Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Batongpolitik biter inte på terrorismen

Storbritannien och Frankrike har valt olika vägar för att bekämpa terrorism. Saklig lagföring eller drakonisk­ ­nolltolerans? I Sverige kan vi lära oss mest av det ­inkluderande brittiska exemplet, skriver ­Katrine Marçal.

När terrorn slår till pratar vi alltid om att den aldrig kommer att kuva oss. Att just vårt land kan stå emot.

Stockholm kan stå emot! Sverige kan stå emot!

Hur vet ni det?

Det gör ni inte.

”Risken för terrorattacker är en del av att bo i en storstad”, sa Londons borgmästare Sadiq Khan förra året. Det fick Donald Trump Jr att gå amok på Twitter. Sadiq Khans uttalande är emellertid ganska representativt för britternas sätt att prata om terrorism. Man biter ihop och man gör inte för stor sak av det. Terroristen vill göra sin handling exceptionell, låt oss inte hjälpa honom på traven.

”Vår lag är polisiär. Men terrorister är inte kriminella. De är existentiella fiender”, skrev en ledarskribent på Svenska Dagbladet efter dådet i Stockholm.

”Det finns inget sådant som politiska mord, politiska bombningar och politiskt våld, det finns bara kriminella mord, kriminella bombningar och kriminellt våld”, sa Margaret Thatcher.

Två olika synsätt.

Och det är värt att diskutera deras olika konsekvenser.

Olika europeiska länder har olika förhållningssätt till terrorbekämpning. Hur kan Storbritannien och Frankrike, två länder som är så lika, svara på terror så annorlunda? Det är grundfrågan i Frank Foyles bok ”Countering terrorism in Britain and France”.

Där Frankrike har rusat in med hårdast möjliga handskar har det brittiska svaret varit mer försiktigt. Vi känner till Tony Blairs nya terrorlagar just eftersom kritiken mot dem var så omfattande. En liknande debatt fanns inte i Frankrike. Terrorister i Storbritannien hanteras i princip genom de ordinarie domstolarna. Så är det inte i Frankrike och den franska staten har därför kunnat vara mer drakonisk: just eftersom man ser terrorn som ett existentiellt hot mot den franska republiken. Frankrike har till skillnad från Storbritannien haft noll­tolerans mot islamistisk extremism, även sådan som inte är våldsam.

Begreppet ”Londonistan” kom inte heller ur tomma intet. Det användes av den främlingsfientliga högern runt millennieskiftet och syftade på hur London hade blivit ett fäste för islamistisk extremism. Den brittiska staten lät mycket riktigt den våldsbejakande miljön runt vissa ökända moskéer vara.

Och det kom man att ångra.

Å andra sidan gick man inte lika långt som fransmännen när man väl började tackla problemen.

Storbritannien gick 2003 in i Irak. Frankrike gjorde det inte. Terrorhotet mot Storbritannien borde därför ha varit större. Samtidigt är det Frankrike som har drabbats av fler islamistiska terrordåd.

Ingen vet ännu riktigt varför detta är fallet.

Frank Foley vill inte dra några slutsatser utan mest peka på hur två liknande länder kan gå olika vägar.

Storbritannien ser det som att landet lärde sig den hårda vägen. Britterna var måltavla för en terrorkampanj som varade i 28 år. 1969 tog irländska republikanska IRA till vapen för att göra Nordirland till en del av Irland och först 1997 blev det fred. Däremellan sprängdes oskyldiga i luften, premiärministerns bostad attackerades med granater och britterna lärde sig allt om säkerhet. Att visa innehållet i väskan när du gick in på ett varuhus, att papperskorgar av metall kunde innehålla bomber och att man inte ska sitta vid fönstret på restaurangen i London.

De första 20 åren tog Storbritannien i med allt man hade mot terrorn. I början 1970-talet blev det tillåtet för brittisk armé och polis att fängsla tusentals misstänkta på obestämd tid utan rättegång. Tortyrmetoder prövades på fångar, brittiska fallskärmsjägare sköt obeväpnade civila, en brittisk stat i panik dömde sex oskyldiga för en bomb de inte hade placerat. Men effekten av de hårdare tagen blev att stödet för IRA bara växte bland katoliker på Nordirland. Margaret Thatchers berömda uttalande att det inte fanns politiskt våld, bara kriminellt våld, gjordes i kontexten av att IRA-fångarna ville bli behandlade som politiska fångar. Detta hade de gemensamt med dagens islamistiska terrorister: föreställningen att de är soldater i ett krig.

