Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Kultur essä: Konst och polis

Konsten har länge sett det som sin uppgift att testa yttrandefrihetens gränser. I dagens genreöverskridande konst blir sådana provokationer också sällsynt effektiva, och återigen har vi fått se polisanmälningar mot olika konstyttringar - senast mot Moderna museets visning av Bjarne Melgaards "All gym queens deserve to die". Men, menar Jessica Kempe, vill konsten diskutera vad yttrandefrihet är måste man också försöka ge provokationerna ett svar. Annars uppstår ingen diskussion.

PÅ BILDKONSTENS OMRÅDE är Sverige ett av världens friaste länder, på integritetsskyddets område ett av de svagaste. I Sverige saknas motsvarigheten till Tysklands och Förenta staternas allmänna lag om personlighetsrätt (right of privacy, Personlichkeitsrecht), det vill säga den enskildes rätt till integritet, anseende och ostört privatliv. Inom medier och journalistik fyller det pressetiska regelverket ut lagstiftningens luckor.

Konstvärldens etiska föreskrifter är däremot vaga och inte anpassade till en samtidskonst som klivit ut ur sitt inre rum, in i det sociala. Därute händer det att konsten använder sig av verkliga människor som motiv och redskap. Något komplicerat sker. Verket klyvs i två oförenliga delar: en fiktiv och en autentisk, där den använda personen på ett plan föreställer sig själv för att på en annan nivå utgöra en del av konstnärens tolkning. Också betraktaren hamnar i en besvärlig dubbelroll av både ofrivilligt vittne och aktiv deltagare. När konstnären till sitt diktande uppdrag lägger journalistens, dokumentärfilmarens eller sociologens, antropologens eller aktionistens törnar konstfriheten rakt mot den demokratiska konstitutionens övriga friheter, rättigheter och värden. Människovärdet till exempel - skyddat av Europakonventionen, som gäller som svensk lag.

Få länder har det senaste decenniet skapat så konstnärligt starka och perspektivförskjutande privata vittnesmål som Sverige. Linda Västriks internationellt uppmärksammade dokumentärfilm "Pappa och jag" och Pål Hollenders videofilm "Pelle Polis" är bara två exempel. Få länder har samtidigt så stor konstnärlig frihet att kränka personlighetsrätten som Sverige. Det ska till saftiga beskyllningar utan annat intresse än att skada heder och ära för att ge den förödmjukade laglig upprättelse. Endast på ett område skyddar svensk rätt användningen av vår avbild och vårt namn: i reklam och marknadsföring. Därför stod konstnärsorganisationens jurist hjälplös när mannen från Gävle klagade över att han utan samtycke förekommit på ett konstfotografi med motiv från stadens storgata. Bilden var konstnärlig och ägde därmed allmänt intresse. Därför kunde Linda Västrik strunta i att hennes pappa inte samtyckte till annat än en skolproduktion. Hon kunde lugnt rikta kameran rakt mot fadern medan han först nekar till att han är hennes pappa, sedan tvingas till ett faderskapstest, för att till sist bestrida det positiva testets äkthet. Nej, om pappan hade velat stämma sin dotter skulle nog ingen jurist åta sig hans fall. Ty genom att bevisa att pappan ljugit visar Linda Västrik inte endast att hennes anklagelse var sann och att det var hon och inte fadern som utsatts för kränkning - hon kan också hävda filmens konstnärliga värde.

Med hänvisning till konstvärdet beslöt biträdande chefsåklagare Tora Holst för drygt en månad sedan att inte åtala Moderna museet och norske konstnären Bjarne Melgaards konstvideofilm som i vintras visades på utställningen "Organising freedom". Tora Holst fann ingen grund för vare sig brott mot barnpornografilagen eller annan lagöverträdelse. När konsten kommer ut går allmänna åklagaren in och överlåter frågan till den allmänna moraldebatten. Bakom sig stänger hon för en välgörande dialog mellan konstens hetluft och juridikens svalka. En logisk sorti i en tid som sociologen Zygmunt Bauman kallar ovisshetens, där makt och offentligt rum i brist på gemensam värdegrund går skilda vägar. I ett alltmer privat, individualiserat och primitiviserat samhällsliv där konsten blir alltmer dokumentariserad dumpas rättsfrågorna hos betraktaren.

