Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Kvinnor som djur

Genom historien har kvinnor kodats som mer natur än männen och därför förvägrats medborgerliga rättigheter. Fanny Ambjörnsson 
har läst Lisa Gålmarks bok om djurrätt och feminism.

Lisa Gålmark

”Skönheter och Odjur”


Makadam

Den senaste tiden har djur varit på tapeten. I alla fall inom den feministiska rörelsen. Jämställdhetsministerns aningslöst frisinnade referens till sin mormors systers samlevnad med en häst fick många feminister och homoaktivister att koka. Och aldrig har väl kvinnojoursrörelsen fått så stor massmedial uppmärksamhet som när ordföranden liknade män vid djur.

Det är inte märkligt att vi upprörs. Genom historien har männi-
skor använt sig av djuret som symbol för att nedvärdera och degradera varandra. Både kolonisering och slavhandel har legitimerats genom att människor med mörk hudfärg bestämts som mer djurlika än de med rosa skinn. På liknande sätt har kvinnor kodats som mer natur och därför förvägrats rättigheter att rösta, utbilda sig och äga mark. Män vill därför inte gärna degraderas till djur, lika lite som homosexuella vill få sina levnadsformer jämställda med relationer till sällskapsdjur.

Om förhållandet mellan djur och feminism handlar en nyutkommen bok med titeln ”Skönheter och odjur”. Som vegan, aktivist och feminist vill författaren Lisa Gålmark vända på steken. I stället för att dra den avgörande gränsen mellan människa och djur, pläderar Gålmark för ett frigörelseprojekt som inbegriper även djuren i sin vision. I stället för att sparka nedåt, mot de allra mest förtryckta och osynliggjorda, vill hon anlägga ett inkluderande perspektiv där även djuren har ett värde. En sorts radikal ekofeminism, om man så vill.

Gålmark ligger helt rätt i tiden. De senaste åren har feminister allt oftare försökt inkludera även andra maktordningar i den feministiska analysen. Till kön har lagts etnicitet, klass och sexualitet. Gålmark vidgar territoriet genom att visa hur djuren fyller en central funktion, både som symbol och som verkliga offer för den underordning där vissa klassificeras som sämre och mindre normala än andra. ”Föraktet mot de utseendemässigt så annorlunda djuren har varit det första verktyget för att också underordna andra människor.”

Det är ett digert projekt hon tagit sig an. På 160 tätskrivna sidor lyckas hon pressa in både Aristoteles och Krapotkin, Frankenstein och Hitler. Däremellan ryms en icke oansenlig mängd hänvisningar till samtida massmedier, den ojämlika världsordningen och moderna härskarstrategier. Allt för att övertyga oss om hur det systematiska förtrycket av djuren snarare skiljer sig grad- än artmässigt från förtrycket av vissa människosorter.

Jag kan inte annat än att bli imponerad, men också aningen trött. Trött på den fullständigt ogenomträngliga jargong hon har valt för att presentera sina tankar. Det är ”tankematriser”, ”vitmänniskomansnormativ”, ”antroandrocentrisk samhällsstruktur” och ”den sexualiserade underordningens assimilationspolitik” på var och varannan sida. Att plädera för en öppnare och mer inkluderande aktivism och samtidigt exkludera alla som inte läst c-nivå i genusvetenskap rimmar illa.

Samtidigt imponeras jag över den oförtrytliga energi med vilken hon sprider sitt budskap, över den gedigna kunskap hon besitter och hur övertygande hon bitvis lyckas presentera kopplingarna mellan djurrätt, feminism, frigörelse från tvingande normer och den ojämlika världsordningen. Där finns också en förlösande tro på förändring, ett patos som får mig att undra om feminismen är på väg att återuppväcka 70-talets tilltro till utopin. När Gålmark, i en avslutande passus, befriande prestigefullt förklarar att hon velat bidra till att ”besvara frågan om varför människan undergräver framtiden för de andra, för sina allra minsta och därmed i längden för sig själv” och därigenom ge ett perspektiv som går ”både till roten och toppen av det patriarkala samhället” kan jag inte annat än imponeras av hennes anspråksfulla och smått galna ambition. Utan utopi och en smula galenskap står vi oss nämligen slätt om vi vill göra världen till en bättre plats att leva på, för både människor och djur.

Fanny Ambjörnsson

kultur@dn.se