Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

”Les Misérables” i världsklass

Den brittiske regissören James Grieves ”Les Misérables”-version drabbar åskådaren med full kraft. Det är, skriver DN:s Johan Hilton, en föreställning som alla borde se.

”Les Misérables”

Av Alain Boublil och Claude-Michel Schönberg

Regi: James Grieve. Översättning: Ture Rangström. Musical director: David White. Scenografi och kostym: Lucy Osborne. Koreografi: Scott Ambler. Med: Christer Nerfont, Philip Jalmelid, Cecilie Nerfont Thorgersen, Jonas Schlyter, Jenny Norén m fl. Scen: Wermland opera, Karlstad. Speltid: 3 tim.

När ”Les Misérables” sist spelades i Sverige – då i Malmö – fick det en stjärnögd socialdemokratisk partledare att i Sydsvenskan skriva några rader om dess aktualitet. Partiledaren hette Håkan Juholt och i föreställningen såg han – eller kanske snarare hans talskrivare Daniel Suhonen som spökskrev artikeln – allt som fått honom att engagera sig politiskt. Fattigdomen, ojämlikheten, människans kamp för ett värdigt liv.

Om Juholts efterträdare Stefan Löfven söker politisk inspiration till sitt falnande socialdemokratiska projekt kan han åka till Karlstad och följa sin företrädares exempel. Där spelas Värmlandsoperan iscensättning av samma musikal. Det bör förresten alla göra, inte minst de som tror att ”Les Misérables” har tappat lyskraft.

Den brittiske regissören James Grieves tolkning är nämligen den sortens scenupplevelse som drabbar en fullkomligt oväntat, som liksom dyker upp i döda vinkeln och rammar åskådaren med full kraft.

Det beror inte bara på återseendets försiktiga glädje, eller ens den raffinerade ljudbilden och det tighta musikaliska arrangemanget av David White, som var med redan vid Londonpremiären i början av 80-talet.

Det här är en ”Les Misérables” som – sånär på några ögonblick av typiska musikalmanér på birollsnivå, det liksom kavata överspel som ofta får musikalskådespelare att låta som tecknade figurer – har en ensemble som nästan helt saknar skönhetsfläckar och fyller sina tolkningar med en egendomlig fräschör. Nästan som om de inte hade spelats förr.

Nu har Grieve i sitt hemland visserligen gjort sig känd just som en djärv uttolkare av modern dramatik, ändå gör han här inga dramatiska förändringar i själva urkunden. Det är främst i samarbetet med scenografen Lucy Osborne och ljusdesignern Oliver Fenwick som han radikaliserar materialet genom att förläna den en utpräglad visualitet.

De massiva tegelvalv som här utgör ”Les Misérables” scenbild för tankarna till sublima kloaksystem, inbäddade i dimma och befolkade av samhälleliga olycksbarn. I andra aktens oundvikliga konfrontation mellan övermakt och demonstranter faller dock allting samman, förvandlas till skyddsvallar, och får formationerna av skådespelare att påminna om ett luggslitet svar på Eugéne Delacroixs ”Friheten på barrikaderna”.

I detta stiliserade kaos hukar Christer Nerfonts Jean Valjean under sina plågor, likt en inverterad Kristusfigur. Att Nerfonts röst trotsar tyngdlagen är redan känt, hans Valjean är lika stoisk som rörande, i synnerhet ju närmare gravens rand han kommer. Och den sceniska auktoriteten är i det närmaste absolut.

Ändå är det Philip Jalmelids Javert som utgör föreställningens absoluta epicentrum. Det är en fullkomligt enastående insats som lösgör polischefen från sin traditionella träighet och i stället förvandlar honom till en sorts depressiv Spökplumpen som ofta stryker runt i bakgrunden, men som aldrig faller ur blickfånget. I showstoppern ”Stjärnorna” spricker det, Javerts blinda tro på lagen undermineras av en växande osäkerhet inför de moraliska dimensionerna av hans jakt på Valjean.

Det är ett nummer i världsklass, varken mer eller mindre.