Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Nostalgisk klassiker lyser igen

”En förlorad värld” är en roman som tål att läsas om hur många gånger som helst. Nu finns den i smidig svensk nyöversättning. Johan Svedjedal njuter av den förtrollade barockstilen.
Evelyn Waugh ”En förlorad värld: åter till ­Brideshead. Kapten Charles Ryders andliga och världsliga minnen” Övers. Hans-Jacob Nilsson. Efterord av ­Johanna Koljonen. Wahlström & Widstrand

När Evelyn Waugh var 49 år gammal ansåg han sig ha blivit döv. Han såg det som en befrielse, eftersom han slapp höra struntprat. För att reta omgivningen skaffade han ändå en stor hörlur, ett enormt instrument som han använde för att göra blyga personer ännu mer besvärade (ibland lade han ner den mitt under ett samtal med ett uttryck av oändlig leda i ansiktet). Han övergav luren först när en kvinnlig vän uppbragt hamrade på den med en tesked medan han hade den mot örat: ljudet var, sade han, som att få en pistol avfyrad i örat.

Det var knappt tio år sedan han hade publicerat sitt mästerverk, ”Brideshead revisited”, en roman som visade att den värld där han helst ville vistas var förlorad. Och ”En förlorad värld” har romanen döpts till på svenska, redan vid förs­ta översättningen. Nu föreligger den i en ny översättning av Hans-Jacob Nilsson, utgiven i en strikt men elegant volym – som gjord för att avnjutas utomhus, med vin och jordgubbar inom bekvämt räckhåll.

Händelserna i romanen är inte enkla att återge, eftersom mycket av dramatiken är andlig. De yttre dragen är lättare att fånga. Den blyge Charles Ryder lär känna Sebastian Flyte i tjugotalets Oxford: Sebastian är rik, charmig och skönhetsälskande. Han öppnar en ny värld för Charles. Delvis finns den i den brittiska överklassen, främst då i Sebastians familj och på godset Brideshead. Familjen är katolsk och långsamt inser Charles (som är ateist eller agnostiker) hur mycket tron präglar deras liv. Fadern har lämnat familjen och bor med sin älskarinna i Venedig. Navet i familjen är mamman, den diskret dominerande lady Marchmain – en formidabel personlighet som enligt romanens psykologisk-religiösa sanningssägare Cordelia Flyte (yngsta barnet) är den som människor hatar när de egentligen vill hata Gud. Lady Marchmain är alltid närvarande, ständigt vänlig, oföränderligt manipulativ, evigt beredd att se sina egna misstag. Hon blir Sebastians undergång.

Stora delar av romanen är en studie i förfall (Sebastian fastnar i alkoholism), andra är kärlekshistorier (Charles konventionella första äktenskap, hans romans med Sebastians syster Julia), ytterligare andra beskrivningen av en familjs deklassering (familjen Marchmain har levt över sina tillgångar). Allt inramas av det dystra andra världskriget när Charles återser Brideshead, som världshändelserna närmast har våldtagit. Nu bebos godset av soldater som Hooper, en uppkomling från affärslivet som vet allt om effektivitet och ingenting om skönhet. En framtidens man, som Ryder konstaterar.

Som social roman är ”En förlorad värld” starkt samhällskritisk, men kanske inte på det sätt som många skulle önska. Den är ogenerat nostalgisk, står på överklassens sida gentemot medelklassen, på esteternas sida mot kugghjulens män. Under storstrejken på tjugotalet kämpar Charles Ryder och hans vänner för polisen gentemot arbetarna, som de identifierar som hotet mot den bestående ordningen. Ett ännu värre hot är moderna människor som parlamentsledamoten och affärsmannen Rex Mottram, karriäristen personifierad: ”En liten bit av en människa som låtsades att han var hel.” Vid ett tillfälle ger han sin fästmö Julia en levande sköldpadda med hennes initialer skrivna med diamanter infattade i ryggskölden.

