Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Nu lever vi i en tidsålder efter sanningen

Det var inte bara ekonomiexperternas värsta farhågor som ­besannades i Brexitomröstningen. Också medierna bär en del av ­skulden, skriver den holländsk-brittiska författaren Joris Luyendijk.

”Fakta-fri populism” och ”post-sann politik”… Medan chocken från Brexit sjunker in, famlar kommentatorerna efter etiketter som kan bringa klarhet i vad det är som just har drabbat den äldsta och fram till i går mest stabila demokratin i  världen. Eller snarare vad världens äldsta demokrati just har drabbat sig själv med.

Finansfolk gillar att skämta om att ”en ekonom bör definieras som någon som är oense med en annan ekonom” och att yrkeskåren helt korrekt har förutspått åtta av de tre senaste lågkonjunkturerna. Med andra ord: ekonomer håller aldrig med varandra.

Förutom, otroligt nog, när det gäller Brexit. Som Financial Times rapporterade i veckan med knappt dold förvåning: ”För en gångs skull finns en slående konsensus.”

Praktiskt taget varje ekonom höll med om att Brexit skulle innebära en ­katastrof för Storbritannien. Likt nutida Kassandror skickade de varning efter varning.

Ingen lyssnade.

Och nu besannas deras värsta farhågor.

Det är inte bara ekonomiexperter vars råd ignorerades av hela 52  procent av väljarna i det största valdeltagandet på decennier. Ledarna för alla större politiska partier i     Storbritannien argumenterade för att stanna i EU. Minst 70 procent av de 650 parlamentsledamöterna. USA:s president och de politiska ledarna i Japan, Kina, Australien, Nya Zeeland, Kanada, Indien, liksom ledarna för varje betydande demokrati i Europa. 92 universitet. Ledarna för underrättelsetjänsterna MI5 och MI6 och ledarna för armén. Brittiska centralbanken. Anglikanska kyrkan. Finanslobbyn. Tusentals företagsledare. Brittiska läkaresällskapet.

Alla sade de att stanna var det bästa för landet och ändå valde majo­riteten av väljarna att följa Brexitlägret. Den här gruppen hade nära noll stöd från myndigheter och oberoende experter. I  stället fick de sina applåder från helt fel publik, från Vladimir Putin till europeiska högerpopulister som Marine­ Le Pen och Geert Wilders och till sist också från Donald Trump. Men det spelade ingen roll. En av de mest framträdande Brexit­förespråkarna och märk väl förre utbildningsministern Michael Gove deklarerade stolt att ”folk i det här landet har fått nog av experter”. Hans Brexitkamrat och Ukips partiledare Nigel Farage blev så exalterad under kampanjen att han började röka igen. Han oroade sig inte för lungcancer, berättade han glatt för pressen: ”Jag tror att läkarna har fått det där om bakfoten.”

Detta är kärnan i post-sannings-politiken: friheten att uttrycka sina åsikter har blivit friheten att välja sina egna fakta.

Det här är det riktigt skrämmande budskapet från Brexitvalet. Förtroendet för etablerad expertis befinner sig på rekordlåg nivå, vilket skadar demokratin mer än de allt vildare populistiska påståendena och det katastrofala valresultatet. Problemet är inte att Storbritannien röstade för att lämna EU. Det finns argument för det, och hade de argumenten fått genomslag, skulle demokratin ha stärkts. Problemet är att de ärliga och rationella argumenten aldrig lyftes fram när stanna-sidan körde med överdrifter och lämna-sidan frossade i en förbluffande mängd halvsanningar, medvetna missförstånd och rena lögner.

Med andra ord röstade 52 procent av britterna mot en illvillig karikatyr av EU av rädsla för hot som inte är tillnärmelsevis så akuta och farliga som faran av att bortse från allt mer desperata varningar från experter.

