Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Konstaktivism utan käftsmällar och skandaler

”Modernautställningen 2014 – society acts” Moderna museet, Malmö. Visas t o m 25/1.

Revolutionsmuller var det som föresvävade mig när jag hörde den eggande titeln ”Society acts” på den tredje omgången av ”Modernautställningen”. Titeln anspelar på aktioner i en samhällskontext; från personliga reflexioner till en mer konkret politisk tematik och aktivism i det offentliga rummet.

Men någon högljudd eller eldfängd samhällskritik är svår att skönja på ”Modernautställningen 2014”, denna gång på museet i Malmö och med konstnärer från Östersjöregionen. ”Society acts” är i alla fall på ytan stillsam och städad, med mer av implosion än explosion. Här dominerar eftertänksamma undersökningar, presenterade i mångbottnade installationer, underfundiga metafilmer, smarta språkspel och subtila interventioner.

Det första man ser är danskan Lea Porsagers små maskliknande metallbitar som till synes läckt ut från museihallen, via toaletterna och genom väggen till platsen utanför. Det är sammanlagt 81 skulpturer, i ett verk inspirerat av indisk kundalinitradition och spridningen av en speciell slemsvamp, en mikroskopisk amöba.

Flertalet av utställningens verk är baserade på arkivforskning och tvärvetenskapliga, processinriktade sonderingar, med poetiska glidningar mellan fakta och fiktion. Visst är det mycket bilder från demonstrationer mot både krig och kapitalism, men här har det sociala engagemanget och intresset för radikala utopier kokats ner i en estetisk form, en konstaktivism anpassad till museirummet.

I en jämförelse med Berlinbiennalen 2012, där Occupy Wall Street-rörelsen fick slå läger och propagera för sin sak, så är temperaturskillnaden markant i mötet med samma proteströrelse på ”Modernautställningen”. Anna Lundhs tvåkanaliga videoinstallation ”Front – time reworkings” är en lågmäld dubbelexponering av nyinspelat material från Zuccotti Park i New York och en Vietnamdemonstration i samma stad, förevigad av Öyvind Fahlström 1968.

Låter det svalt och distanserat? På ett sätt ja, på ett annat är Lundhs ”korskontaminering” en suggestiv metod för att avtäcka hur revolutionära koder och uttryck återkommit. En pusselbit i förståelsen av vår tids proteströrelser.

Flera konstnärer bearbetar medvetet ”motståndets estetik” och drar paralleller över tid. Exempelvis danskan Michala Paludan, som i sin installation ”The mighty indignation” jämför texter av en tidig revolutionär socialist med bilder från årets förstamajtåg i Köpenhamn och iscensatta foton av händer i arbete. Allt presenterat i ett stiliserat, stiligt formspråk.

Den estniska konstnärsgruppen Visible solutions är mer ironiska i sina korskopplingar mellan revolutionära gester och dagens neo­liberala retorik. Som ester är de uppväxta med propagandakonst och har uppfunnit utställningens både skojigaste och sorgligaste verk, en vakuumpump där man kan leda in ljudvågor och behändigt tysta dem – i detta fall Marshall McLuhans ”The medium is the message”.

Jag måste erkänna att de flesta av utställningens 38 konstnärer och grupper från Sverige, Danmark, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Finland var tidigare okända för mig. Urvalet är inspirerat av 100-årsjubileet av Baltiska utställningen i Malmö, en utvidgning av den ursprungliga tanken att skanna av den svenska konstscenen vart fjärde år.

Gränsdragningen har kritiserats från start, eftersom den kan bli chauvinistisk, men framför allt smått hopplös och rätt meningslös i en globaliserad värld. För konstnärerna känner knappast några geografiska begränsningar. ”Modernautställningen 2014” tar oss från vår lilla hörna av världen till ett nyöppnat Burma, shamaner i Tibet, Nollywood i Nigeria och Venusprojektet i Florida.

Men trots detta sympatiserar jag med initiativet att bjuda in konstnärer från grannländerna. Jag ­känner igen mig i museichefens reflexion över att Polen och de baltiska länderna var ett ”svart ingenting” på 1960- och 70-talen. Efter murens fall öppnades ett fönster, men stängdes till hälften igen efter EU-inträdet, då ljuset föll på Bryssel.

