Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Medicinsk etik. Hans Ruins bild stämmer inte med verkligheten

Under rubriken ”Den praktiska filosofins elände” (DN 26/2) sågar Hans Ruin delar av den akademiska filosofin jäms med fotknölarna.

Man kan ha olika uppfattningar om hur akademisk filosofi ska bedrivas, och Ruins utgjutelser är tyvärr ganska typiska för hur representanter för två intellektuella traditioner – Ruins ”kontinentala” respektive Torbjörn Tännsjös med flera ”analytiska” – brukar puckla på varandra. Men Ruin tar upp något annat och intressantare, nämligen filosofins och filosofernas roll i samhället utanför akademin. Det gäller framför allt den tillämpade etiken, som både är en akademisk disciplin och en i hög grad samhällstillvänd verksamhet.

Ruin målar upp en bild av hur tillämpad etik bedrivs i kommissioner, centra och domstolsliknande tribunaler som dessutom kostar en massa pengar. Där härjar en självutnämnd etisk expertis som saknar ”djupare historiskt och kulturkritiskt perspektiv”. Och företrädare för den utilitaristiska etiken har hittat en lukrativ födkrok.

Problemet med den bilden är att den stämmer dåligt med verkligheten.

För det första bedrivs tillämpad etik på många fler sätt än vad Ruin tycks föreställa sig. Olika formaliserade organ är bara en av många arenor där sådana samtal förs. Det görs utredningar, det skrivs debattartiklar och populärvetenskapliga böcker, det hålls filosofikaféer och det bloggas, bland mycket annat. För det andra är många som ägnar sig åt tillämpad etik inte filosofer, än mindre utilitaristiska filosofer. Diskussionerna inom djur- och miljöetik, till exempel, förs ofta av veterinärer, ekologer och teologer. Det gäller även inom det som Ruin kallar ”domstolsliknande tribunaler”. De regionala etikprövningsnämnderna, som ska granska forskning som utförs på människor består exempelvis av en jurist samt femton övriga ledamöter, varav tio med vetenskaplig kompetens och fem som företräder allmänna intressen. I statens medicinsk-etiska råd ingår företrädare för riksdagspartierna jämte sakkunniga från olika områden. Och så vidare.

Ruin skriver: ”En handlande människa i utsatta ansvarspositioner måste ändå till sist själv vara förmögen att med gott omdöme hantera de beslut som hon är satt att styra över. Ett sådant omdöme är inget som kan överlämnas till någon etisk expert. Det kan i bästa fall stärkas som en följd av att människan övas i att tänka över sin verksamhet och sin plats i ett större sammanhang.”

Jag kan försäkra Hans Ruin att vi tillämpade etiker ägnar oss åt att efter förmåga stödja beslutsfattare i den processen. Bland annat genom att kritiskt resonera just kring begrepp som individuellt och kollektivt ansvar. Vi arbetar ofta tillsammans med medicinare, teknologer och andra yrkesverksamma och akademiker. Verksamheten är heller inte historielös. Studenter i forskningsetik blir bekanta med komplexa verkliga fall som Vipeholmsstudien och användningen av insektsgiftet ddt.

Jag känner inte till någon tillämpad etiker som tror sig ha ”hittat de rationella verktygen för att en gång för alla avgöra skillnaden mellan rätt och fel”. Ruin vet dock precis hur tillämpad etik bör bedrivas. Det är synd att han för den diskussionen mot bakgrund av en ren nidbild av hur den faktiskt bedrivs.