Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Därför ger nätets filterbubblor en skev bild av verkligheten

En värld av ”filterbubblor” är inget nytt – människor har alltid haft en tendens att söka bekräftelse på sådant de redan vet. Men vägen ut ur nätjättarnas grepp om verkligheten måste vi själva ta ansvar för, skriver författaren Per Grankvist.

Vart vänder man sig om man vill veta om något viktigt har hänt? De flesta av oss skulle nog svara att vi kollar på nätet på något sätt. Öppnar ­Facebook. Kollar någon nyhetsapp. Skrollar igenom flödet på Twitter. Googlar för att se vad som hänt. Använder du bara ­digitala medier för att veta om något viktigt har hänt i världen är faran förstås att du inte får en balanserad bild, utan en bild där allt som inte bedöms vara relevant för just dig har filtrerats bort. Och hur ska vi då kunna veta vad som är sant eller falskt i världen?

Begreppet ”filterbubbla” myntades av journalisten Eli Pariser. Han pekade på faran i att vi inte längre blir exponerade för information som kan ifrågasätta vår världsbild och visade att Google anpassade sina sökresultat efter vem som söker. Våra Facebookflöden innehåller av samma anledning sådant som vi antas vilja se, inte sådant vi borde se.

En del av problemet är förstås att algoritmerna som styr det här jobbar i det dolda. Om en enskild medborgare har en lite skev bild av samtiden spelar det ingen roll, men om många har det kan det bli problem. En av orsakerna till att så många fortfarande hejar på Donald Trump kan sålunda på att de inte ser något kritiskt om honom i sina flöden.

Pariser uppmanade Facebook, Google och andra att ta ansvar för hur användarna uppfattar verkligheten, genom att se till att algoritmerna prioriterar artiklar som är viktiga på riktigt och stick i stäv med användarens uppfattningar, inte bara sådant som är populärt eller bekräftar det man redan vet.

Vad som är en objektiv bild av samtiden har människor alltid tvistat om. Även före Google-eran kunde man få väldigt olika svar på en fråga beroende på vem man frågade och hur vederbörande tolkade världen. Den stora skillnaden i dag är att även vanföreställningar presenteras som sanningar i Googles träfflista – med blå rubriker, en grön länk och en svart inledning på en text.

Algoritmernas förmåga att skräddarsy det vi får se är samtidigt en anledning till att sociala medier blivit så populära, och gör att Facebook och Twitter ibland verkar vara bättre på att visa oss relevanta nyheter än vad de traditionella mediehusen är. Mediehusen har därför följt efter och i dag styrs urvalet av nyheter på många förstasidor inte längre av redaktörer utan av just algoritmer. För mediehus som startats på nätet, som Huffington Post eller Kit, är det logiskt men det gäller numera också gamla mediehus som New York Times och Svenska Dagbladet. Redaktörerna bestämmer vilka nyheter som ska toppa sidorna, resten styrs med automatik utifrån vad besökarna klickar mest på och antas tycka bäst om.

Strategin är problematisk. När tidningarna frånsäger sig rollen att välja ut vad som är viktigt för läsarna att känna till – varför ska vi då betala dem för det arbetet? Lösningen på morgontidningarnas lönsamhetsproblem borde inte vara att göra mindre av det som läsarna uppskattar dem för utan tvärtom, att satsa mer på redaktörer och journalister som kan välja ut de viktiga nyheterna och förklara hur de påverkar läsarnas vardag. (Det är talande att medier som gjort just detta – insisterat på att de vill ha betalt för det värde de erbjuder sina läsare – är de som förblivit lönsamma: Financial Times, Wall Street Journal och The Economist.)

När Facebook ändrade sin algoritm senast prioriterade de upp inlägg från de vänner som vi har mest gemensamt med och prioriterade ner mediernas uppdateringar i våra flöden. I ett slag blev våra bubblor ännu mer filtrerade från kontrasterande åsikter och sätt att se världen! För det är ju till sociala medier vi vänder oss för att veta om något hänt. Sex av tio gör det, i såväl Sverige som USA.

Tar vi ett steg tillbaka bör vi fråga oss vad som egentligen är nytt med de filterbubblor vi ondgör oss över här. Lever vi inte i olika sorters bubblor i alla delar av våra liv, kanske? En del av dessa filter som skiljer oss från den stora vida världen är filter vi valt och kontrollerar själva – som de nyhetskällor vi följer, de böcker vi väljer att läsa eller de vänner vi umgås med. Andra filter har vi inte valt – som vårt kön, vår etnicitet, vårt ursprung. Men ingen människa står i kontakt med omvärlden på ett ofiltrerat sätt. Filterbubblorna har sett lite olika ut genom historien, men nog de har alltid funnits? Den stora skillnaden i vår tid är att filterbubblorna blivit synliga på ett sätt som de inte varit tidigare och därför också mer ifrågasatta.

