Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Konstdestination Stockholm   bjuder på motstånd och mys

Konstmässorna Market och Supermarket är kärnan i Stockholm art week, som i år även bjuder på samtidskonst i unika miljöer som Biologiska museet. Birgitta Rubin får flera starka upplevelser men påminns samtidigt om aktörernas olika villkor.

Konst

Stockholm art week

Market, Färgfabriken Liljeholmen. Supermarket Svarta huset, Telefonplan. ”Biotop 2017”, Biologiska museet Djurgården. Visas t o m 26/3

Stockholm har inte bara speciella mode- och designveckor, utan sedan några år även en vecka tillägnad konst. Årets upplaga av Stockholm art week höll i tisdags pressträff på de splitternya hotellen At six och Hobo vägg i vägg vid Brunke­bergstorg – båda med uttalad konstprofil och det senare ”hub” för konstveckan.

Hobo vänder sig till en yngre publik och hippa galleristen Jonas Kleerup har valt de permanenta konstinstallationerna. Det övergripande ansvaret för hotellmagnaten Petter Stordalens påkostade konstsamling har förre museimannen Sune Nordgren, som gjort urvalet till lyxiga At six. I byggkaoset inför invigningen fick jag i alla fall en ­seren stund i foajén, där en trappa i vit cararramarmor bildar en ståtlig fond till Jaume Plensas gåtfullt slutna kvinnoansikte i gråskimrande marmor; bara det en mångmiljoninvestering.

Stockholm art week har som mål att visa upp stan som konstdestination men i år blir det för mig extra tydligt hur olika aktörernas villkor är och att lämpliga, centrala lokaler blivit lyx. Carl Larsson, konsthandlare i tredje generationen, öppnar generöst dörren till sitt eget hem i Franska reformerta kyrkans vackra 1800-talsfastighet på Östermalm. Där får måleriska experiment av de unga konststudenterna Malin Petersson och Elin Odentia en stilsäker inramning.

Samtidigt trängs konstnärer i gemen allt längre ut från innerstaden, då ateljéhus rivs och hyror chockhöjs (ett problem även för konstinstitutioner). Den akuta ateljé­bristen i landets mest konstnärs­täta kommun analyseras i det färska numret av Konstnären (1/2017) och som ett tecken i tiden hålls för förs­ta gången båda Stockholms konst­mässor utanför tullarna.

Konstnärsdrivna, internationellt inriktade Supermarket flyttade för några år sedan ut till Telefonplan och Svarta huset – men det ska snart rivas och mässan blir återigen husvill. Medan Market, med 31 högprofilerade nordiska gallerier, förgäves har sökt lokaler i innerstaden och denna gång hyrt Färgfabriken i Liljeholmen.

Inuti den råa fabriksinteriören har mässarrangören själv fått bygga upp rader av vita galleribås och håller lyckligtvis fast vid kravet på solo- eller duopresentationer. Jag fastnar direkt vid ingången hos isländska i8 gallery, där välkände Ragnar Kjartansson visar en akvarellsvit med havsutsikter i en underbar krock med videoverk som ”Jag och min mamma”. En äldre, välklädd dam spottar gång på gång föraktfullt på en yngre kostymman, den förlorade (?) sonen.

Mitt emot har Galleri Magnus Karlsson upplåtit sitt bås åt norskan Idun Baltzersen, vars monumentala verk ”Panorama III” är tre meter högt och nästan sex meter långt. Baltzersen bygger upp collage av träsnitt tryckta på tyg och här kan man förlora sig i en väldig fresk av bortvända, skugglika unga kvinnor men med urskiljbara flätor, hårsvall, små linnen och munkjackor. Enligt konstnären ”hjältinnor och martyrer” som är ”sina egna protagonister”.

Lite längre bort hos Galleri Riis hänger Fredrik Söderbergs sagolika jättecollage, ett myller av scener med änglar och djävlar, människor och djur, mytologiska väsen och sällsamma byggnader. Verket är fritt uppbyggt av bilder kopierade från en kodex, det illuminerade manuskriptet ”L’apocalypse de Saint-Sever” från 1000-talet.

Strax intill hos Hans Alf gallery kan man slå sig ner i danska designmöbler, beställa färgglada plattor till ett konstfullt golv och kontemplera över Erik A Frandsens stilleben med stålblommor och ”Silent screams” – huge med ett stänk ångest.

Kristina Bengths både spöklika och sublima installation ”Cobalt; ferromagnetic, hexagonal” är ett rum i rummet runt hörnet hos Galleri Flach. Sex drygt två meter höga akvareller har med baksidan utåt fogats samman till en hexagon med små kikhål. Här skymtar jag självlysande blå rumsinteriörer med fantomsmärtor. Målningarna har konstnären framkallat efter moderns minnesbilder av en nedbrunnen släktgård i Hälsingland. Den låg nära en koboltgruva och Bength inspirerades av metallens magnetiska egenskaper såväl som lysande blå färg.

