Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Fantasi och kreativitet får härja fritt

På Konstfacks vårutställning mixas material, tekniker och genrer. Det håller ändå ihop tycker DN:s Lotta Jonson, som blir både stimulerad och road.

Design/Konst

Konstfacks vårutställning 2016, Stockholm.

Visas t o m 22/5.

En funktionell poliscykel, fantasifullt dukade bord, mattor med invävda minnen och en installation av plastflaskor är något av allt på Konstfacks vårutställning. Samtliga 177 nybakade designer och konstnärer visar upp sig här. I sina yrken ska de formge vårt samhälle framöver. Så den som är nyfiken på vartåt det kan luta bör genast ta sig till Telefonplan.

Utställningen är uppdelad på två större ytor (Vita havet och Svarta huset) samt några mindre rum. Att göra något vettigt av så många disparata uttryck kan tyckas omöjligt men faktum är att det blivit både stimulerande och kul. En stor eloge till curatorerna Jonas Nobel och Fredrik Stenberg, Uglycute. som lyckas hålla ihop det hela.

Tidigare var vårutställningarna strikt uppdelade, all smyckeskonst för sig, industridesignen för sig och så vidare. Numera mixas allt. Platserna i de olika rummen lottas ut. Ibland blir det tvära kast mellan föremål, installationer och videofilmer men blandningarna snarare förstärker än förtar vartannat. Med karta i handen går det dessutom rätt lätt att leta sig fram.

Flaggan i topp alltså. Kanske ett bevis på att omdömet från karriär- och utbildningsnätverket OS Top Universities, som offentliggjordes för någon månad sedan, stämmer. Enligt deras lista är Konstfack bäst i Sverige, näst bäst i Norden och på elfte plats i Europa bland världens universitet och högskolor med konst- och designinriktning.

De första studenterna från det omformade masterprogrammet går ut i år. Numera finns det möjlighet att blanda genrer och gräva djupare i ämnen som engagerar. Resultatet känns helt rätt i en tid när designyrket ifrågasätts. Uppgiften är inte längre att bara formge fler prylar.

Kroppen är ett genomgående tema i år, identitetssökande ett annat. Inte sällan vävs de båda samman. Som när Sofia Hammarberg hanterar känslan av skam i sina skulpturer. Eller Sissela Jensen går lös och sminkar sitt ansikte till groteskeri. Kristina Skantze presenterar ett kit med hårt stoppade kroppsdelar av bland annat siden. Varje del har en skruv som möjliggör olika hopsättningar. Vad händer om man byter ut den ena mot den andra? Varför väcker somligt sympati, annat motvilja?

Kristin Ylikiiskilä Brobergs installation består av otaliga plastflaskor med nyskrivna etiketter. Kroppen är högst närvarande även här, utgångspunkten är omklädningsrummet, där kroppar blandas. Här handlar det om renhet och socialiseringsprocesser i vardagen. Värt att kolla det finstilta, det är både angeläget och avslöjande.

Intresset för hantverk håller i sig. Här finns flera exempel på olika vävtekniker. Likaså ökar fascinationen för olika material. I sitt designprojekt ”Carbon Craft” har Carl Cyrén stickat i kolfiber och kombinerat det med glasblåsning. Resultatet är en serie skulpturala experiment snyggt placerade på ett trävitt långsmalt podium.

Lisa Wallert har koncentrerat sig på objekt i svart lera i ”Embodied”. Torsoliknande rustningar och hängande tunga och tygliknande skulpturer med fladdermusdekor är reduktionsbrända så att de fått en metallisk yta. Mycket effektfullt.

Evelina Boréns duk av bly får varje besökare att stanna upp. Sällan såg man något så paradoxalt, så skirt och tungt på samma gång.

