Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Någonting är ruttet. Satirisk ”Hamlet” som måste ses

”Hamlet”

Av Jens Ohlin och Hannes Meidal

Regi: Jens Ohlin. Kostym: Matilda Hyttsten. Ljus: Linus Fellbom. Musik: Foad Arbabi. Mask: Ulrika Ritter. Med: Yngve Dahlberg, Hannes Meidal, Alexander Ohakas, Simon Reithner, Per Sandberg, Monica Stenbeck, Agatha Bergman Blücher/Gerda Englund/Naima Josefsson. Scen: Teater Galeasen, Stockholm. Speltid: 1 tim 40 min.

Att tiden är ur led har vi vetat länge. Närmare bestämt sedan ­tidigt 1600-tal, när William Shake­speare lät en gammal dansk sagoprins få till uppgift att vrida den rätt, i pjäsen som har blivit den kanske mest spelade någonsin. Men just nu är väl tiden verkligen, verkligen ur led? Dags att kalla in Hamlet. Igen.

Tanken kan stoppas där, den syrliga diskussionen om ständiga klassikertolkningar kan publiken lämna hemma i det här fallet. ”Hamlet” på Teater Galeasen är något annat: nyskriven dramatik, på skarp och vacker blankvers, med inspiration från Shakespeare och från den politiska samtiden i Sverige och världen. Och den måste ses.

Regissören Jens Ohlin och skådespelaren Hannes Meidal har, efter över ett decenniums samarbete, finkalibrerat den konstnärliga direktkontakt de verkar ha mellan sina hjärnor. Nu är det som om de först har förläst sig på allt om Hamlet, därefter försatt sig i kreativ slummer och tillsammans drömt fram en ny pjäs. För deras ”Hamlet” är som en ond dröm, om verkligheten.

Vi befinner oss i en källarhåla, och något är definitivt ruttet i riket. Ovanför har den som ingen trodde skulle kunna bli kung tagit över tronen. En ljuvligt infernalisk Per Sandberg gör Claudius till självutnämnd sanningssägare med rädslan som vapen, i en välbekant presidentgestalt med rosa hy och flygig frisyr. Något mycket oroande pågår bakom drottning Gertruds stelnade leende, Monica Stenbeck är ett magnifikt modersmonster. Yngve Dahlberg ger Polonius en stel men politiskt sladdrig ryggrad, och birollerna Rosencrantz (Alexander Ohakas) och Guidlenstern (Simon Reithner) får här helt nya chanser.

Hannes Meidal som politiskt deprimerad Hamlet briljerar i teknik och känsla, hans spel har både kropp och intellekt. Ett effektfullt drag är att Ofelias roll har strukits till förmån för ett barn i kanindräkt – en blandning av den stumma Bunny Boy från filmen ”Gummo” och den blodisande Frank från sci-fi-skräckfilmen ”Donnie Darko”. ”Barnet” understryker maktförhållanden, avslöjar falskheter, accentuerar förälder-barn-relationerna i berättelsen och blir projektionsyta för föreställningar om ondska och godhet.

En viktig poäng med uppsättningen är ambivalensen och komplexiteten, vägran att förenkla. Det förenar den med Hamlets kostym som är både solkigt vit och har maktens svarta detaljer – har han inte samma pipkrage som Claudius?

Här finns följaktligen många lager, det är inte bara samtids­satir utan även en flerbottnad saga i sin egen rätt. Alla delar i uppsättningen samverkar, lägg till Linus Fellboms magiska ljus och Foad Arbabis orosmullrande musik. ­Galeasens ”Hamlet” är högkvalitativ mardrömsteater som sitter som en välslipad köttyxa.