Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Intelligent hjältesaga om vår samtid

När Uppsala stadsteater spänner bågen med pjäsen ”Robin Hoods hjärta” får de in en fullträff. Resultatet är en smart och generös föreställning för alla åldrar, skriver en begeistrad Pia Huss.
Teater ”Robin Hoods hjärta” av David Farr. Övers. Bengt Ohlsson. Dramaturg: Åsa Lindholm. Regi: Selma Björnsdottir/Gisli Örn Gardarsson. Med: Emelie Wallberg, Logi Tulenius, Robin Keller, Mathias Olsson, Eli Ingvarsson, Moa Silén, Tobias Hjelm, Yngve Dahlberg, Francisco Sobrado, Angelica Radvolt m fl. Scen: Uppsala stadsteater.

Vackert, roligt, spetsfundigt, dansant, intelligent, överraskande, sensuell och med små eleganta undertoner av dagspolitisk satir, vad kan vi mer begära av en all­åldersföreställning så här i advent? Inte mycket faktiskt. Jag är be­geistrad inför den saga som rullas upp på Uppsala stadsteaters stora scen.

Stycket, som skapades av David Farr och den isländska gruppen Vesturport, har redan, efter premiären 2011 i Stratford-upon-Avon, spelats på många håll i världen. Det är inte konstigt alls om varje uppsättning präglats av samma charm som Bengt Ohlssons översättning, Åsa Lindholms dramaturgi och Selma Björnsdottirs/Gisli Örns regi förmedlar här och nu. Hela härligheten är en smart och generös variant av Shakespeare goes Tarzan i en grönskimrande scenografi fylld av blöta överraskningar.

Robin Hood som stjäl från de rika och ger till de fattiga är förstås ursprungligen en betydligt äldre figur än den Disney serverar oss på julafton. Både Robin, liksom hans älskade Marion, har medeltida förebilder. Här är båda två visserligen klädda likt hjältarna i sagan, men samtidigt så samtida. Robin grubblar över livets intighet och vill hålla kärlekens förvirrelser ifrån sig.

I stället ägnar han sig åt att i grabbigt sällskap knipa juveler från förbiresande sällskap. Marion hatar att underordna sig den traditionella kvinnorollen. Hon vill älska med hjärtat och jobba med kropp och intellekt. Ändå är hon fast i väntan på att fader konungen ska ta sig hem från kriget. Under tiden tjatas hon ner av lillasyster Alice – en riktig pain in the ass. Ytlig som en vattenloppa, skränig som en skata. Moa Silén spelar Alice med en hel drös korkskruvad ironi. Marion rymmer till skogs men i Robins gäng göre sig kvinnor icke besvär. Så Marion förklär sig till Martin, Robins like. Och ja ni fattar. Vänner blir de och småningom älskande.

Emilie Wallbergs Marion och Logi Tulinius Robin är ett riktigt häftigt och färgstarkt par. Frän är också Robin Keller i rollen som den slemme prins John, vilken söker tilltvinga sig Marion. En misshandlare och mördare som slutligen hugger i sten. Det gör däremot inte Mathias Olssons Pierre som äger scenen. Halsstarrig, fjantig, trippande och vansinnigt komisk figurerar han som Marions assistent, en Shakespearsk Puck med viss rondör. Feg och modig i samma nervösa andetag och med exakt tajmning. Det har för övrigt hela ensemblen eftersom det här är en uppsättning där skådespelarna tycks njuta lika mycket som publiken.