Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Fantastiskt men falskt när filmen låtsasreser i världen

Filmhistorien är full av geografiska illusioner. Kalifornien har föreställt de flesta delar av världen. I dag beror platsfusket ofta på skattelättnader och låga löner som gör att till exempel Budapest får föreställa sekelskiftets Stockholm.

Plötsligt syns ett bekant cypressträd i John Skoogs kortfilm ”Shadowland”. Det tronar i eget majestät på en piedestal av granit, nedanför slår vågorna från Stilla havet mot en stenig strand.

Platsen är Pebble beach i Kalifornien, två timmars bilfärd söder om San Francisco. Just den här cypressväxtarten är unik för området och det brukar sägas att trädet är landets mest fotograferade.

Det är inte undra på att de natursköna omgivningarna också har exploaterats av den lokala filmindustrin. Det är förstås här som James Stewarts Scotty och Kim Novaks Madeleine kysser varandra i Hitchcocks ”Studie i brott” (”Vertigo”) från 1958, mycket riktigt med ett cypressträd i bakgrunden. Eftersom det handlar om en film som utspelar sig i San Francisco med omnejd är floran alltså geografiskt korrekt.

Men det finns gott om exempel på geografisk illusionism på vita duken, när en specifik plats helt sonika får representera någon annanstans. I ”Shadowland”, som ingår i utställningen ”Mad horizon” som öppnar på Galleri Index den 24 september, har Skoog letat upp alla dessa kaliforniska scenerier som genom historien har fått agera stand-in för fjärran länder i diverse Hollywoodproduktioner.

Under femton minuter passerar distinkt filmiska men samtidigt obestämda landskap revy.

Vi ser förutom cypressträd mot havsfond även blandade bergs­formationer, raviner och sanddyner som skulle vara tagna från valfritt klassiskt Hollywoodäventyr och föreställa nästan var som helst. I slutet av filmen listas några fejkade platser: Schweiz, Sudan, Kina, Franska Guyana, Skottland, Afghanistan och så vidare.

Just det där ensamma cypressträdet transplanterades till Korsikas kust i filmen ”Desirée” från 1954, med Marlon Brando i rollen som Napoleon. Och redan 1922 hade det förflyttats till Monaco i Erich von Stroheims rekorddyra sextimmarsfilm ”Dåraktiga kvinnor”. En bit längre ner längs kusten lät produktionen för övrigt uppföra ett helt kasino à la Monte Carlo.

Det kommer kanske inte som någon överraskning att man inte kan lita på att fiktionen speglar verkligheten. Det hörs på namnet att drömfabriken inte producerar dokumentärer.

”Shadowland” är knappast heller något granskande reportage som utger sig för att avslöja Hollywoods geografiska fuskande en gång för alla. Om rollfigurerna och historierna är uppdiktade spelar det väl ingen roll om platserna också är det.

Så har det inte alltid varit. I mediets barndom var geografisk autenticitet ett av filmens starkaste försäljningsargument. Att landskapen i fråga kunde vara noggrant utvalda, för att inte säga iscensatta i syfte att saluföra kittlande exotism, är en annan sak.

I boken ”Svensk film och visuell masskultur 1900” citerar filmvetaren Pelle Snickars till exempel ett lyriskt vittnesmål ur Nordisk filmtidning år 1909: ”Jag har sett Niagaras ofantliga vattenmassor smulas sönder i dimman, araber på kamelryggen glida genom brännheta öknar, eskimåer på valrossjakt, indiska fakirer…”

Filmkonsten hakade i tidigare populära geografiska bildgenrer. Snickars skriver om hur ”länsstolsresande” och resesimuleringsattraktioner blivit vanligare under 1800-talet, via den framväxande vykortsindustrin och förfilmiska uppfinningar som skioptikonen med mera.

Tack vare biografens överkomliga biljettpriser hade filmen en demokratiserande och globaliserande effekt. Fjärran länder hamnade plötsligt i gemene mans blickfält och publiken kunde åka jorden runt på 80 minuter.

Snickars berättar hur det svenska filmbolaget Svenska Bio år 1911 gjorde en misslyckad satsning på filmer som delvis utspelade sig på kända exotiska platser, en dokumentär strategi med inspiration från den populära geografiska filmgenren.

Förstefotografen Julius Jaenzon, som ofta jobbade med stumfilms­ikonerna Victor Sjöström och Mauritz Stiller, dokumenterade Brandenburger Tor, Canale Grande och Markusplatsen med flera sevärdheter för att skänka kosmopolitisk air till produktionerna.

