Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Lite för fint för att funka

”Rosa Candida” har gjort succé bland Frankrikes bokhandlare. Det är en mönstergill och vacker roman. Vilket är problemet. Maria Schottenius efterlyser mer friktion i språk och tanke.
Audur Ava Ólafsdóttir ”Rosa Candida” Övers. Ylva Hellerud Weyler

Egentligen bär det mig emot att säga något kritiskt om denna roman. Den är vackert och balanserat komponerad, den är välskriven och vill väl på varenda sida.

Den isländska författaren Audur Ava Ólafsdóttir har valt att skriva en utvecklingsroman i beprövad stil, en ung man drar ut i världen på äventyr, och det han finner, efter alla strapatser, är sig själv – och kärleken.

Boken har fått pris som årets bästa roman av Frankrikes bokhandlare. Och jag är säker på att många i Sverige också kommer att tycka om den, en bok som verkar vara till för att älskas.

Problemet är att allting är lite för fint och högtidligt. Varje ord är vägt på guldvåg och man riktigt ser vilket pyssel det har varit med denna guldvåg. Jag blir otålig, rastlös fången i författarens petnoga sätt att berätta, hennes mönstergilla sätt att lägga ut trådar, för att senare i texten dra åt dem. Som strypt i ett handarbete.

Vi kommer i kontakt med en ung man, drygt tjugo år, som är passionerad rosenodlare och ska resa långt ner i Europa för att ta sig en an en klosterträdgård med en förslummad rosenodling, som en gång varit en attraktion. Han har nyligen förlorat sin mamma i en trafikolycka och lämnar på Island sin äldre pappa, full av kärlek och omsorger, och en lite sent utvecklad tvillingbror. Dessutom lämnar han ett ganska nyfött barn, en dotter och hennes mamma, Anna, som han egentligen inte känner. De träffades en enda natt i växthuset.

Det är mycket symbolik i denna bok, som bär namn efter rosen Rosa Cadida. Detta är en åttabladsros, åtta blad i tre lager, sammanlagt tjugofyra blad, och den har inga törnen. Mannen bär den rara arten med sig genom sin resa, och han får kämpa för att hålla skotten vid liv. Det finns dock skyddsänglar om tar sig an dem och ger dem vatten.

Sonen förvaltar det kultiverande arvet från modern som också levde sitt liv i växthuset, och den gamle fadern stöttar sitt barn, men är lite vid sidan om. Tvillingbrodern har namnet Josef. Romanhandlingen tangerar de bibliska berättelserna för den som vill läsa in en kristen tolkning. Barnet som kom till utan att fadern egentligen ville kännas vid henne, blir sedan den katalysator som behövs för att Lobbi, som den unge mannen heter, ska växa som människa.

Den långa resan innebär en del förhinder. Lobbi får blindtarmsinflammation i Italien och måste opereras. Han hamnar på ett sjukhus, senare på ett märkvärdigt värdshus i skogen, blir trakterad med mat och husrum och företar sedan en lång bilresa med värdparets skådespelande dotter, den egentliga kostnaden för uppehället. Och när han slutligen kommer till klostret är klosterbrodern, som är hans kontakt, en cineast. Film efter film rullar i hans rum på kvällarna och livsvisdomar meddelas ofta genom filmvisningar.

Audur Ava Ólafsdóttir skriver inte högstämt rätt igenom. Det finns variationer i språk och anslag, även lite burleska inslag, men när det kommer till kritan är det här en högtidlig berättelse. Livet är värdefullt och på allvar, säger romanen. Man ska vara försiktig med de människor som kommer i ens väg. Det finns en bestämmelse. Och meningen med livet är kärlek.

Detta känns invändningsfritt, vilket också är problemet. Det hade behövts mer spänning och friktion i både språk och tanke för att ”Rosa Candida” skulle bli en riktigt bra roman. Vad de franska bokhandlarna än säger.