”Modernautställningen” bryter denna gång också mot konceptet att bara visa samtidskonst. Det ligger i linje med att många konstnärer arbetar tillbakablickande. Kopplingar till det upproriska 1960-talet förekommer flitigt och därför känns det naturligt att Moderna plockat fram några verk ut samlingen, som referenspunkter.

Jag blir särskilt nyfiken på polskfödde Tadeusz Kantor, som hade en stark förankring i teatervärlden och kopplingar till Fluxusrörelsen. Hans assemblage ”Signez, s’il vous plaît” från 1965, där publiken fick klottra på nederdelen, är en utmärkt illustration till uttrycket ”det personliga är politiskt”.

Kvinnorörelsen, numera med hbtq som förtecken, har ovanligt många visuella uttryck i denna utställning. I Emily Roysdons videofilmade performance ”I am a Helicopter, Camera queen” agerar 105 personer som identifierar sig som lesbiska och/eller queer. De tar plats i gallerirummet och utmanar på olika sätt rådande maktstrukturer.

Här börjar det bränna till. Annars är det verk som väckt starkast känslor troligtvis Kristina Normans ”After-war”. Det är en förgylld kopia av ett ryskt monument över Röda arméns stupade soldater, som Estlands regering flyttade bort från centrum – vilket orsakade två dagars upplopp. För rysktalande symboliserar skulpturen segern över nazisterna, för esterna den sovjetiska ockupationen. Normans provocerande handling synliggjorde konflikten och visade att det fortfarande pyr under ytan.

Kristina Norman deltar också med en längre dokumentär i utställningens omfattande filmprogram, som binder samman historier från estiska flyktingar i Sverige med dagens asylsökande i Estland. Den hann jag inte se och Moderna museet har insett att ingen kan tillgodogöra sig alla dessa filmer under ett besök och låter därför publiken komma tillbaka en gång till på samma biljett.

Hur kan man då sammanfatta ”Modernautställningen 2014”? Personligen saknar jag inte käftsmällar och skandaler, och kommer att bära med mig flera av dessa djuplodande efterforskningar. Ändå kommer jag på mig med att sakna en Kjartan Slettemark i pudelkostym, som bet sig fast i konstetablissemanget och ockuperade museirummet. Och så här efter SD:s framgångar i valet kan man sakna en Carl Johan De Geer som klottrade ”kuken” över svenska flaggan.

Men ett verk, som realiseras först i januari, har denna omskakande potential. Det är Joachim Hamous performanceverk ”UIP-27” (United Israel Palestina 2027), där experter ska diskutera förutsättningar för fred, vilket sedan skådespelare ska tolka. Med inspiration från Bertolt Brechts ”Lehrstücke”, lärospel för dem och oss alla.

3 andra symboliska verk på ”Society acts”

Polacken Cezary Bodzianowski bidrar med en humoristisk och subversiv liten pärla på 70 sekunder. ”So, so, so” är en raffinerad spegling och störning i vardagen, där en träfågel på en pinne hackar sig ner och till synes in i konstnärens hjärna. Han följer rörelsen upp och ner, upp och ner. Och hackar sig i vårt medvetande.

Malmöborna Ola Ståhl & Terje ­Östling har samarbetat kring ett verk med ovanlig tyngd. Närmare bestämt ”23 500 T”. Alltså ton. Det är vikten på en k-märkt betongkonstruktion i det brutalistiska bostadskomplexet Park Hill i Sheffield. En dokumentation av 60-talets ljusa förhoppningar, följt av arbetslöshet och dystopi, fram till dagens lyx­renoveringar.

Polskfödda Agnieszka Kurant deltar med den visuellt vackra och tänkvärda ”Map of phantom islands”. Här presenteras en politisk världskarta med historiens fantasiöar, typ Atlantis. Inbillade territorier som figurerat på faktiska kartor, blivit föremål för ekonomisk spekulation och ibland orsakat politiska konflikter.