En missmodig babyflicka som under hätskt tal och den hotfulla titeln "All gym queens deserve to die" får sin arm avsugen av en man - det är som bekant innehållet i Bjarne Melgaards videosekvens. Jag minns att Melgaards anklagande tal påminde om det avsnitt i Stig Larssons långfilm "Kaninmannen" där en pedofil förvandlar en liten flicka till ickemänniska genom att dränka henne i en skur av förnedrande könsord. Om Melgaards video skrev Sara Lidman i DN 14/3: "Jag kände mig avhånad som betraktare . . . Mr Elliott vill få oss att skämmas. Han uppträder som ledare för ett gäng mobbare på skolgården."

Hur tänkte chefsåklagare Holst när hon lade ner åtalet mot Bjarne Melgaard och Moderna museet

Hon lät Moderna museets chef David Elliot bestämma. Och Elliot beslöt att Melgaards verk ägde konstnärligt värde eftersom det beställts av honom och visats på Moderna museet. Tora Holst nöjde sig och lät konstfriheten och offentlighetsintresset gå före flickans människovärde. Lättsinnigt abdikerar den allmänna åklagaren inte endast från uppdraget att avväga kollisioner mellan demokratins grundläggande intressen, hon smiter även från skyldigheten att utan särskild anmälan påpeka möjligheten att det förekommit annat brott.

Man kan undra om Bjarne Melgaard i sitt utnyttjande av den namnlösa babyn förbrutit sig mot artikel 3 i Europakonventionens skydd för de mänskliga rättigheterna, där det föreskrivs att ingen får utsättas för förnedrande behandling

Har Moderna museet brutit mot regeringsformens målsättning att det allmänna ska värna den enskildes privatliv (1:2 tredje stycket)

Det enda korta stycke som berör personlighetsrätten. Om Bjarne Melgaard övervägt denna rätt hade han i likhet med konstnärskolleger som Cindy Sherman valt en docka som föremål för sina inre demoner. I hans konstuppfattning går dock ingen skiljelinje mellan docka och människa. Hos honom reduceras barnet till ett medel, ett konstnärligt ready-made. Om flickan eller hennes förmyndare vid en ny svensk visning anser sig utsatt för ett oförsvarligt konstnärligt ofredande har de rätt att klaga med hänvisning till brottsbalkens avsnitt om ansvar för förolämpning; som bland annat gäller verbal, visuell eller reell kränkning till exempel genom "föraktfull behandling av annans kropp".

En juridisk avvägning av konstens friheter betyder inte att ställa konsten inför rätta. Att låta konsten umgås med juridiken handlar om att peka ut intressekonflikter och fråga var en rättighet slutar till förmån för en annan. I den svenska Melgaarddebatten saknar jag de avvägningar som den tyska författningsdomstolen gjort mellan friheten att yttra sig och rätten att själv få avgöra hur den egna bilden eller det egna livsödet får användas i offentligheten. Känsliga rättspläderingar som tryckfrihetsjuristen Hans-Gunnar Axberger i texten "Dikt och annan fiktion - en yttrandefrihetsrättslig diskussion" ("Festskrift till Hans Thornstedt", 1983) ser som möjliga i kraft av att tysk lag äger den allmänna lag om personlighetsrätt som Sverige saknar. Utifrån ett par kända tyska rättsfall visar han hur den tyska författningsdomstolen slipade fram tanken att konsten inte är gränslös. 1972 förbjöds ett tevebolag att visa en dokumentärfilm om en redan straffad mördare byggd på både autentiskt och fiktivt material. Domstolen slog fast: att informations- och offentlighetsintresset inte föreligger generellt; att konsten fungerar på två intresseplan samtidigt, det konstnärliga och det sociala; att ett demokratiskt intresse aldrig äger självklart företräde framför ett annat. Styrkan i ett personligt intrång måste vägas mot styrkan i informationsintresset.

