Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Hovmålare. Konst som blickar bakåt är knappast helt oförarglig

När Pablo Picasso ville hedra sin första fru Olga Khokhlova med ett porträtt skippade han sina granskande kubismer och impressionismer och målade henne vördnadsfullt traditionellt. Den ärbara hustrun upphöjd, förevigad och på plats – i en stilig stol. När Nationalmuseum tillsammans med 17 sponsorer ville hedra drottning Silvias 70-årsdag med en officiell målning till Statens porträttsamling på Gripsholms slott – valde hon den retroakademiska målaren Urban Larsson som sin uttolkare. Hennes val av porträttör förvånar inte.

Det är mer förvånande att Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm nu överger samtidskonsten för att utan skymten av problematisering upplåta hela sin konsthall åt Urban Larssons guldinramade hovmåleri (Nederländernas kungapar, 2016), förmoderna stilleben, ljusfattiga landskap och etnokitschiga porträtt (”Spansk kvinna”, 2009).

Utställningen (till och med 16/4) tydliggör hur dagens europeiska kungahus har gjort det unga retroakademiska måleriet till sin nya hovstil. Nedärvd makt avbildar sig inte med den moderna konstens skärskådande genomlysningar, föränderliga ljusbrytningar och mångtydiga färgblandningar. Monarkins porträtt legitimerar överhöghet med virtuost entydiga ytor, detaljerat garnityr och utslätat ljus – som hos Urban Larsson. Avgörande är den separerade färgen. En färg för klänningen, en för huden och en för ordensbandet – i olika valörer. Som i ett retuscherat fotografi där tiden stannat.

Urban Larsson utgör bara en av de många bakåtblickande konstnärer och konststudenter som i internationella nätverk av privata skolor, ateljéer och gallerier lämnar nutiden bakom sig för att bland antika gipser, historisk rekvisita och gamla mästare vända tillbaka till konsten före upplysningen och före modernismen. Fotografiska förlagor är inte tillåtna. En paradox eftersom sättet att måla följer kamerans utjämnande ytexponering.

Rörelsen har fått många namn: retroakademism, retrogardism, nyfiguration, nytraditionalism och klassisk figuration. Klassisk idealisering, menar kritikerna. Fast på de egna skolorna som FAA, The Florence academy of art (grundad i USA år 1991, med filialer i Sverige och flera andra länder) och Sara, Swedish academy of realistic art, är målet att utbilda professionella realister.

Trots att strömningen är spridd över världen är stilen lätt att känna igen med sina ödesmättade scenerier, gråbeige bakgrunder och bruna färgskalor, folktypsläror, ålderdomliga könsroller och mytologier. Inte särskilt realistiskt. Snarare ett visualiserat rollspel som hoppat över två hundra år av färgvetenskap, optiska fakta och postkoloniala studier.

I den fysiska verkligheten reflekterar tingen varandras ljus och färg. Inte i retroakademismens och Urban Larssons måleri. I hans stilleben tycks den illusoriska pumpan oberörd av sitt sällskap, den antika tallriken. Jag ser ingen inbördes relation, bara konserverade objekt sedda utifrån. På målningarnas kritvita skjortkragar och klänningskanter syns inga spår av omgivningen. Även Sven-Harrys konstmuseum blundar för omvärlden. Att lansera utställningen som traditionell realism som ”utgår från verkligheten” är lika ­vilseledande som publikfriande.

Den retroakademiska konströrelsen är inte helt oförarglig. Men den blev knappast det revolutionärt radikala alternativ till samtidskonstens tänkta förfall som de värdekonservativa kampanjbildarna hätskt hoppades på i Figurationsdebatten 2009. I dag har retroakademismen i stället blivit 2000-talets rumsrena salongskonst på kvalitetsauktioner, konstmässor och i magasin. I Sverige med namn som till exempel Nick Alm, Johan Patricny och Christopher Rådlund. Och nu Urban Larsson.

Till sommaren visar Sven-Harrys konstmuseum konstnären Anders Zorn. Följdriktigt kan tyckas. Egentligen inte alls. Zorn är av en helt annan sort.