Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

En närvaro som förför

”ViWeNous” är den andra delen i en tänkt trilogi. Örjan Abrahamsson hänförs av Teresia Björk som smärtsamt och ­vackert dansar fram Siri Derkerts formbara år.

”ViWeNous”

Av och med: Teresia Björk

Musik: Manoli Moriaty. Ljus: Martin Hellberg. Kostym: Teresia Björk. Scen: Dansmuseet, Stockholm. Speltid: 50 min.

Länge, länge ligger Siri Derkert, inkarnerad av dansaren och ­koreo­grafen Teresia Björk, utsträckt på mage men aldrig stilla på Dansmuseets svarta scengolv. Hon är omgiven av ett mörker vars svärta förstärks av de enkelt stilfulla kläderna i svart och grått, och av en svart vinkelvägg som senare kommer att fylls med ord, streck, tecken.

Vilket givetvis anspelar på Siri Derkerts om inte mest kända så definitivt mest sedda verk, det närmare 150 meter långa konstverket från 1960-talet som pryder eller snarast har blivit synonymt med Östermalmstorgs tunnelbanestation.

Vägen dit är dock lång och krokig, föreställningen ”ViWeNous” tar avstamp i Siri Derkerts formativa tid i Paris 1913–1914.

För ett ögonblick leder den ­liggande kroppen, som försöker men inte förmår resa sig upp från golvet, tankarna till en skadskjuten kråka. I nästa ögonblick ser jag i stället, klart och tydligt, en människa, en konstnär i vardande. Varenda cell i Teresia Björks kropp, och inte minst hennes hyperintensiva ansikts­mimik, utstrålar den ­smärtsamma inre glöden hos en konstnär som ännu inte funnit sitt uttryck.

Kanske beror den smått vulkaniska hettan på att Siri Derkert då var jämförelsevis gammal, 25 år. Men Paristiden, inklusive en avgörande vistelse i Algeriet, innebar att det oförlösta konstnärskapet äntligen befriades.

Siri Derkert var lika produktiv som mångsidig. Som modernistisk och kvinnlig konstnär, lika uttalad som vältalig feminist, freds- och miljöaktivist utgör hon en fascinerande spegelbild av det patriarkala, krigiska 1900-talet.

Så fascinerande att det vore lätt att gå vilse i Derkerts mångfald för den som utmanas av att tolka den i rörelse. ”ViWeNous” – titeln är hämtad från Derkerts berömda gobeläng från 1963 – är andra delen i en tänkt trilogi; första delen ­”Without name” spelades på Kulturhuset 2014.

Teresia Björk behärskar dock inte bara ämnet utan i än högre grad sitt eget konstnärliga uttryck, som utgör en spännande kontrast till Derkerts alltifrån kubistiska till expressionistiska, vildvuxna och explosiva framfart.

Björks koreografi präglas av en tillbakahållen, närmast minimalistisk form med ständigt återkommande sekvenser och gradvisa förskjutningar. Som när hon återkommande sträcker armarna och blicken uppåt och låter fingrarna fladdra ömsint.

”ViWeNous” är en utsökt stram och förtätad koreografi, dansad till brittiske Manoli Moriatys subtila, elektroakustiska ljudlandskap. Vad som framför allt förför mig är Björks fabulösa rörelseprecision och absoluta scennärvaro, så briljant att jag tidvis helt glömmer bort Siri Derkert.