När Eli Pariser föreslog att internetjättarna ska förändra algoritmerna för att punktera våra bubblor och prioritera viktiga nyheter begärde han i själva verket bara att vi skulle byta ut en filterbubbla mot en annan. Bara tanken på att en central instans som skulle bestämma vilka nyheter som är viktiga och som alla följaktligen borde ta del av, skickar kalla kårar längs ryggen på liberaler, humanister och andra som värnar individens rätt att göra sina egna val.

Det är sant att internetjättarna filtrerar vår bild av världen på ett sätt som vi inte kan kontrollera, men nog kan man säga detsamma om traditionella medier där redaktörer står för filtreringen? Paradoxalt nog är det just filtreringen som gör att vi uppfattar en nyhetskälla som användbar, oavsett om filtreringen utgår från geografi, politisk hemvist eller genre. Motsatsen, det vill säga en källa som rapporterar allt som hänt inom alla områden, skulle vara absurd.

Den stora skillnaden mellan digitala medier och traditionella mediers sätt att filtrera ligger alltså inte i funktionen som sådan, utan i hur vi förhåller oss till den. Filtreringen i digitala medier antas grumla vårt perspektiv medan filtreringen i traditionella medier förutsätts hjälpa oss att se klarare.

Eli Parisers berättelse om hur en sökning på Google kan ge helt olika sökresultat beroende på vem som söker efter något har upprepats många gånger. Paradoxalt nog är det kanske ett exempel på hur ett budskap kan upprepas i en bubbla gång på gång, utan att någon ifrågasätter hur sann den är.

Jag bestämmer mig för att mejla Googles kommunikationsdirektör i Norden, Farshad Shadloo och fråga. Han svarar att Googles sökresultat reflekterar innehållet och informationen som finns på nätet – det är inte mer hokus pokus än så. Hur högt en sida hamnar i sökresultatet beror på hundratals olika faktorer som Googles algoritmer använder för att bedöma sidans relevans i förhållande till frågan.

Jag förstår att han inte kan gå in på vilka några av de där faktorerna och bestämmer mig för att söka svaret på annat håll. Via LinkedIn hittar jag en programmerare på Googles sökdivision i Mountain View. Hon, som jag kallar Karin, förklarar pedagogiskt för mig hur algoritmen funkar. För att göra en lång förklaring kort har de efter många tester kommit fram till att den överlägset viktigaste faktorn för att ge relevanta svar är vilken fråga användaren angett i sökrutan.

Karin undrar hur det annars skulle se ut? Varför skulle Parisers idé om vad människor borde se i sina filterbubblor vara viktigare än vad de själva uttryckt en önskan om att se? Idén om att Google skulle ge människor radikalt olika sökresultat beroende på personlig data är helt enkelt en myt. Det är skillnad mot Facebook, som vet vilka vänner och vilka nyheter vi gillar mest och skapar en bubbla utifrån det, vilket de flesta av oss märkt.

Likväl är filterbubblor inte något som sociala medier infört i våra liv. Människor har alltid haft en tendens söka bekräftelser på sådant de redan håller för att vara sant. I stället för bubblor kan vi lika gärna tala om världsbilder.

Frågan om bubblornas påverkan är i grund och botten en fråga om redaktörskap, om vem som skapar och kontrollerar det filter som vi använder för att förstå om något viktigt hänt i världen. Om vi värdesätter att den bedömningen utgår från ett objektivt perspektiv på vad som är viktigt måste vi också vara villiga att betala för den. Vill vi inte betala för det har vi inget annat val än att förlita oss på algoritmer som använder våra egna preferenser som ett filter för att avgöra vad vi ska får se för något.

Baksidan är vi väl medvetna om, men om man inte betalar för en tjänst – vilken rätt har man då att klaga på hur den utförs?

Lösningen är inte att Google, Facebook och de andra börjar agera lite mer som tidningar alltid har gjort med redaktörer som väljer ut vad som är viktigt. Nej, lösningen måste vi själva, var och en av oss, ta ansvar för. Vi måste lära oss att för att hitta svaret på frågan om det hänt något viktigt så har vi två val. Det ena är att förstå världen genom Facebook, förvisso gratis men där svaret alltid är filtrerat utifrån vad algo­ritmen tror att du kommer att gilla. Det andra alternativet är att förstå världen genom betalda medier, där redaktörer gör en objektiv bedömning – oavsett om du gillar det eller ej.

Det är numera med nyheter som det är med musik. Om du undrar varför Spotifys algoritmer föreslår en massa skitmusik för dig, så beror det när allt kommer omkring på att det du redan lyssnar på också är dåligt. Den goda nyheten är att du kan påverka algoritmerna genom att aktivt börja lyssna på något annat, på samma sätt som du kan påverka din världsbild genom att aktivt söka andra perspektiv.

Per Grankvist är författare och kolumnist och aktuell med essäboken ”En värld av filterbubblor”.