Den topografiska etableringsbilden är för övrigt en statusmarkör som har överlevt till våra dagar. Det är bara att titta på någon internationell thriller som aviserar geografiska hopp med hjälp av storstadsvy plus platsangivelse – tänk ”Mission: Impossible”-filmerna eller senaste Bondfilmen ”Spectre”.

Eric Malmbergs ”Kolingens galoscher” från 1912 och den ofärdiga ”Opiumhålan” lockade den svenska publiken med visuella besök i Monte Carlo. Filmarbetarna från Svenska Bio hade faktiskt varit där – till skillnad från Erich von Stroheim.

Det är ett illustrativt exempel på två väsensskilda sätt att förhålla sig till filmmediet. En del har tagit fasta på filmens realistiska impuls, som enligt den franske kritikern och filmteoretikern André Bazin innebar ett särskilt ansvar för filmskapare att fånga verkligheten som den är.

Andra upptäckte tidigt nya möjligheter att i stället utnyttja filmens verklighetseffekt i fantasins tjänst. Och vi betalar gärna för hägringarna.

De praktiska anledningarna till platsfusk kan vara logistiska och ekonomiska men också världspolitiska. När jag söker vidare på filmdatabasen IMDB efter filmer inspelade vid cypressträden på Pebble beach hittar jag även Errol Flynn-filmen ”Frihetskämpar” från 1943, som skildrar norskt motstånd i den fiktiva staden Trollness under andra världskriget. Ibland medger omständigheterna så att säga geografisk samvetsfrihet.

Även när amerikanska filmteam lämnar Kalifornien för att tackla sina egna krigsäventyr kan det krävas platsfusk. Många filmer om Vietnamkriget har exempelvis spelats in i Thailand medan Clint Eastwoods Irakfilm ”American sniper” liksom Jonah Hill-komedin ”War dogs” är inspelad i Marocko.

Marocko är bara ett av alla länder som storsatsar på att locka till sig utländska filmproduktioner genom generösa skattelättnader och stora filmstudior, som i ökenstaden Ouarzazate som gränsar mot Sahara.

Det skapar incitament som ytterligare snedvrider filmens geografi – oftast utspelar sig trots allt inte filmerna i inspelningsländerna. Estland, Ungern och Tjeckien har till exempel skräddarsytt produktionsrabatter och fått passera som andra länder på vita duken.

Bland de nordiska länderna ligger Island i framkant. Påfallande ofta har den isländska naturen utnyttjats för sina rymdiska kvaliteter: öppningen på ”Prometheus” filmades vid vattenfallet Dettifoss medan filmer som ”Star wars: The force awakens”, ”Jupiter ascending” och ”Interstellar” har låtit glaciärerna gästpela som karga landskap i avlägsna galaxer.

I övriga nordiska länder driver man på för att göra samma sak, men under tiden flyttar flera filminspelningar utomlands.

Delar av Pernilla Augusts Stockholmsromantiska ”Den allvarsamma leken” spelades inte in i den svenska huvudstaden utan i den ungerska. Den kommande långfilmen ”Borg vs McEnroe”, som kretsar kring Björn Borgs och John McEnroes legendariska titelmöte i Wimbledon 1980, spelas bland annat in i Prag som både får vara stand-in för Monte Carlo och London.

På ljudspåret till John Skoogs ”Shadowland” hörs dämpade röster, hästhovar och pistolskott som tillsammans med bilderna skapar ett spöklikt eko av en filmindustri som har förvandlat de kaliforniska landskapen till ett ingenmansland eller kanske snarare ett slags överallt.

Det är platser som är hemsökta av filmhistoria och resultatet är ett slags magiska överlappningar mellan verklighet och fiktion. Eller som det kanske kunde kallas i dagens språkbruk: augmented reality.

I dag när effektavdelningar kan suggerera fram främmande platser med några digitala penseldrag, och vi kan promenera på Ulan Bators gator via Google maps eller ett par virtual reality-glasögon, pågår alltså parallellt en global kapplöpning mot maxade produktionsrabatter. Snart sagt alla länder verkar vilja förvandla sina landskap till filmkulisser.

Det återstår att se om den svenska filmbranschens uppvaktning av regeringen blir lyckosam, och det blir billigare att göra film i Sverige. Men när du åker i väg på fjällvandring någon gång i framtiden och tycker att du känner igen dig kan det vara för att Lapporten har spelat en avgörande roll i den nionde ”Star wars”-filmen.