På Supermarket, två tunnelbanestationer längre ut, kryllar det av hemlika miljöer. I år deltar 74 grupper från 25 länder och många svarar ambitiöst på mässtemat intimitet – som en motkraft i en tid av skrikig nationalism och våldsam extremism, men också delande av våra innersta känslor i sociala medier.

Jag fastnar hos Oslogalleriet Ram, där Anne Biringvad klätt väggar, golv och en provdocka med multikulturella blommönster på traditionella bonader, kuddar, dukar, tallrikar. Helsingforskollektivet Huuto har inrett en komplett enrummare där 19 konstnärer hjälpts åt med all sköns skojiga, skruvade och skarpa hemobjekt. Hägerstensgalleriet ”Red salt” bidrar med en kista och vassa föremål inbäddade i fuskpäls, en mjuk miljö där besökare terapeutiskt får ”klappa sin rädsla”.

På vandring genom Supermarket kan man inte bli annat än tacksam över allt konstnärer erbjuder för att främja närhet och dialog människor emellan. Kollektivet Kunst står för initiativet WTFL, ”We troll for love”, där man får möjlighet att skrika av sig sin frustration i ett rör (med motvind) men även signera ett kontrakt med en högtidlig försäkran om att arbeta mot hatbrott.

Med ett godkänt kontrakt och konfetti i håret är man sedan rustad för ett besök i Tegen2:s mörka myshörna ”The nest”. Där lurar en gam med rörlig näbb, för att påminna om Prometheus i den grekiska mytologin som fick levern uthackad när han stal elden från gudarna för att ge den till människorna – som kompensation för att brodern Epimetheus misslyckats med att förse oss med goda egenskaper. Gamen är vänd mot en hel vägg tapetserad med foton från bränder anlagda på flyktingförläggningar …

Snett emot, hos Plattform Ankaret, kan man stärka sig med lite korv (vegoalternativ finns också). Denna Visbygrupp står bakom ”Korven kan inte vänta”, en strålande satir riktad mot kommunens planer på att sälja ut deras ateljélokaler till hotellverksamhet. Här visar sig konstnärerna kompetenta i en helt ny kulturell näring. Som hängivna korvarbetare ägnar de sig åt korvstoppning, driver en korvkiosk och bjuder dessutom på både korvpoesi och korvbalett.

Som grand finale kan jag starkt rekommendera ett besök hos irländska Ormstone house, där Ursula Burke ställer ut en lång parad av utsökta porträttbyster i parian. Men tittar man närmare syns skadorna. På tvärs mot den klassiska skulpturtraditionens idealisering av människan så är Burkes ansikten sårade och ärrade – för konstnären ett sätt att uttrycka en kollektiv smärta över öns blodiga konflikter (se DN 23/3).

Känslan av utsatthet men också intimitet och sammanhållning tar jag med mig till grupputställningen ”Biotop” i den utrotningshotade miljön på Biologiska museet. DN kunde häromveckan avslöja Skansens beslut att stänga museet på Djurgården på obestämd tid, eftersom taket läcker och resurser för renovering ännu saknas.

Men med ”Biotop” visar samtidskonsten sin kärlek till det världsunika museet med dioramor, ett slags ”ekologisk teater” där den nordiska naturen skildras med uppstoppade djur och fondmålningar av Bruno Liljefors, badade i ett naturligt ljus från lanterniner.

Det är ett äventyr i sig att gå igenom det säregna museet från 1893 och spana efter alla inspränga tillskott. Det är ett 50-tal verk av ett tjugotal konstnärer, de flesta med någon form av naturtema som pratar med omgivningen och ger en sidobelysning på utsatta ekosystem och det nationalromantiska arvet.

”Biotop” är fint exempel på hur samtidskonst kan vitalisera ett otidsenligt men enastående intressant museum och har du aldrig varit där är det ett lysande tillfälle just i dag. En solidaritetshandling dessutom, som behövs även i fortsättningen.

”Panorama III”, Idun Baltzersen. Ingen har väl undgått unga kvinnors ilskna nödrop om mäns ovälkomna tafsande. Idun Baltzersen ger de unga kvinnorna huvudrollen i sina träsnitt överförda till papper eller tyg. På Market visar hon ett ­monumentalt kollage med skugglika ”hjältinnor och martyrer”, som konsekvent vänder betraktarna ryggen. De kämpar med sin identitet och sitt öde, både ensamma och tillsammans, både sårbara och stolta.

”Korven kan inte vänta”, Plattform Ankaret. Lämpliga, överkomliga och någorlunda centrala ateljéer har blivit en bristvara i Stockholm men också i andra gentrifierade städer. På Supermarket använder Visbygruppen Plattform Ankaret humor som vapen i kampen för sitt ateljéhus. Här visar de politikerna sin entreprenörsanda med nyskapande korvkonst.

”Biotop 2017”, Biologiska museet. En grupputställning med samtidskonst på Biologiska museet är i sig en motståndshandling. Detta otidsenliga men världsunika museum hotas av stängning på obestämd tid. Men miljön fortsätter att inspirera konstnärer och Moderna museet presenterar i april irländaren Gerard Byrnes nya film inspelad på ­Biologiska Museet.