Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Meddelande på chiffer. "Rondo" - ett barockpoem av en mycket ung författare

DET FINNS en uråldrig litterär dröm och den är att skriva en bok som i sig själv är ett helt bibliotek: drömmen om den allomfattande boken.

Ett antikt exempel på en sådan bok är romaren Aulus Gellius anekdotsamling "Attiska nätter", ett "litterärt skafferi" skrivet för att undervisa och roa Gellius egna barn. Här försöker Gellius samla all tillgänglig kunskap om den döende grekiska guldåldern. Under 1500-talet författar Michel de Montaigne sina "Essäer", destillatet av ett livs erfarenheter och boklig lärdom. Liksom "Attiska nätter" är också den boken ett jättelikt citatcollage, med författarens personliga kommentarer som bindemedel.

Under 1900-talet tar sig drömmen om den allomfattande boken uttryck i ett antal egensinnigt konstruerade romaner. Marcel Proust skriver "På spaning efter den tid som flytt" och James Joyce författar "Finnegans Wake". Båda är romanprojekt där författarna har en närmast encyklopedisk strävan att omfatta allt, de är kulturella och språkliga labyrinter till synes utan slut. Det finns en strävan hos dessa böcker att göra alla andra böcker onödiga och det går säkert att vistas i dem ett helt läsarliv.

Det gäller också för det mest gigantiska av alla modernismens romanbyggen, tysken Arno Schmidts "Zettels Traum" från 1970. Denna tio kilo tunga, 1 334 sidor tjocka bok i stor folio vållade mig vissa problem när jag för några år sedan skulle frakta hem den via Östtyskland. Gränspolisen undrade misstänksamt vilka hemligheter som doldes mellan de neutrala gröna pärmarna. Jag är fortfarande inte i stånd att berätta det för honom, min läsning har bara hunnit till tredjedelen. För problemet med "Zettels Traum" är inte bokens längd, utan volymens storlek. Kravet på en "allomfattande" bok är att man ska kunna bära den med sig och kunna läsa den i alla lägen, i väntsalar, på resor, i sängen, under ett skuggigt träd.

Hanterbarheten är en viktig egenskap hos det kanske enda riktigt värdiga svenska exemplet på en encyklopedisk roman: Gösta Oswalds Rondo. Det är en postum bok, första gången kom den ut 1951. I ett fullständigare skick publicerades den på nytt av Birgitta Holm 1966. Den utgåvan är den överlägsna, inte minst genom den fenomenala notapparaten, resultatet av åratals detektivarbete. Här friläggs romanens många citat och subtila anspelningar på annan litteratur till ett överskådligt mönster.

"Rondo" är på flera sätt en helt osannolik bok. Först och främst är den skriven av en mycket ung författare. Oswald var bara 24 år gammal när han 1950 dog i en drunkningsolycka med "Rondo" ofullbordad. Men han hade hela tre publicerade böcker bakom sig, en diktsamling och två experimentella romaner, som alla pekar fram mot syntesen "Rondo".

Det är egentligen svårt att kalla "Rondo" roman. Snarare är den ett modernt barockpoem, en klagosång över Människan, som Oswald karaktäriserar som "en till sina betingelser omöjlig handling". Boken har en barock undertitel, "En bok tillägnad det stora bårhuset som också är livets hus". Här finns också en inbyggd anspelning på Almqvists "Amorina", vars blandning av det makabra och vekt romantiska Oswald tilltalades av.

Handlingen i "Rondo" kan man mycket väl avfärda som "barnslig", något som Gunnar Ekelöf gjorde i en sympatisk recension, omtryckt i "Lägga patience". För romanens kärna finns bortom handlingen, i själva språket, som bär på en betvingande overklighetskänsla, ett drag av bortvändhet och mystik som gör att man som läsare ständigt frågar sig vad "Rondo" egentligen handlar om. Ibland ter den sig som ett meddelande skrivet på chiffer. Den är en av de få svenska romaner som på allvar ger sig i kast med det osägbara.

Oswald pressar svenskans uttrycksmöjligheter till det yttersta för att få den att mana fram en värld av lika delar melankoli och lockande, hemlighetsfulla tecken. Bokens huvudperson Aran (döpt efter den ensliga ön på Irlands västkust) betraktar tillvaron utifrån, med undran och förundran, utan att riktigt veta om han ska gå över tröskeln in i den eller bli kvar utanför. Som outsiderskildring pendlar "Rondo" mellan det gripande och det överspända.

Men läsningen av "Rondo" är framför allt en initiation i ett mycket personligt upplevt kulturarv. Oswalds kanon av författare och konstnärer sträcker sig från antiken till nutiden och innefattar bland många andra Plutarchos och Vergilius, Hieronymus Bosch och Rabelais, Jakob Böhme och Swedenborg, Franz Schubert och Hölderlin, Joyce och Ernst Robert Curtius. Plötsligt befinner de sig alla i samma rum och för intensiva samtal med varandra över tidens gränser.

Efter att ha läst "Rondo" ett antal gånger har jag fortfarande svårt att redogöra för handlingen. Det som har dröjt kvar är i stället ett slags poetiska besvärjelser, ett antal trösterika fraser, som jag då och då kommer på mig med att mumla för mig själv. "Rondo" har blivit ett bitterljuvt husapotek som ingen annan bok, ända sedan min första extatiska läsning i sena tonåren. En liten mening som denna har varit användbar åtskilliga mornar: "Och natten, eumenidernas mor, har spolat gatorna rena." Och nästan som en liten vaggsång kan Oswald skriva "Så utplånar tiden allt och slutar allt i resignation". Det säregna brott stycket "Rondo" är inte någon resignerad bok, utan tvärtom bräddfylld av formuleringarnas vitalitet. Den är en hyllning till det poetiska språket, för Oswald den enda verkliga friheten.

CARL-JOHAN MALMBERG