Lämna-kampanjen dekorerade till exempel en buss med påståendet att Storbritannien skickar 350 miljoner pund i veckan till ”Bryssel”. När det påpekades att summan var fel, sade en kampanjarbetare helt enkelt till reportrarna att det inte spelade någon roll. Så länge de fick väljarna att prata om den här summan på 350 miljoner pund, hade de redan lyckats skada stanna-­sidan. Lämna-sidan gick sedan ännu längre och hävdade att pengarna som sparades genom att lämna EU skulle gå till sjukvården. Varje expert på området invände att Brexit skulle skada ekonomin så svårt att sjukvården skulle få skära ned. I en sund demokrati med fungerande medier skulle det här ha tvingat lämna-sidan på defensiven. I stället hävde de bara ur sig fler lögner, till exempel att Turkiet snart skulle bli EU-medlem. På det följde mycket riktigt rubriker som att ”70 miljoner turkar kommer hit”.

Och det fungerade.

Ytterligare två viktiga faktorer fanns med i spelet. För det första den tidiga insikten hos kampanj­folket att den här folkomröstningen i slutändan skulle handla om valdeltagande. Målet var inte att övertyga andra människor om den egna inställningen till EU. Det viktigaste var i stället att få de som redan hade samma inställning att komma till vallokalen.

Om du vill övertyga folk under­lättar det att vara nyanserad och saklig, det underlättar att föra fram argument och att bete sig respektfullt mot de politiska åsiktsmotståndare vars väljare du vill ta över. Skälet till att detta inte alls gällde den här gången är att det redan från början enbart handlade om valdeltagande. För att uppnå ett högt valdeltagande hjälper det att demonisera motståndaren, att övertyga dina anhängare om att om de inte går och röstar kommer den värld vi känner att gå under och ondskan kommer att ta över. Därav premiär­minister Camerons löjliga påstående att det skulle utbryta krig i    Europa om Storbritannien röstade bort sig från EU.

Lägg till detta att Storbritannien, i likhet med USA, i praktiken har ett tvåpartisystem med enmansvalkretsar. I motsats till länderna på den europeiska kontinenten, där varje politiker vet att man efter ett val måste sitta ned med motståndarna och skapa koalitioner, innebär det anglosaxiska systemet att the winner takes it all.

För att göra det hela värre finns det några riktigt mäktiga Brexitanhängare: en handfull hedgefondchefer och mäklare som finansierade kampanjen. Och den handfull miljardärer som kontrollerar kvällstidningarna The Sun och The Daily Mail och morgontidningarna The Daily Express och The Times of London hjälpte lämna-sidan genom att driva kampanjen åt dem.

Dessa ”dagstidningar” har tillbringat de senaste årtiondena med att sprida halvsanningar och rena lögner om EU och Europa, med rubriker som ”EU-våldtäktsmännen”, ”Ny EU-komplott för att stjäla din pension”eller ”Ett trasigt och döende Europa”.

Obevekligt angrep de experter som varnade för Brexit, genom att antyda att neutrala experter inte existerar och att ingen enda expert någonsin uttalat en åsikt med integritet.

De som argumenterade för ett europeiskt samarbete eller för stanna utsattes för karaktärsmord och för anklagelser om mutor från ”Bryssel”. Det skrämde många kända EU-förespråkare till tystnad, särskilt företagsledare.

Denna Brexithistoria är ett djupt deprimerande kapitel, i alla fall för demokratins anhängare. Samtidigt har brittiska opinionsinstitut ­lyckats ha fel om det brittiska valet, om valet till ny Labourledare och nu om folkomröstningen. Det betyder tre enorma missar på 18 månader. Nästan så att man skulle vilja säga ”lita inte på en opinionsexpert”.

Översättning från engelska: Malin Ullgren

Joris Luyendijk är en holländsk journalist och bästsäljande författare. Tidigare i år släpptes hans hyllade bok ”Simma med hajar” (Natur & Kultur), om finans­elitens innersta kretsar efter den stora kraschen 2008. Han har tidigare skrivit på DN Kultur om Panama­pappren och Brexit. Läs de texterna på dn.se/kultur.