Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Bästa sommarläsningen. Cecilia Davidsson om tre inpirationskällor

Cecilia Davidsson, född 1963, debuterade 1994 med novellsamlingen ”En av dessa nätter” och belönades med Katapultpriset för årets bästa debut. Hon har gett ut ytterligare tre novellsamlingar och två romaner. Davidsson skriver även barnböcker. Sedan 2013 är hon lektor i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet i Växjö. I augusti kommer hennes nya novellsamling ”Höga berg, djupa dalar” (Albert Bonniers förlag).

Per Gunnar Evander

”Tjocka släkten”

Albert Bonniers förlag, 1965

Mitt bästa botemedel när skrivandet tar emot. Porträtten av mormodern som tvingar in en snäcka i det olydiga barnbarnets öra så att han ska höra bruset från havet, farfadern som ska bevisa att han fortfarande kan gå på vattnet, sysslingen som smälter bort i den kommunala torrbastun, och alla de andra egensinniga släktingarna i denna underbara debut, gör mig alltid på gott humör. Det skruvade och osäkrade i kombination med Evanders lite torra och lakoniska stil är oslagbart.

Pär Lagerkvist

”Onda sagor”

Albert Bonniers förlag, 1924

Viss litteratur sätter sig i kroppen och stannar kvar som minnet av djupgående drömmar. Det här gäller för Lagerkvist, som jag läste som tonåring och som varit en stor inspirationskälla utan att jag riktigt varit medveten om det. Hos denne smålänning finns en skenbar enkelhet i språk och stil och en förmåga att fånga nuet och evigheten, det lilla och det storartade i en och samma kraftfulla bild. I novellsamlingen ”Onda sagor” bjuder författaren på undergångstämning i fantazystil, inte utan en viss ironi. Här finns också den hjärteknipande klassikern ”Far och jag”.

Jayne Anne Phillips

”Svarta biljetter”

Övers. Ingemar Johansson

Forum, 1981

Phillips debutbok, som tokhyllades när den kom ut 1979, befriar novellformen från alla eventuella krav och måsten. Den är en veritabel skattkista av prosapärlor, 27 stycken av varierad längd. Ju kortare desto högre intensitet. ”Solodans”, där en dotter besöker sin döende far, tar två minuter att läsa men genljuder inom mig i dagar efteråt. Philips rör sig i råa och depraverade miljöer och berättar osentimentalt om barnhemsbarn, våldtäktsmän och drogmissbrukare, men med en språklig sinnlighet som får kaklet på den skitigaste fängelsetoalett att skimra.