Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Niklas Wahllöf: Står valet mellan att bli sjuk av jobb eller sjuk av arbetslöshet?

Den osunt höga japanska arbetsmoralen, som sliter ut människor i förtid, är ett globalt problem – liksom arbetslösheten. Det kanske är dags att vi tar itu med framtidens arbetsmarknad.

Rakt på tunnelbaneperrongen ligger han. På rygg med öppen mun, som avsvimmad. Över pannan ovanför de slutna ögonen vilar en arm, i handen ett cigarettpaket. En uteliggare? Arbetslös? Missbrukare? Nej, en affärsman i Tokyo, enligt bildtexten. I kostym, vit skjorta, slips. Med portföljen på magen.

Bilden illustrerar en notis i denna tidning för några dagar sedan om Japans folkhälsoproblem karoshi – den osunt höga arbetsmoralen som får människor att bokstavligen jobba ihjäl sig, eller ta livet av sig, anses få födelsetalen att minska och kvaliteten i företagen att svikta. Läget ska enligt notisen vara så illa att det nu beskrivs som en nationell epidemi vilken regeringen känner sig manad att bekämpa – för det gör samhällen med epidemier – i form av pålagor för företagen att bromsa vansinnet; få de anställda att jobba mindre, ta mer semester, uppmuntras att vara hemma mer med barnen under skolloven.

Japan, ja. Men bilden kunde vara från Sverige. Den som har ett jobb riskerar att jobba sig sjuk. Den utan jobb riskerar att bli sjuk av utanförskapet.

I dag försvinner arbeten i rasande takt. Alltså inte blir färre för att under nästa konjunkturuppgång eller tillväxtboom bli fler igen, och så vidare i en evig cykel, utan – försvinner. Produktionen automatiseras och hela yrkeskategorier riskerar att helt upphöra, från montörer till operatörer till revisorer till kassapersonal till aktiemäklare till journalister. Till och med chaufförer. Eller rörmokare vars samtliga fingerfärdigheter nu amerikanskt utvecklade androider besitter.

Stiftelsen för strategisk forskning hävdar att inom tjugo år kan femtiotre procent av dagens arbetstillfällen vara borta. En gång till: Femtiotre procent. Vartannat svenskt jobb.

Så. Jublar vi? Ser vi möjligheten att vara lediga mer, att när robotar tagit över våra fysiskt eller mentalt livsförnekande uppgifter kunna syssla med annat i livet, utan att kallas arbetslösa, utan utanförskap och förnedring i åtgärder och bidragsspiraler? Eller, letar vi nya möjligheter för medborgarna att utbildas i och arbeta med den nya tekniken, få fler att bli innovatörer? Svar: Nja.

Reflexen är att skapa nya gamla jobb, skapa sysselsättning, gärna av staten finansierade låtsasjobb – för i arbetet och endast i arbetet bor vår värdighet som samhällsmedborgare. Medan andra jobbar tillfälligt, under osäkra villkor, inga rättigheter, till och med jobbar gratis för att kanske – tack, goe herrn – få jobba mot lön lite längre fram. Om nu uppgiften finns kvar då. Det så kallade prekariatet. Och medan de med en förment säker anställning krampaktigt håller fast vid kontraktet och jobbar mer, snabbare, längre, på kvällar, helger, semestrar. Och blir som bäst utslitna, som värst döda.

Och där flyttade barnen ut. Vad var det nu de hette?

Det är inte utan att bilden av att vi står på en kant och balanserar framträder. Frågan är hur länge vi kan hålla oss kvar innan vi faller ned i ett kaos av motsättningar mellan å ena sidan massarbetslöshet och å den andra – karoshi. Det måste väl snart vara dags att börja diskutera det här på bred front. Att på allvar inse att framtiden faktiskt är här och hitta vägar att hantera den.

Vem den japanske mannen är framgår inte. Inte vilket jobb han är på väg till, eller ifrån, eller om han kanske har klätt upp sig för att söka ännu ett jobb. Allt vi vet är att han tydligen känt sig manad att lägga sig rakt på tunnelbaneperrongen för att ta igen sig. Kanske var han till och med lycklig. Hur länge till?