Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

”Om folk inte skrattar har de rätt och jag fel”

Tio år efter hyllade ståuppföreställningen ”90’s” gör Henrik Schyffert i vår en ny enmans­show. I ”Var inte rädda!” vill han ta med sig publiken till avgrundens rand och sedan tillbaka. DN har träffat Schyffert och pratat rädslor, pk-humor och varför journalister alltid vill prata allvar med komiker.

I december 2007 hade Henrik Schyffert premiär på sin monolog ”90’s – ett försvarstal”. När turnén var över hade 50 000 personer sett den nästan två timmar långa föreställningen som också tv-sändes i SVT. Men efter ”90’s” har det inte blivit någon mer enmansshow för Henrik Schyffert, till nu, tio år senare när hans nya monolog ”Var inte rädda!” har premiär i början av 2017.

– När jag till slut insåg att man kanske bara har en ”90’s” i sig, som Jan Guillou kanske bara hade en ”Ondskan”, så slutade jag att leta efter kroken, och kom på att jag skulle göra något om det jag brinner för, det som är viktigt nu.

Först för någon månad sedan kom Henrik Schyffert på föreställningens röda tråd. Ett plakat på en kyrkvägg i Stockholm med bibelcitatet ”Var inte rädda! – Jesus” fick polletten att trilla ner.

– Ska man stjäla från någon ska man ju stjäla från de bästa, och Jesus är bra.

Schyffert förstod då, efter att ha arbetat med showen i snart ett år, att han skulle ta sig an den nya svenska folksjukdomen – rädslan.

– Alla vinner på att vi är rädda. LCHF-förespråkarna vinner på att halva Sverige är rädda för bröd, kvällstidningarna vinner på att vi är rädda för slukhål som ingen har sett och vägpirater som ingen har mött …

Och clowner?

– Och clowner. Det värsta är att de populistiska partierna vinner på att folk är rädda för att det ska komma tiotusentals muslimer och våldta folk, trots att det inte kommer att ske. Vi har accepterat de här rädslorna som alla vinner på – utom vi. Och det är mitt förbannade jobb att skämta om de absolut jobbigaste sakerna. Som komiker måste jag kunna ta publiken i handen och titta ner i den allra djupaste avgrunden och sedan gå tillbaka. Skrattet kommer när man varit nära det jätteläskiga.

Han sitter i en svart lädersoffa i Vasastan en onsdagsförmiddag. Nästan varje kväll är han ute för att testa nytt material, på ståuppklubbar, företagsevent och krogar. Även om temat kom till honom nyligen, har han sedan ett år tillbaka i intervjuer pratat just om rädsla. Han blir förvånad när jag frågar om det.

– Gjorde jag? Det måste ha varit undermedvetet.

Har du blivit räddare?

– Ja, jag har nog det. Jag försöker släppa det, men under flyktingkrisen gjorde jag inlägg på sociala medier och blev extremt påhoppad av troll. Jag fick polisanmäla mordhot, de var i min trappuppgång och klottrade ”Vi vet var dina barn bor”. Då var det lite läskigt. Men så insåg jag att de är typ 150 personer som är aktiva, och ställer man dem utanför Coop i Katrineholm och låter dem skrika i en megafon är det ju inte så farligt. Men det är läskigt att få den hatväggen mot sig.

Kom hatet för att det var nytt att du tog ställning?

– Jag tror de blev väldigt besvikna på att en kille från deras lag sade emot dem. Som att folk blir så arga när Sven Melander försvarar Zara Larsson. Han är en stor, vit, skånsk, sextioårig man. ”Han borde ju vara med oss!”

Är inte ilskan också rädsla?

– Ja, det är ju så. Det här är männi­skor som på riktigt tror att Sverige är på väg mot en systemkollaps. Det är inte en fiktiv rädsla.

Och så kommer du och säger att det inte är så...

– Precis. Som de som är emot abort i USA och åker till en klinik och skjuter läkaren. Det är sjukt, men de tror ju att han på riktigt mördar deras barn. Skulle någon mörda mina barn hade jag skjutit dem, så egentligen är det helt rationellt. Tror man att Sverige utkämpar civilisationens sista strid kan jag förstå ilskan. Det konstiga är att man tror det.

Finns det några skäl att tro det?

– Inte alls. Vi är rikare än någonsin, vi har lägst arbetslöshet sedan 2008. Rädslan är bara en tillväxt­snurr som fungerar. Det finns inget fog.

Är inte den rädslan något att vara rädd för i sig?

– Jag tänker på citatet från Roose­velt om att det enda vi behöver vara rädda för är rädslan. Det som populisterna gör, det som Trump gör i USA är att piska upp rädslan. Och det är läskigt på riktigt.

Han avbryter sig.

