Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Lydia Davis. ”De enkla orden är de starkaste. Jag hatar dig. Jag älskar dig”

Den amerikanska författaren Lydia Davis har en sällsynt förmåga att skriva korta noveller som förändrar vårt sätt att se vardagen. En är på nio rader och tog två år att skriva. Boklördags Martin Gelin har träffat henne.

Jag tillbringade en helg den här vintern med att ligga hemma, lindrigt förkyld, och sträckläsa Lydia Davis samlade verk. När jag sedan gav mig ut i verkligheten igen såg allting annorlunda ut. Detaljer i vardagen började glimra på ett nytt sätt. Till synes banala situationer på tunnelbanan eller den lokala bagelbutiken framstod plötsligt som märkligt lustiga, eller djupt tragiska. Min värld hade helt enkelt försetts med ett Lydia Davis-filter.

Jag hade en professionell ursäkt att göra detta: bara ett par ­dagar senare skulle jag åka hem till ­Lydia Davis, som bor i en liten stad i Catskills-bergen, tre timmar norr om New York. På vägen upp färdas man längs landsvägar med gula varningsskyltar för hjortar, slitna trailerparks, gamla diners med trasiga neonlampor och vackra bondgårdar i falnad målarfärg som pryds av stora amerikanska flaggor.

Utanför Lydia Davis hus står en inte särskilt ny Subaru, med två klistermärken på bakluckan som uttrycker stöd för Barack Obamas två presidentkampanjer, 2008 och 2012. Hon öppnar dörren till ­huset klädd i flera lager ull och varm fleece. Huset är alldeles för stort för att kunna värmas upp ordentligt på vintern. Det är en ombyggd skola från 1930-talet, med fem meter i tak. Mörkt tegel täckt av murgröna och gigantiska fönster. På köksbordet ligger en trave böcker av den norska författaren Dag Solstad.

– Jag försöker lära mig norska och jag lär mig det genom att läsa Solstad, två timmar varje morgon. När jag började läsa kunde jag egentligen ingen norska alls, men nu är jag på sidan 339, och jag förstår det mesta. Jag gillar att lära mig språk så organiskt, som man lärde sig sitt första språk, säger Lydia Davis.

Det kan ibland vara olämpligt att träffa författare som man verkligen beundrar. Risken är allt för stor att det uppstår ett glapp mellan personen och deras verk, som sedan formar framtida läsupplevelser.

Med Lydia Davis är det i stället tvärtom. Hon är precis som sina böcker: lågmäld, briljant, fundersam och ofta väldigt rolig, på ett subtilt, otvunget sätt. Vi sitter i hennes gigantiska vardagsrum, omgivna av travar med böcker och litterära tidskrifter, och hon ger mig en kopp kaffe i en orange mugg från bokförlaget Penguin. Katten Jack spinner förtjust i den varma vintersolen bakom soffan. Han är den ”sociala” av hennes tre katter, förklarar hon (de andra två gömmer sig i biblioteket på övervåningen). I en lika rymlig studio i den bortre delen av huset står hennes man Alan Cote och målar abstrakta, minimalistiska konstverk.

Anledningen till att Lydia Davis läsare ofta är så hängivna, på gränsen till fanatiska, är sannolikt att så många av dem verkar ha haft samma upplevelse som jag hade. Hon har en sällsynt förmåga att skriva korta texter som förändrar hela vårt sätt att se på tillvaron.

I snart 40 år har Lydia Davis ­publicerat skönlitteratur som tänjer på gränserna mellan prosa och poesi, noveller och fragment. ”Väldigt korta berättelser” säger hon när jag ber henne att själv bestämma hur hennes böcker bör kategoriseras. Efter att länge ha kallats en ”författares författare”, relativt okänd utanför litterära kretsar, så har Lydia Davis de senaste åren fått ett efterlängtat internationellt genombrott.

2009 samlades en stor del av hennes noveller för första gången i ”The collected stories of Lydia Davis”, som blev en smärre litterär sensation. 2013 tilldelades hon brittiska Man Booker Prize, världens näst mest prestigefulla litterära pris efter Nobelpriset, vilket fick det globala intresset att braka loss ordentligt.

Kritiker tenderar att hylla hennes originella stil. Författaren Francine Prose har skrivit att Davis ”expanderade mina idéer om vad skönlitteratur kan vara och vad språk kan åstadkomma”. New Yorker har kallat henne ”en av de mest originella rösterna i amerikansk skönlitteratur i dag” och Los Angeles Times beskrev henne som ”en av den amerikanska skönlitteraturens tysta giganter”. Även yngre generationer författare, från Dave Eggers och Rick Moody till Jonas Hassen Khemiri, har tydligt inspirerats av henne.