Att en domstol förbjuder visning av en dokusåpa ter sig främmande i samtida ögon. Ändå griper den tyska författningsdomstolens raffinerade resonemang rakt in i samtida konst- och moraldebatt. På utställningen "Sensation" i London 1998 väckte konstnären Marcus Harveys monstruösa porträtt av barnamörderskan Myra Hindley upprörda känslor. Utan Myra Hindleys samtycke och utan dialog med offrens anhöriga målade konstnären med ett polisfotografi som grund upp Myra Hindleys ansikte med hjälp av ett myller små, målade barnahänder. Målningen fick sitta kvar medan Royal Academys ledamöter avgick. (Konsttidskriften Index, "Lag och konst", nr 3-4/98.)

Visst måste brottslingen, argumenterade den tyska författningsdomstolen, finna sig i avsevärda intrång i integriteten. Det betyder dock inte att man förverkat sin personlighetsrätt. Om tysk domstol valde personlighetsskyddet på yttrandefrihetens bekostnad kan man tillspetsat säga att den engelska moraldebatten valde åsiktsfriheten på bekostnad av Myra Hindleys integritet. I fallet Bjarne Melgaard beslutade Tora Holst att låta styrkan i konst- och offentlighetsintresset väga tyngre än babyns människovärde.

Yttrandefriheten är både absolut och begränsad. I det tyska exemplet ställdes konstfriheten i relation till konstitutionen, i Sverige svävar den ovanför. Skönt, tänker den som varken vill se det fria yttrandet diktatoriskt förkvävt eller en bestraffande skadeståndskultur som Förenta staternas där minsta personangrepp kan resultera i drastiska ekonomiska ersättningar. Men jämförelsen med USA vilseleder. Europa och USA företrädet två skilda rättstraditioner. Om påföljden i USA är ägnad att bestraffa, är den i Europakonventionen uttryckt som gottgörelse. Europadomstolen kan inte ådöma straff, men kan enligt artikel 41 tillerkänna den förfördelade "skälig gottgörelse". Ofta symbolisk.

Jag tror inte att den svenska debattens ängslan att låta konstfriheten juridiskt avvägas mot personlighetsrätten bara har sina rötter i skräck för ett slutet samhälle eller svårhanterliga kontrollapparater. Den bottnar också i omhuldandet av en förlegad, manlig myt om konstnären som den förstörande, hämnande guden. Ideologiska hav skiljer det slutna samhällets konstrevoltör från det öppna samhällets interaktionist. Om den ryske konstnären Oleg Kulik nyss bet Västeuropa i benen, gick konstnärsparet Christo raka förhandlingsvägen till Berlins borgmästare för att få lov att slå in gamla Riksdagshuset i skimrande tyg.

Sara Arrhenius stakade här i DN (26/9) ut klyftan mellan den brobyggande konstnärsproducenten och motståndskulturens desperata dissident som tvingas göra konstfriheten till gudomlig lag. Med hennes påminnelse förstår jag plötsligt varför dagens konstvandal oftare får drag av en förövare än av en avantgardist. Pål Hollender stänger laglydigt av videokameran i samma stund som polismannen och pedofilen Per-Olof Lindberg från Borås inte längre samtycker. Utan lov suger Bjarne Melgaard av ett riktigt spädbarn. Det är skillnad.

Jessica Kempe

kultur@dn.se

Not: "Organising freedom" visas just nu på Charlottenborg i Köpenhamn (t o m 29/10).

Barnamörderskan Myra Hindley. Marcus Harveys monstruösa porträtt är uppbyggt av små barnahänder.