Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

En pjäs man vet att man aldrig kommer glömma

”Vår klass” är en föreställning som tar plats hos publiken och är en speciell sorts händelse som bara kan inträffa på teatern. DN:s Leif Zern menar att detta är en pjäs som varje svensk skolklass borde få se.
”Vår klass” av Tadeusz Slobodzianek Övers: Jarema Bielawski. Regi: Natalie Ringler. Musik: Pelle Ossler. Med: Hannes Meidal, Lena Nilsson, Johan Wahlström, Simon Reithner, Lina Englund, Carl Magnus Dellow, Pierre Wilkner, Monica Stenbeck, Freddy Åsblom, Peter Luckhaus. Scen: Teater Galeasen (i samarbete med Dramaten), Stockholm.

Sju pojkar och tre flickor börjar samma dag skolan. Det är någon gång i slutet på 1920-talet. De sjunger en sång och presenterar sig en efter en. Abram som vill bli skomakare. Zocha som vill bli sömmerska. Menachem och Wladek som båda vill bli åkare. Dora som vill bli skådespelare. Zygmunt som säger militär och Rachelka läkare. Jakob lärare, Rysiek murare och Heniek brandman.

De ropar alla ”Mazel tov” och ”Matze”, som om det inte spelade någon roll vem som är jude och vem som inte är det, tio glada skolkamrater som nu börjar sitt liv tillsammans: ”L’chaim! Äppel, päppel, pirum, parum!”

Det händer – fast inte ofta – att jag ser en teaterföreställning som jag helst inte skulle vilja recensera, bara lägga ner pennan, inte för att pjäsen är obehaglig eller svår att beskriva utan tvärtom därför att den verkar så rik på erfarenheter att den tävlar med livet.

Natalie Ringlers uppsättning av Tadeusz Slobodzianeks ”Vår klass” på Teater Galeasen är en sådan före­ställning. Man ser den och vet att man aldrig kommer att glömma den. Den har tagit plats i dig, en speciell sorts händelse som bara kan inträffa på teatern med sitt fysiska liv. Det är den grundläggande skillnaden mellan litteratur och teater: den ena abstrakt, den andra konkret.

”Vår klass” nämner inte stadens namn, men det är ingen hemlighet att den heter Jedwabne och den 10 juli 1941 var platsen för en blodig pogrom som ledde till ett stort antal judars död. Den polsk-amerikanske historikern Jan Gross beräknar i sin bok ”Neighbours. The Destruction of Jews in Jedwabne, Poland” (2001) antalet till 1 600 och har, det bör påpekas, kritiserats för att överdriva denna siffra. Slobodzianek laborerar dock inte med några dokumentära detaljer. Hans text är en kollektiv sång, en koral som bara undantagsvis kan erinra om ett annat av de stora dramerna om Förintelsen, Peter Weiss ”Rannsakningen”.

Tio stämmor som efter inledningens allegro flera gånger byter både tempo och grundstämning. Det finns en underbar musikalitet i Natalie Ringlers regi som tillåter den tre timmar långa föreställningen att växa organiskt och i fjorton ”lektioner” följa personernas liv, de som dör unga och de som lever så länge som till 2001 och 2003.

Pogromen 1941 utgör den dramatiska vändpunkten. Upptakten skildras i några korta scener som inte lämnar något tvivel om vem som är jude och vem som är, med antisemiternas ord, polack. Tadeusz Slobodzianek för hela tiden in nya faktorer, framför allt historiska: först den sovjetiska ockupationen, därefter den tyska, hakkorsen som ersätter hammaren och skäran, och vid varje maktskifte drivs de gamla skolkamraterna allt närmare avgrunden; sedan sta­linismen, tövädret, vår egen tid.

Den unge Jakub Kac sympatiserar i likhet med många judar med kommunismen och står snart öga mot öga med sina bödlar, Heniek, Rysiek och Zygmunt: ”Jag kände när revbenen knäcktes. Synd, tänkte jag, men de läker med tiden. Det här var straffet för min dumhet. Plötsligt slutade de att slå. Nu kan jag säga något, tänkte jag. Men vad skulle jag säga? I munnen kände jag någon klibbig vätska. Jag spottade i handflatan och såg att det var blod.”

Så ligger Jakub där ihjälslagen, men inte på scenen – lägg märke till replikens tempus: imperfektum. Det är så Tadeusz Slobodzianek skriver dialog, inte genomgående men tillräckligt ofta för att hans rollfigurer själva ska kunna berätta sin historia.

Jakub spelas av den lika unge Freddy Åsblom, ett litet underverk av nyanserad och uppmärksam närvaro. Varje rollfigur står fram på samma sätt. Lina Englunds Dora, fylld av tillbakahållen smärta, Johan Wahlströms Zygmunt, så tilltalande i sin cyniska vidrighet att man som Luther börjar tro att djävulen är en livs levande person.

En paradoxal värdighet erövrar till slut Peter Luckhaus Wladek, han som bara stått och tittat på och som plötsligt friar till Monica Stenbecks Rachelka, den enda som överlevt pogromen och som nu raskt konverterar och gifter sig med Wladek. Resten av ensemblen kompletterar denna provkarta på möjliga förhållningssätt till ondskan.

När Hannes Meidals Abram till slut läser den vackra judiska bönen till minne av de hädangångnas själar – ”El mole rachamim” – vänder han sig inte bara till det förflutna, till de döda, han läser också upp namnen på sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn, en besvärjelse som lika mycket är en bön om framtiden.

Själv bor han i USA sedan före kriget och har blivit rabbin. Men alla dessa döda i Galeasens rika och välspelade föreställning är levande. Det är därför de talar i imperfektum. Så tror jag att man ska läsa Tadeusz Slobodzianeks pjäs, inte som en dokumentär utan som en bön.

Varje svensk skolklass borde få se den.

Manuset är skrivet av den polske dramatikern och regissören Tadeusz Slobodzianek.

Pjäsens berättelse är baserad på boken ”Neighbors” av Jan Toss Gross, född i Warszawa, som har en professur i Krig och samhälle vid Princetonuniversitetet i USA.

Föreställningen har rönt stor uppmärksamhet där den spelats, bland annat i London, Tokyo, Warszawa, New York, Chicago och Budapest.

Bakgrunden är det som utspelades i den lilla polska byn Jedwabne den 10/7 1941 då den ena halvan av byns befolkning mördade den andra halvan. I 60 år sades det att det var tyskarna som utförde dådet, men i dag vet vi vad som verkligen skedde: att grannar mördade grannar.

”Vår klass” regisseras av Natalie Ringler, utbildad i Polen och vars föräldrar lämnade det kommunistiska Polen 1969 när starka antisemitiska tongångar rådde.

Pjäsen görs i samarbete mellan Dramaten och Polska institutet.