Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

”Min roman är ett requiem för Mexiko”

I Mexiko stjäl män från drogkartellerna unga flickor på öppen gata. De kommer aldrig tillbaka och utnyttjas som sexslavar. Författaren Jennifer Clement vittnar om en nedtystad skandal.

De saknade är varken döda eller levande och saknar de rättigheter och den trygghet som levande eller döda har. När mödrar talar om sina stulna döttrar blandar de imperfekt och presens: min dotter är, min dotter var. Själva språket speglar de försvunnas ordning, eller oordning.

I Guerrero och andra fattiga delstater i Mexiko, blir flickor stulna, inte kidnappade. Verksamheten kallas robar (att stjäla). Detta innebär att ingen kräver lösensumma. Dessa flickor kommer aldrig att komma hem. En flicka är robada som en bil, men hon är mindre viktig än en bil. En bil har åtminstone serienummer, en registreringsskylt, ibland ett GPS-system, och kan spåras.

Narkotikasmugglare plockar dessa unga kvinnor från gatorna, från torghandeln och från deras hem och säljer dem. Dessa karteller har blivit transatlantiska brottsorganisationer som vet att en påse narkotika bara kan användas en gång, men en kvinna kan säljas som prostituerad flera gånger - många gånger om dagen.

Jag betraktar min roman ”En bön för de stulna” som ett requiem för Mexiko. Under tio år intervjuade jag, även om jag hellre kallar det lyssnade till, kvinnor som fallit offer för Mexikos våld på grund av regeringens proklamerade ”krig” mot drogkartellerna. Jag var intresserad av hur våldet i Mexiko påverkade kvinnor, eftersom väldigt lite uppmärksamhet ägnades detta i nyheterna och i litteraturen.

Romanen utspelar sig i delstaten Guerrero för att det är området där man odlar opiumvallmo och varifrån merparten av det mexikanska heroinet, som på gatorna kallas ”svart tjära”, produceras och säljs till den hungriga USA-marknaden. Mexikanska myndigheters statistik för januari i år anger att 1 395 hektar opiumvallmo förstördes i Mexiko. Statistiken för utplånandet av marijuanaodlingar under samma period var 252 hektar.

Längs turiststränderna i den en gång glamorösa hamnstaden Acapulco i Guerrero går kvinnor fram och åter och säljer handbroderade klänningar, tamarind- och kokoskarameller, och smycken. En av kvinnorna heter Rosa. ”Det finns ingen hjälp”, sa Rosa. ”Det finns ingen hjälp. Min syster jobbade som städerska på ett strandhotell och så, en dag, stals hon från bussen. Vid staden Kilómetro 30 gick två män på bussen och stal henne. Hon kom aldrig hem.”

Rosa går fram och tillbaka på den plats där imperfekt och presens möter varandra medan hon försöker bearbeta sin förlust. ”Min syster hette Cristina. Hon är bara sexton. Innan hon började på hotellet jobbade hon med vallmon. Hon är, hon var – en fin tjej.”

Lupita, som jobbar i Mexico city med att tvätta och stryka för den mexikanska medelklassen, har en familj i Guerrero. ”Jag flyttade därifrån för länge sedan och återvänder bara för att hälsa på. Det blir farligare för varje dag. Och vad ska du göra om du har en vacker dotter? Vi gräver gropar i marken, på åkrarna eller under ett träd, och vi gömmer våra flickor i dem när drogsnubbarna dyker upp. Ja, vi gräver gropar. Flickorna kryper ner i dem och vi täcker hålen med löv. De blir stulna hela tiden. Alla vet att narkotikasmugglarna letar efter snygga flickor. Och de har vapen. De kör omkring i skåpbilar och letar.”

Jag skulle inte vilja kalla det att leta, jag kallar det att jaga.

Bortrövandet av kvinnor rapporteras för det mesta inte eftersom ett av Mexikos mest akuta problem är straffriheten, vilket leder till en ödesdiger känsla av hjälplöshet. Eftersom lokala makthavare och polismyndigheter gör affärer med kriminella organisationer finns det ingenstans att ta vägen. Därför måste erkända institutioner utom rättsväsendets ramar som arbetar för att skydda offer för trafficking, såväl som institutioner som strävar efter att återförena familjemedlemmar, få mer stöd och uppmanas att dela information.

Dessutom bör en internationell dna-databas upprättas, som kan identifiera de döda. Framför allt i Mexiko, men också globalt, måste en fundamental förändring ske, som gör flickors och kvinnors villkor mer väsentliga.

När mexikansk polis får tag på narkotikasmugglare brukar de ofta visa pressen vad brottslingarna hade på sig när de arresterades. På skyltborden kan man se pistoler, AK-47, ammunition, Rolexklockor i guld och sedelbuntar. Hur många flickor såldes för att bekosta denna livsstil? Hur kan vi göra en flickas liv mer värdefullt än ett par ormskinnsstövlar?

Guerrero är också den delstat där nyligen morden på 43 skolelever i byn Ayotzinapa inträffade och skakade världen. Dem av oss som har undersökt denna del av Mexiko var knappast förvånade. Laglösheten finns överallt och vem skall rapportera om den? Sedan år 2000 har 103 av landets journalister mördats och 25 är försvunna.

Som ordförande för PEN Mexiko fick jag koncentrera mig på mord på journalister – det jag har börjat kalla ”kulornas censur” – och även på de rädslans konsekvenser som leder till självcensur. Det finns i Mexiko inte en enda människa som fängslats för att ha mördat en journalist och det finns omfattande territorier av landet som saknar journalistisk täckning och där vi inte vet vad som händer.

Om en nation saknar fri press är det ingen demokrati. Så småningom har jag begripit att en journalist är en mycket farlig person. Kriminella och korrumperade politiker skräms av journalister, men de skräms inte av romanförfattare eller poeter och de är aldrig rädda för tonåriga flickor och sörjande mödrar.

Jennifer Clement (född 1960) var ordförande i mexikanska PEN 2009-2012.

Hon är född i USA och bor i Mexico city.

Clement är aktuell på svenska med romanen ”En bön för de stulna” (övers. Nicklas Hval, Albert Bonniers förlag).

Under tio års tid intervjuade hon fruar till kartellmedlemmar, kvinnliga fångar, gömda kvinnor med skyddad identitet och fattiga flickor i delstaten Guerrero. Berättelserna om knark, våld och stulna flickor smälte hon ned i romanform.

Clements två andra romaner heter ”A true story based on lies” och ”The poision that fascinates”. Hon har också gett ut en bok om konstnären Jean Michel Basquiats liv i New York under 80-talet (”Widow Basquiat”).

På söndag intervjuas hon i Babel kl 20, SVT2.