Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Kampanjen mot religiösa har bismak av angivarsamhälle

Det är svårt att diskutera med någon som slingrar sig, lite som den – i Humanisternas ögon säkert allt för kända – paradisiska ormen. I en annons hävdar man ”att stämpla barn med en viss livsåskådning är en kränkning av dem som individer”. Christer Sturmark (DN 8/5) förfäktar nu att ”Vi har aldrig påstått att det skulle vara kränkande att utsättas för religion i hemmet.”

Det visar sig att ordet ”hemmet” är centralt, som så ofta i Sverige skall alla problem lösas av ”skolan”. Den skall steppa in och tillhandahålla alternativa ”livsåskådningar”.

Tänker sig Humanisterna ett idéernas smörgåsbord eller ett livsåskådningarnas Ikealager där barnet skall välja det mest tilltalande? Skolan blir temat också när DN:s ledare tar upp ämnet (11/5). Här handlar det om laestadianska skräckexempel, om rätt till simundervisning, och så vidare. Man är på trygg hemmaplan, så att säga. Ett verkligt samtal om religion och livsåskådning kanske blir för genant och krävande.

”Det är också bara genom att mötas som vi kan lära oss förstå varandra”, skriver Sturmark.

Men för att möta andra måste man först vara någon själv, bli till som människa, stå stadig i sin egen mylla. Ingen stor litteratur har skapats av författare som skrivit om ”mänskligheten” utan endast om en specifik by i Colombia eller i Värmland. I den kan människor från andra kulturer känna igen sig och få näring. Böner, sånger, ritualer, mytens berättelser som upprepas varje år är en sådan uråldrig och överallt i världen förekommande mylla.

Att ta del av detta är alltså en speciellt upprörande kränkning, värre än den livsåskådning som oavbrutet ”präntas” in i svenska barn när de står i tunnelbanan på väg till skolan och sömndruckna tvingas stirra på de gigantiska annonsaffischernas trådsmala och extremt lättklädda tonårsflickor, när de matas med tävlings- och utslagningsprogram på TV, när de betygsätts i skolan, när påsk- och jullov används av familjen till att besöka köptemplen där konsumtionen är den rituella handlingen och pengarna den gud som Humanisterna annars räds.

Att barn (liksom kvinnor, individer och grupper) kränks i religionens namn är naturligtvis såväl sant som fruktansvärt. Men utan att vara forskare skulle jag tippa att fler barn kränks i missbrukarfamiljer, av utseendehets, av mobbning, av skamfylld fattigdom i ett överflödssamhälle, av olämpliga föräldrar som inte kan bidra med den livsviktiga anknytningen och av ett samhälle där gemenskap, solidaritet, meningsfullt livsinnehåll lyser med sin frånvaro.

Därför kan jag inte uppfatta det ärliga uppsåtet hos Emilia Ericson (DN 15/5) när hon väljer ut just ”religionen” som det område där Sveriges progressiva barnsyn tar stopp. Som hon själv påpekar har vi ”sedan länge passerat den tid då religionen satt bekvämt på en piedestal”.

Den upphöjda platsen har materialismen och konsumismen nu intagit och människor och natur far mycket illa.

Och hur vi skall få bukt med ”föräldrarnas vägledning” av sina barn, utan att skapa ett angivarsamhälle lyckas Humanisterna inte klargöra. Det välment ”humana” får en bismak av social kontroll av privatlivet och det är något som vi efter de senaste årens steriliserings- och fosterbarnsdebatter förhoppningsvis blivit vaccinerade mot.

Sociala ingenjörsambitioner ses alltid som rättfärdiga och ”humana” av förespråkarna, men uppfattas mycket sällan så av dem som blir utsatta för den förment goda viljan.