Flera av utställarna håller till i gränslandet mellan politik och identitet. I Knut Stahles bok ”Pocket Atlas of In-betweenia” berättas om de sista territorierna på jorden. Ingen har hittills gjort anspråk på dem men nu befinner de sig i fara. Stahle har gett dem namn, flaggor och riksvapen. En lågmäld kritik mot nationalstaten och alla former av kolonialism. Cecilia Hei Mee Flumés ”There is no place like home” är en kritisk novell om adoption. Det handlar om utanförskap, klass, ras och smak.

Det krävs att man sätter sig in i projekten för att kunna bedöma dem full och helt. När det gäller konkreta föremål är det enklare; en prototyp förklarar mycket. Gustav Olofssons lilla lampa ”Patos” kan vem som helst ta till sig. Den reagerar på hur mycket energi som förbrukas i en miljö och böjer missnöjt på huvudet, likt en levande varelse, om siffran blir för hög. Denny Fagerstams handverktyg för reumatiker är visserligen specialanpassade men kan användas även av friska personer. Målet är så lika villkor som möjligt för alla.

Runt Emilie Forsmarks återvinningskärl flockas besökarna och många undrar säkert varför ingen kommit på det här tidigare! Genom att forma returkärlen så att de liknar det skräp de är avsedda för går det inte att lägga fel – åtminstone inte medvetet.

Själv faller jag för Sam Anders ”Sunsations”, en stor lampa programmerad för att efterlikna dagsljusets skiftningar och som dessutom sänder ut dofter, varierande under dygnet. Bakom ligger omfattande studier av ljusfenomen och hjärnrytm. Sam Anders hoppas naturligtvis att den kan få betydelse inom till exempel framtida hälsovård.

Också Therese Hernström och Cecilia Krooks sympatiska ”Gläntan” är värd att nämnas. Entrén till barncanceravdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala har fått en välkomnande approach med hjälp av bland annat ett antal mjukt formade, oregelbundet placerade träpelare.

Här finns naturligtvis också mycket annat att upptäcka. Förr handlade vårutställningarna på Konstfack om att sälja in sig hos presumtiva producenter. Skönt att den kommersiella anpassningen kommit av sig. För när ska fantasi och kreativitet ska få härja fritt om inte på en examensutställning?

Utbildningen på Konstfack delas upp på två nivåer. Efter tre år tas kandidatexamen. Den som väljer att fortsätta fördjupa sig blir master efter ytterligare två år. De första åren är uppdelade på sju program: Grafisk design & Illustration, Industridesign, Inredningsarkitektur & Möbeldesign, Keramik & Glas, Konst, Textil, Ädellab (tidigare Metall).

På masterutbildningen samarbetar de tidigare uppdelade områdena keramik, glas textil och Ädellab i programmet CRAFT!.

Masterprogrammet Design har två inriktningar: Rumslig gestaltning samt Individuell studieplan i Design.

Dessutom kan man på Konstfack bli master i Konst respektive Visuell kommunikation. Där finns också ett program för blivande lärare som handlar om visuell kultur och bildpedagogik.

Kroppen

Det mest förekommande grundtemat på Konstfack är kroppen. Åtminstone bland de kvinnliga studenterna.

Ida Karlsson (Keramik & Glas) bestämde sig för att utforska jaget grundligt med hjälp av lera. På en video sitter hon vid drejskivan och klär på och av sig stora lerformationer. Resultatet redovisas dock inte.

Monumental textil

Det var länge sedan så många intressanta textila bidrag fanns med på vårutställningen.

Evelina Kollbergs (Textil) ”Människofällan” är den mest monumentala. En flera meter lång interaktiv skulptur, möjlig att krypa in i. Evelina Kollberg vill ta plats i rummet med hjälp av den kvinnliga hantverkstraditionen virkning.

Dukade bord

Det dukade bordet har symbolisk betydelse. På Konstfack fanns flera. Yu Hsiang Liao (CRAFT! Ädellab) hade blandat billiga och dyra material till poetisk skönhet.

Och Laia Ribas Valls (CRAFT! Ädellab) hade placerat ut handgjorda skedar i olika storlekar, design och material över hela bordsytan. ”A Taula!” heter den läckra installation som sjuder av liv.