Den föreställningen ville Margaret Thatcher inte bekräfta.

Frågan om en terrorist är ett kriminellt hot, ett politiskt hot, eller ett existentiellt hot spelar roll för vilka metoder som blir tillåtna. En stat som känner sig angripen på en existentiell nivå, vilket Frank Foyle skriver att Frankrike gör, kommer att ta till extraordinära medel.

Men är det mer effektivt?

Den strategi som slutligen fungerade för Storbritannien mot IRA var en blandning av underrättelsearbete, polisiärt arbete, förhandlingar och sociala reformer för att bryta den diskriminering av katoliker som hade bidragit till problemen. ”Det finns inget exempel, som jag känner till, där man har lyckats besegra terrorism enbart med polisiära metoder eller med militär makt någonstans i världen”, sa Hugh Orde, före detta polischef på Nordirland.

Skillnaderna mellan dagens islamistiska terrorister och gårdagens IRA är förstås markanta. Den jihadistiska terrorn är global, den har inget tydligt politiskt krav och ingen formell struktur som det går att förhandla med. Islamistiska terrorister ringer inte och varnar civila innan de spränger bomber, vilket IRA i många fall gjorde. De vill största möjliga död.

De flesta dödsoffren är också andra muslimer.

I Storbritannien menar många att IRA antagligen hade mer stöd för sina handlingar bland irländare när det begav sig än vad jihadisterna i dag har bland brittiska muslimer. Detta tror man helt enkelt för att IRA lyckades med så många fler attacker. Folk angav dem inte. I dag springer muslimska föräldrar, livrädda för att deras barn radikaliseras, till myndigheterna på ett sätt som inte var fallet med irländska föräldrar under IRA.

Synen på religion och på religiösa minoriteter är en annan av skillnaderna mellan Storbritannien och Frankrike. I Frankrike finns en tradition av aggressiv sekularism. Principen om Laicite ser det offentliga som en plats där religiösa uttryck inte ska finnas. I Storbritannien sitter däremot 21 av statskyrkans biskopar i parlamentet sida vid sida med muslimer, judar och hinduer. Det finns en officiell uniformsslöja för kvinnliga muslimska poliser och när långdistanslöparen Mo Farrah ber innan loppet höjer man inte på ögonbrynen. I Frankrike hörs däremot rop om att förbjuda muslimska fotbollsspelare från att be på planen.

Är det för att britterna är mer bekväma med muslimer, eller för att britterna är mer bekväma med religiösa uttryck?

Eller, hänger det ihop?

De svenska socialdemokraterna tar nu steg in på den franska vägen. Partikongressen vill förbjuda alla religiösa inslag i skolan. Undervisningen får sedan tidigare inte vara religiöst präglad och religiösa inslag får inte vara tvingande i svenska skolor. Nu vill man gå längre: i praktiken göra det förbjudet att exempelvis fira mässa i ett kapell kopplat till en skola. Tanken verkar vara att så länge man slår mot alla religioner lika mycket kan man inte anklagas för att vara intolerant. Men är det verkligen så? Är indirekta associationer mellan morgonbön i skolan och terror på gatan verkligen rimligt?

Eller är det tvärtom: att vi behöver mer religiösa uttryck i det offentliga för att lyckas integrera människor i vårt samhälle?

En stat kan vara sekulär på olika sätt: man kan exkludera religion från det offentliga utifrån tanken att religion är lägre stående tänkande.

Eller så kan man vara sekulär men med utgångspunkten att religioner har ett värde och något att bidra med i samhället.

Storbritannien och Frankrike står även här för olika vägar.

Vilken tar Sverige?

Adventsljusstakar ska i alla fall få vara kvar i de svenska skolorna har gymnasieministern deklarerat. De handlar mer om tradition än religion, hävdar hon.

Vilket onekligen kan diskuteras.

Utifrån en religionsfobisk position kommer vi aldrig lyckas förstå vare sig oss själva eller de som kommer till vårt land. ”Du får inga andra gudar hava utom svensk välfärdsstat” i kombination med synen att terrorn är ett existentiellt hot mot Sverige skulle vara att okritiskt anamma de mer problematiska delarna av den franska modellen.

Varför inte fundera mer på vad vi kan lära av Storbritannien?