Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Nu blickar Statens konstråd framåt

Från kraftiga besparingar och hot om nedläggning har Statens konstråd utvecklats till en vital institution. Myndigheten har aldrig fungerat bättre än nu, tycker Milou Allerholm.

Statens konstråd är som en stor skuta som troget tuffar fram genom svensk konst och offentlighet. Pråm, pansarkryssare eller regalskepp? Det beror på vem man frågar. Men konstnärer och gallerister har vant sig vid Statens konstråd som en stor och pålitlig inköpare av konst.

Därför blev inledningen av förra året något av en skräll för konstlivet. Först drabbades Konstrådet med kort varsel av en kraftig besparing: en fjärdedel av budgeten för 2005 reserverades av regeringen och fanns plötsligt inte tillgänglig. Planerade inköp och nya beställningar fick avbokas eller läggas på is, och under resten av året rådde i princip inköpsstopp.

Strax därefter, ett par månader in på det nya året, kom en rapport från Statskontoret som föreslog att Statens konstråd skulle läggas ner. Fler än en höjde förvånat på ögonbrynen åt slutsatsen, som damp ner som från ovan.

Slutet gott. I år är budgeten tillbaka på samma nivå och regeringen tänker inte lägga ner Statens konstråd.

En av de anmärkningsvärda delarna med Statskontorets rapport var att dess slutsats grundade sig på en kvantitativ och byråkratisk analys. Inte med ett ord diskuterades kvaliteten i Statens konstråds verksamheten, den mest relevanta frågan i förhållande till uppställda kulturpolitiska mål. Resultatet blev en utredning som föreslog nedläggning av en myndighet som aldrig har fungerat bättre, åtminstone inte på länge.

Ta projekt som Eva Löfdahls och Caruso St Johns omgestaltning av Stortorget i Kalmar, eller Love and Devotions öppna och processinriktade omgörning av skolgården på Olaus Petri-skolan i Örebro. Projekt som på olika sätt bygger på en diskussion om konstens möjligheter och begränsningar. Vad är ett offentligt konstverk? Vad är det för slags offentlighet vi talar om? Av vem och för vem görs konsten?

Så här ser min egen rapport ut: Vid början av 1990-talet framstod Statens konstråd som en avsomnad och konserverande konstinstans, utan förankring i den samtida estetiska debatten. Men sedan mitten av 90-talet har något hänt. Konst­ rådet har långsamt vänt skeppet och blivit vad det borde vara: en av landets viktigaste aktörer för offentlig konst. Inte bara tack vare sin budget (cirka 44 miljoner kronor) eller för att man i dag verkligen speglar bredden av uttryck i konsten. Utan för att Statens konstråd har blivit en livlig agent som är med och driver diskussionen om vilken roll konst, design, stadsplanering och arkitektur kan ha.

Det är en diskussion som antagligen har varit helt nödvändig för Statens konstråds hela existens. Under den senaste tioårsperioden har det skett samhälleliga och politiska förändringar som gjort att rådets funktion delvis behövts omformuleras.När Konstrådet startade 1937 var uppdraget att förse statliga byggnader och arbetsplatser med offentlig konst. De senaste decennierna har samhället gått mot en situation där staten bygger allt mindre, och överlåter till privata aktörer och bolag att stå för byggande och fastighetsförvaltning.

Det här var utredarens argument för att lägga ner Statens konstråd. Om det inte längre finns något statligt byggande finns ingen uppgift för Statens konstråd.

Det är ett iögonfallande förenklat argument. Som Statens konstråd skriver i ett svar: ”Att statligt ägande förändras gör det inte mindre angeläget att arbeta med konstnärlig gestaltning i de miljöer där vi medborgare vistas.” Man skulle kunna förstärka utsagan: Att statligt ägande förändras som det gjort det sista decenniet gör det än mer angeläget att analysera och arbeta med konst i ”de miljöer där vi medborgare vistas” (vem vågar längre tala om en ”offentlighet”...).

1997 kom den viktigaste förändringen i Statens konstråds uppdrag: det vidgades nu till att omfatta också samarbeten med andra aktörer, som kommuner, landsting eller bostadsbolag.

Rådet har övergått från att vara en myndighet som enbart förser statliga byggnader och arbetsplatser med offentlig konst till att bli en myndighet som förser offentliga rum i större bemärkelse med konst. Sammanflätning mellan privat och offentligt är en samhällelig realitet. Det är följdriktigt att det märks i Statens konstråds uppdrag.

En del av projekten må fortfarande kännas mossiga – hur många krukor tål egentligen offentligheten? Men bredden är en styrka: här har gjorts allt från rena idéprojekt och seminarier till Miroslaw Balkas mycket manifesta och snart tio år gamla ”Estonia”-monument.

Största delen av verksamheten är fortfarande konst som beställs till statliga byggnader. I höstas invigdes till exempel Lars Siltbergs permanenta videoverk i Dramatiska institutets nya lokaler på Valhallavägen. Insprängd i väggen visas en nio timmar lång video som mekaniskt filmar påklädda kroppar i extrem närbild, kroppsdel efter kroppsdel. Ett verk med en långsam och metodisk dramaturgi som för en dialog med utbildningens hela fundament.

Men det är utan tvekan inom ramen för det utvidgade uppdraget som några av de tyngsta projekten kommit till stånd. Projekt som diskuterar förutsättningarna för vad konst och offentlighet är, för hur arkitektens eller konstnärens arbete kan se ut.

Under hösten 2005 stod tjugo­talet projekt klara landet över, från den internationellt välkända Jenny Holzers arbete i Karlstad till Daniel Diaz muralmålning ”Urban allemansrätt” för Nationella insatsstyrkan i Solna. Alla värda att talas mer om. Men det känns angeläget att ge en större bild av vad som händer med Statens konstråd.

Det utvidgade uppdraget kommer – och här följer regeringen Statskontorets förslag – att utvärderas. Det är bra. Det finns till exempel en inte alltid klar ansvars- och maktbalans i samarbetet mellan en kommun och den statliga myndigheten.I vilken grad skall staten gå in och styra över kommunala miljöer?

Det är inte så att Statens konstråd saknar saker att ta tag i. Inför mångkulturåret får myndigheten snabbt gnugga sanden ur ögonen, för här gäller samma snedrekrytering som inom övriga konstfältet.

Men jag vill att utredaren för till protokollet att Statens konstråds utvidgade uppdrag har genererat några av samtidens intressantaste konst- och arkitekturprojekt. Från skolgårdar och altartavlor till fantasiprojekt eller abstrakta vindskydd. Det är ett uppdrag värt att behandlas med varsamhet.

Milou Allerholm

konst@dn.se