Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Poesi som får historien att leva

I ”Svensk poesi” samlas 200 svenska poeter från de senaste 1 500 åren. Mats  O  Svensson uppmanar alla ta del av poesiskattens förenande kanon.

”Svensk poesi”

Red. Daniel Möller och Niklas Schiöler

Albert Bonniers förlag

Dikten är som en jaguar, skriver Elmer Diktonius, poesin sönder­sargar ”livets fulhet/tills skönhet – helhet ur dess mull kan gro”. Den river upp känslolösheten. Förtrollar världen på nytt. Efter att ha deklamerat, sjungit och läst sig genom den drygt tusensidiga antologin ”Svensk poesi” är man inte samma person som innan. Något har onekligen hänt med en, som om det vore fråga om en svår förlust eller en livsomvälvande resa.

I ”The Western canon”rycker ­Harold Bloom ut i försvar för de stora västerländska författarskapen. Oavsett vad vi tycker, går det inte att argumentera mot Shakespeares och Dantes överlägsenhet, menar han. Bloom skriver i affekt mot den kritik som övergivit estetiken och litteraturen till förmån för politiken, frågar vad den som fortfarande vill läsa egentligen ska läsa, och svarar lika självklart: de stora klassikerna. All kanonisering är med nöden elitistisk, men kanon formar också relationer, genom de osynliga band som den knyter samman läsare med. Den gör att vi kan samtala om allt kött är hö, eller att för den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå. Eller tillsammans instämma i att visst gör det ont när knoppar brister.

I ”Svensk poesi” har Daniel Möller och Niklas Schiöler, båda verksamma lyrikforskare vid Lunds universitet, samlat 650 dikter, på dryga 1 000 sidor från de senaste 1 500 åren. Dessa typer av antologier verkar återkomma ungefär varje decennium. Förra gången var det ”De bästa svenska dikterna” av Jan Olov Ullén, även den från Albert Bonniers förlag. Möller och Schiöler börjar vid runstenarnas inskriptioner, vidare till Stiernhielm (svensk poesis verkliga födelse!), Bellman, Tegnér och Södergran och slutar vid Athena Farrokhzad. Tonvikten ligger på 1900-talet, men några av samlingens verkliga höjdpunkter finns i den första halvan. Jacob Freses fylliga naturlyrik, Frans ­Michael Franzéns dikt vid Kjellgrens död, Emilie Björksténs vackra hyllning till Chopin, ”Polens sorgsne son”. För att bara nämna tre av de mindre kända.

Varje urval kommer ofrånkomligen att missa något. Det gör även Möllers och Schiölers bok, urvalet av vissa poeter som Gustaf Philip Creutz är något litet, medan andra, exempelvis Bellman, får kanske lite för mycket utrymme (54 sidor, i jämförelse med Frödings 25 och Tegnérs 24), men det är förlåtligt. Värre är att Gösta Oswald och Stina­ Aronson saknas, samt att den ­litteraturhistoriskt viktiga konkreta poe­sin blir styvmoderligt behandlad.

Men trots allt är intrycket att historieskrivningen i ”Svensk poesi” är övertygande. Litteraturhistoriens kvinnor är bättre representerade än i tidigare antologier, liksom de finlandssvenska modernisterna, de har fått sin rättmätiga plats på den svenska lyrikens parnass. Jag skriver historieskrivning, för det är ju just vad denna antologi är. En estetisk och historisk värdering av vad som är betydande lyrik. Till viss del följer man traditionen, vad som återfinns här återfinns i många tidigare antologier. Men när de kommer in på 1900-talets andra hälft är Möller och Schiöler ensammare och befinner sig i snårigare terräng. Vad som framför allt är litteraturhistoriskt relevant är så klart svårare att sila fram, och urvalet framstår som mer godtyckligt. Bloom kallar 1900-talet för de kaotiska åren, men troligen beror oordningen på att vi är för nära. Skogen skyms av alla träd. Att hejda sig före 2000 hade nog varit en god idé. Avslutat med exempelvis Katarina Frostensons underbara ”Korallen”, eller varför inte något ur Åsa Maria Krafts (tyvärr utelämnad) ”Diktaten”?

Om Harold Bloom föredrar en lite mer slagkraftig kanon, är nog Möllers och Schiölers vildvuxna urval mer sant mot poesihistoriens väsen, som i allra högsta grad är en mångfald, med otaliga förbindelser och förgreningar. Ständigt i rörelse och stadd i förändring. Att läsa ”Svensk poesi” är delvis att bli varse dessa förbindelser, hur ett versmått vandrar från Tekla Köns till Ola Hanson. Hur den sinnliga och skabrösa visan traderas från barockens Lasse Lucidor och vidare via omvägar till Cornelis Vreeswijk. