Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Hynek Pallas. Med Brexit får reaktionära krafter trumf på hand

”Vore detta möjligt utan EU?” När jag nyligen skrev en bok om romernas situation i Tjeckien var en fråga konstant. Aktivister, journalister och progressiva politiker svarade samma sak: utan EU hade de få förbättringar som skett för romernas del aldrig kommit till stånd.

EU klev in i mitt liv samtidigt som jag insåg att jag hade två länder. Den svenska omröstningen 1994 inföll fem år efter murens fall. Jag var 19 år gammal och röstade mindre för det rika Sverige som jag hade växt upp i och mer för den fattiga region jag pendlade till. Där var det uppenbart att alla morötter för att ingå i något demokratiskt var viktiga.

Sedan dess har unionen märkts mindre i mitt svenska liv än den gör i det tjeckiska. Upprustade ­vägar, sanerad natur eller bara en ­ny­anlagd fiskdamm att svalka sig i när sommarhettan drar in – allt kommer i Tjeckien med den lilla EU-flagga som i det redan hela, rena och badvänliga Sverige sällan kopplas till någon praktisk förändring.

Svenska pass var ju redan bäst i  världen innan vi gick med i EU.

Är jag orolig för ett Europa utan unionen så är det mindre av rädsla för en nationell svensk utveckling, och mer för att så många delar av Europa behöver stabila länder med demokratisk erfarenhet i rygg­raden.

För jo, det gäller demokratiska principer. EU må omtalas som ett odemokratiskt elitprojekt. Men ­alternativen – som vi har sett i den rasistiska Brexit-kampanjen – är värre. I det forna östblocket ligger de nationalistiska, illiberala krafterna nära ytan. Slovakien röstade nyligen in nazister i parlamentet. Den mångkulturhatande förre tjeckiske presidenten Václav Klaus mötte Brexit med jubel: ”Det här är början på räddningen från Bryssel­monstret”. Han har sällskap inte bara av Ungerns Viktor Orbán (som planerar folkomröstning om flyktingkvoter) utan av korrupta oligarker som vet att det är lättare att skapa oheliga allianser med lokalpolitiker­ utan europabyråkrater flåsande i nacken.

Bland demokratiskt sinnade vänner i Prag var känslorna på samma sätt våldsammare än hos svenska – journalister grät. Kanske måste man ha en diktatur i mannaminne för att förstå att ”goda” krafter inte behöver vara lika enkla att urskilja som ”onda” för att man ska satsa på rätt häst. Fiskdammen med EU-flaggan kan tyckas som strunt i  Sverige. I Centraleuropa påminns man om EU:s närvaro, särskilt i de fattigaste regionerna (Tjeckien hör till de stora bidragstagarna).

Mig, liksom dem som arbetar med människorättsfrågor i trakterna, påminner det om att det var EU som inför inträdet 2004 satte ­romerna högt på dagordningen. Att det var Europadomstolen som fällde Tjeckien för rasdiskriminering. Och att det är EU som ligger på för att man ska reformera lagar och kommunala strategier för inkludering. För att inte tala om den mängd andra sociala frågor som elitisterna i Bryssel tjatar om. ­Eller att antisemitismen stillats tack vare europeisk harmonisering (DN 8/3 ”Därför frodas antisemitismen i  östra Europa”). Förändringen skulle förvisso gå snabbare om EU satte principerna först och hotade med indragna bidrag. Men det kommer ju ingen våga göra nu, och absolut inte kring flyktingkvoterna.

För med Brexit har de reaktionära krafterna fått trumf på hand. Nu har de svart på vitt att man inte behöver lyssna på de jobbiga pk-­typerna i  Bryssel. Och det som oroar mig är mindre hur Londonsvenskar ska klara sig i det klimatet. Utan vad som händer när de tusentals romer som sökte sig till England för ett bättre liv återvänder till Tjeckiens fattigaste områden eller när halvmiljonen arbetslösa, desillusionerade polacker återvänder österut – och vad Putinvänliga populister från Prag till Belgrad kommer göra med sin nya medvind.

För utan EU är tyvärr väldigt mycket möjligt.