Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Lotta Lundberg möter sina tyska läsare

Leipzig. Lotta Lundberg läser ur sin roman om författaren Hedwig Lohmann, som sitter i sin halvt utbombade Berlinlägenhet några veckor efter krigsslutet och skriver. Hon drar papperet ur maskinen, hör hur en av grannarna spelar Offenbachs ”Can-can” på grammofon.

Edith Strehle lyssnar och ler igenkännande.

– Det var ju sådan musik som min mamma brukade lyssna på, säger hon efteråt.

För en vecka sedan korade Sveriges Radios läsarjury Lotta Lundbergs ”Timme noll” till årets roman.

I onsdags kom den ut på tyska, ”Zur Stunde null”, och Lotta Lundberg framträder på Leipzig-­mässans nordiska forum.

Det ser ut som att hon sitter i en riktig sagohörna med de randiga och blommiga kuddarna i soffan och pastellfärgad vägg bakom. I Tyskland är dock ” Zur Stunde null” ingen saga, utan något som alla omedelbart kopplar till krigsslutet och ett hemland som låg i ruiner.

Edith Strehle lyssnar uppmärksamt, det handlar om hennes barndom. Tillsammans med sin mor, fadern var ute i kriget, flydde hon från Schlesien i det nuvarande Polen till just Berlin. Hon var tio år.

Efter läsningen hör hon till dem som köar för att få romanen signerad av författaren. På frågan om det är okej för en utländsk författare att skriva om denna mycket tyska upplevelse, svarar Edith Strehle:

– Absolut, vi lever ju i en värld där vi kommer allt närmare varandra.

Men kan en svensk förstå?

– Det tror jag säkert, det märkte man ju under läsningen att hon satt sig in i ämnet ordentligt, säger Edith Strehle.

Romanen handlar om tre kvinnoöden, berättelserna löper separat, den gemensamma nämnaren är just katastrofen som gör att allt måste börja om från noll.

– Överallt i världen har kvinnor alltid måst kämpa, konstaterar Edith Strehle och försvinner i bokmässans vimmel.

Efter signeringen säger Lotta Lundberg att det var speciellt att läsa om Hedwig Lohmann inför en tysk publik.

– Det kändes som att jag fick mycket djupare kontakt, som om de förstod vad jag sa. De har haft det in på huden.