– Men nu är det som vanligt i en humorintervju att vi bara pratar om de allvarliga bitarna. Främst för­söker jag ju vara rolig. Mitt jävla jobb är att vara komiker. Och det är det svåraste.

Under hösten har Henrik Schyffert i sociala medier påtalat att journalister som intervjuar komiker ofta vill fokusera på allvaret snarare än humorn.

–  Jag fascineras över hur intresserade vi är av diskrepansen i ”den gråtande clownen”. Det är som att någon skulle intervjua en hockeyspelare och bara prata fotboll.

Är inte det för att ni tar upp allvarliga ämnen i er humor?

– Alla duktiga komiker gör både och. Men människor vill inte höra både och. Så folk blir besvikna om jag tar ställning. ”Jag trodde du var rolig!” Men jag är ju flera saker. Jag blir ofta anklagad för att vara hycklare – det är klart att jag är! Jag tycker att alla borde vara vegetarianer men älskar bacon. Jag tycker vi måste hjälpa flyktingar – men nej, det bor inga syrier i min lägenhet just nu. Det kan man kalla för hyckleri, eller att vilja vara en anständig människa och inte riktigt klara av att leva upp till det hela tiden. Mitt jobb blir att hålla upp en spegel  …

… och vara rolig?

–  Ja, det blir roligt. Där det skaver, där det skär sig – där bor humorn. När jag lyckas rannsaka mig själv och samtiden kommer skämten.

Han visar papper med flödesscheman över föreställningens övergångar (”som att konstruera ett stort söndagskryss i DN”), berättar om vilka referenser som fungerar (”inte Pewdiepie för 60-åringar, eller Hasseåtage med 20-åringar”) och förklarar hur han provar nytt material (”tio minuter nytt kanske ger två bra”).

–  Man får prova och ändra och prova och ändra. Publiken bestämmer, och det spelar ingen roll hur många karamelodiktstipendier och kristaller jag vunnit: Om folk inte skrattar så har de rätt och jag fel. Då måste jag göra om.

Rädslan, och den där avgrunden Henrik Schyffert vill ta med publiken till ger utrymme att skämta om saker som är läskiga på riktigt:

– Det är också ett sätt för mig att kunna dra jättegrova och politiskt inkorrekta skämt. Jag tror att det är viktigt.

Är du politiskt inkorrekt?

– Jag är en politiskt korrekt person. Den korrektheten är sund, den tvingar en att tänka i nya banor, att inte försöka få enkla skratt genom att driva med sexuella eller rasistiska fördomar, utan i stället tänka ett varv till för att inte cementera dem. Jag kan titta på avsnitt av ”NileCity” i dag och tycka att det är fruktansvärt, med homofobi och sexism hela vägen. Jag kan förlåta mig själv för det eftersom jag ser den osäkra 21-åriga killen som jobbade med sex killar han tyckte jättemycket om men inte kunde uttrycka sin kärlek för. Men det är fan inte roligt i dag.

Han fortsätter:

– Det finns ett annat ord för pk – det är hyfs. Folk säger i dag att de är ”sanningssägare”. Eller så är du bara ett jävla rövhål? Du kanske är en mobbare som säger saker som sårar, låt bli att göra det. Man kan vara rolig och pk – man får bara försöka vara lite smartare.

Men det tyckte du inte på nittiotalet.

– Jag visste inte ens vad det var då. Jag tror ingen gjorde det. Den medvetenheten kom efteråt, med ”Fittstim” och Darling och det som kom efter.

Och då började du bli medveten?

– Ja, eller vissa började fatta då. Jag fattade inte ens då. Men nu tror jag att jag gör det, säger han och skrattar.

Henrik Schyffert.

Komiker, programledare, ­manusförfattare, skådespelare.

1991 var han en av dem som bildade humorgruppen Killinggänget, som bland annat låg bakom tv-programmen ”I manegen med Glenn Killing” och ”NileCity 105,6”.

Under 2000-talet slog han igenom som ståuppkomiker och har bland annat programlett, medverkat i Melodifestivalen och suttit i panelen i TV4:s humor­program ”Parlamentet”. Schyffert har blivit utsedd till årets komiker vid Humorgalan två gånger.

I december 2007 hade hans hyllade monolog ”90’s – ett försvarstal”, där han gjorde upp med det ironiska 90-talet och sin egen uppväxt, premiär. Den turnerade han med till 2009.

Under 2016 spelar han även rollen som pensionerad polis i TV3:s dramathriller ”Svartsjön”.

Sedan 2011 har Henrik Schyffert tillsammans med Fredrik Lindström satt upp de två showerna ”Ljust & fräscht” och ”Ägd – pengarna eller livet?”.

Från våren 2017 kommer han åter turnera själv, med enmansshowen ”Var inte rädda!”