Överlag turas litteraturkritiker gärna om att påstå att Davis uppfunnit en egen, helt ny litterär genre. Men det håller hon inte riktigt med om själv.

– Alla format jag jobbar med har använts av andra författare före mig. Men det är sällsynt med författare som använder alla dessa stilar på en gång. Jag antar att det är det som får mig att framstå som ovanlig, säger hon med ett vagt leende.

Ändå känns det som att man är med om något unikt när man läser Lydia Davis. Hennes berättelser tar en aldrig riktigt dit man förväntar sig. Korta texter som först bara framstår som enkla, lättsamma vardagsobservationer visar sig ofta vara de djupaste och mest tankeväckande. De tunga, fundersamma texterna visar sig ofta vara de allra roligaste. Det filosofiska och det lättsamma går sida vid sida. Ibland känns det som att läsa korta Facebook-uppdateringar från en gudomligt begåvad vän. Fyra, fem rader som lyckas rymma hela det mänskliga tillståndet.

När hon började skriva försökte hon imitera Tjechovs traditionella noveller, men hon insåg snart att hon inte behövde följa några regler. Hon började läsa den amerikanska poeten och novellförfattaren ­Russell Edson och övergav snart tanken på att en novell ska följa en viss mall eller struktur. Som inspiration ­hänvisar hon till en lång, centraleuropeisk tradition av fragmentariskt berättande, av författare som ­Robert Walser, Franz Kafka, Thomas Bernhard och Felix Feneon. Bra litteratur kännetecknas av ”tydlighet, enkelhet och balans”, menar hon.

– Vissa attraheras ju av motsatsen. Ett väldigt abstrakt, intellektuellt språk. Det var en grekisk litteraturvetare som skulle intervjua mig och hon skickade en fråga som var så oerhört invecklad att jag inte förstod någonting, så jag var tvungen att svara ”Sorry, jag förstår inte vad du pratar om”. Jag har alltid gillat enkla, tydliga saker, kanske för att jag är mån om att kunna kommunicera med många människor. Jag vill inte att det ska finnas några trösklar ­mellan läsaren och texten, som distraherar från helheten. Och jag tror att det enkla språket ofta är det starkaste. När vi upplever de starkaste känslorna tenderar vi att uttrycka oss väldigt koncist. Jag hatar dig. Jag älskar dig.

När hon tilldelades Man Booker Prize skrev juryn att hennes ”sparsmakade, filosofiska, originella verk, trots kortheten, inte är skapade av lättja utan av tålamod, talang och möda”.

Nu säger hon mycket riktigt att de kortaste berättelserna ofta är de som tagit allra längst tid att skriva.

– Jag arbetar generellt med en text tills den är helt befriad från ­irritationsmoment. Så länge det finns något i texten som stör mig en smula så återvänder jag till den, gång på gång, tills jag inser hur man kan lösa problemet. Det är ingen brådska att bli färdig.

Vi sitter en stund i hennes kontor och diskuterar ett par av hennes mest berömda noveller. En av dem, ”Huvud, hjärta”, är en oförglömlig text på nio rader. Den tog drygt två år att skriva.

– Den handlar om att hantera döden. Jag förlorade min pappa och min syster samma sommar, inom tre veckor, och det var väldigt kämpigt. Jag hade aldrig förlorat någon som stod mig så nära förut. Så jag skrev den som en dikt, som var så personlig att jag inte ville visa den för någon annan på många år. Jag hade aldrig avsett att publicera den. Men till slut fick jag syn på den igen, två år senare. Jag ändrade de sista två raderna och tyckte att den blev mycket bättre. Det är en väldigt dyster text, men många skrattar ändå av den. Den tyder ju på en viss uppgivenhet. Vi ska alla försvinna en dag och det innebär att det kanske inte är lika svårt att acceptera att någon annan är borta.

Lydia Davis.

Lydia Davis föddes 1947 i Massachusetts och uppvuxen i New York. Båda föräldrarna var författare och umgicks med stadens litterära elit; Edward Said, Grace Paley, Lionel Trilling.

Redan vid 12 års ålder visste Davis att hon skulle bli författare: ”Det kändes som något jag var tvungen att göra. Det var som vårt familjeföretag”.

Gifte sig med författaren Paul Auster 1974, men de skilde sig tre år senare. I dag är hon gift med konstnären Alan Cote.

Hon har publicerat 14 novellsamlingar. 2013 tilldelades hon Man Booker Prize.

I vår kommer hennes enda roman ”The end of the story” i engelsk nyutgåva. Sekwa har gett ut ”Samarbete med fluga och andra noveller” på svenska. I höst ger de ut hennes senaste samling ”Can’t and won’t”.