Den andra sidan representeras av klanen Marchmain–Flyte, med den till en början förödande charmige Sebastian Flyte i spetsen – ständigt elegant klädd, oskiljaktig från sin teddybjörn Aloysius, ett barn i de vuxnas värld. Det är Sebastian som lär Charles att finna skönheten (och därmed ett livsinnehåll), han som visar att universitetsstudier kan vara annat än själlöst pluggande och burdust festande. Som det heter med en av romanens klassiska vackra formuleringar visar Sebas­tian på ”den låga dörren i muren som jag visste att andra hade funnit före mig, och som ledde till en kringgärdad och förtrollad trädgård som inget fönster hade utsikt mot, i hjärtat av den gråa staden”.

Runt Sebastian finns flera andra oförglömliga personer, krumelurer och karaktärer som hjälper till att förtrolla trädgården: gåpåaren och mallighetsministern Boy Mulcaster, esteten och bögen Anthony Blanche (han skanderar T S Eliots ”The waste land” genom megafon för förbipasserande roddare), så småningom Sebastians övervakare mr Samgrass, en torr historiker, inriktad på egen vinning. Många detaljer plockade Waugh ur egna erfarenheter (åtskilligt finns redovisat i Humphrey Carpenters underbara kollektivbiografi ”The Brideshead generation”), men det mesta i romanen är fantasi och önskeuppfyllelse.

Kapitlen om terminerna i Oxford är oförglömliga, men den lyckliga perioden är bara en knappt årslång parentes – sedan mals Sebastian obönhörligt ner av tillvaron. Ärftlig alkoholism? Besvär med Gud? Uppror mot familjen? Allt på en gång, tills han förvandlas till något av en skadskjuten helig man, i utkanten av livet vid ett kloster.

En större psykologisk dramatik finns i skildringen av Charles kärlekshistoria med Julia – också den genomsyrad av religionens stränga krav. De finner varandra under en stormig Atlantresa, magnifikt beskriven i små detaljfyllda scener, blir förälskade och planerar giftermål, men skils till sist åt av Gud – eller Julias syndamedvetande. Hennes Gud är en som ger, men främst en som kräver: en sträng läromästare, snarare än en leverantör av omsorg – en metafor för att absoluta värden finns. Till sist halas också hon in till Gud av den långa, osynliga metrev och krok som ligger ute för flera personer i romanen, mot slutet också för Charles Ryder själv.

”En förlorad värld” är en roman som tål att läsas om hur många gånger som helst (jag har tappat räkningen på mina egna omläsningar). Att den nu finns i en ny, smidig översättning är en välgärning. Visst är somliga av de akademiska termerna nästan oöversättbara, men klaras av så bra det går – och i övrigt klarar sig Waughs säregna barockstil oskadd över till svenska. Detta är nog en översättning som kommer att stå sig.

Att romanen har förblivit läst beror inte bara på dess litterära kvaliteter, utan också på en annan sorts lyckad översättning – den till tv-mediet: Granadas version från 1981, med bland andra Jeremy Irons bland skådespelarna. Delvis var den ett kostymdrama med en visuell kraft som ofta överträffar romanens (Oxford, Venedig, Brideshead med dess prakt), men styrkan var att serien också behöll det mesta och det bästa från romanen, däribland dess konstfulla berättarteknik. Inte minst bygger effekterna på Charles Ryders berättarröst. Som i så många lyckade romaner använde Waugh en person som fick dubblera som berättare och halvt utanförstående deltagare, engagerad och mystifierad av de egentliga huvudpersonernas handlingar och drivkrafter. Och som det anstår en roman om minnet berättas den dessutom i intrikata återblickar där händelser och teman ständigt lagras in i varandra tills nutid och dåtid vibrerar i ett gemensamt ögonblick.

”En förlorad värld” är en överdådig roman. Den är också mycket farlig: läsaren riskerar att förlora tron på armén, arbetslinjen och till och med på värdet av den enskildes sökande efter lyckan. Att läsa den är att lyfta en hörlur mot de röster som talar om en annan värld, en som på en gång är förlorad och möjlig.