-flockens uteslutningsmekanismer, redan innan gruppen har förstått sina egna regler. En enskild människa kan vara kärleksfull, men i kollektivet förvandlas det kärleksfulla lätt till kärleksfylla.

Och utbrytaren lägger benen på ryggen och drar – som huvudpersonen i Per Hagmans nya roman, ”Allas älskare, ingens älskling”. Hos honom är massgemenskap lika med norm, och normen är lömsk, särskilt i Sverige. Storskaligt flockbeteende är ingenting för fria själar.

Den halvgamla och numera lätt kantstötta generationsförfattaren Hagman – han slog igenom med succén ”Cigarett” (1991) – har nu skrivit en systerbok till den självbiografiska ”Att komma hem ska vara en schlager” (2004). Författaren, som har kallat sig själv ”Världens äldsta tonåring”, är expert på lättingar och slackers, vagabonder, kosmopoliter och mer eller mindre glamourösa lösdrivare som i möjligaste mån lever utanför tiden och normsystemen, i gränslandet mellan lyx, entreprenörsanda, skumraskaffärer och gammal hederlig misär.

Boken rör sig bland annat mellan barerna i Nice, krogjobb i Marstrand och det gamla huset på Västgötaslätten. Den kastar från Hagmans okonventionella och kringflackande barndomsminnen till internationell politik i närtid, i tankar kring politiska händelser som arabiska våren och Utöya. Berättarjaget finner trygghet i rotlösheten, både i tanken och resandet.

Hagman refererar till sin förra bok i meningar som: ”Ryckig mellan hjärta och disco skrev jag en gång att komma hem ska vara en schlager och lycklig hör jag den nu. Schlagern som säger att hem endast är en riktning, inte en plats.”

Det är lika bra att få det sagt, det ni redan vet: Att bryta mot normen har alltid varit enklare för män än för kvinnor. I Hagmans fall har vi alltså att göra med en manlig frihetssträvan, som förstås också kan bli en romantiserad kliché. En kvinna i hans rotlösa sits romantiseras däremot aldrig, hon betraktas som ett förtappat psykfall. Som kvinna finns det bara ett alternativ till att hamna i facket för krisande och sköra sobrilvrak, och det är att dö med flaggan i topp. Vi vet alla hur det gick för Thelma och Louise.

Det som ändå gör Per Hagman unik inom facket för manlig frihetsskildring är att han beskriver friheten i stället för att framställa Friheten som kliché. Få har skildrat manlig frihetslängtan på ett så känsligt sätt. Det blir därför så mycket lättare att identifiera sig med honom, än med en grabbigt snyggdestruktiv Kerouac-typ.

Hos Hagman är den manliga frihetsdrömmen ofta ett lyckligt limbo. Det finns ingen framtid, allt flyter runt i nuet. Han skriver: ”Om min lyx är frid, vad är då frid? Att simma i sig själv?” Berättarjaget lever som iakttagare i en genomskinlig värld.

Per Hagman är en suverän stilist rent språkligt, utan att göra särskilt mycket väsen av det. Textflödet verkar spontant, men många språkliga vändningar är så musikaliska och komplexa att de närmar sig poesin.

Stämningen av omedelbar närvaro och autenticitet genomsyrar också själva läsningen. Jag läser, och jag är i boken, i berättandet. Jag är inte på väg någonstans, söker ingen intrig, ingen förlösning. Jag är inte ens ute efter kunskap. Allt flyter.

Titeln ”Allas älskare, ingens älskling” är förstås genialisk och sätter tonen – det är ytan, inte djupet, som är Hagmans universum. Det är få som klarar av att göra yta till djup, men han behärskar den intelligenta lättheten. Den sortens flyktiga gemenskap som kan uppstå mellan stammisar på en krog i Nice – hans ord är vuxendagis – kallar han för ”tunna band”.

Tunna band står för en gemenskap någonstans mittemellan Tillsammans-klichéerna och det förtvivlade äkthetskravets individualism. Tunna band kan vara starkare än kärleksmanifestationer, i den medmänskliga klokhetens ”små möten” bortom normerna.

Hagmans bok handlar alltså i grunden om kärlek, och om att vägen till den måste gå genom friheten, bort från förutfattade meningar om hur vi ska forma våra liv. Det gör ”Allas älskare, ingens älskling” till något mer än en makalöst vacker roman – nämligen till ett politiskt utbrytningsförsök.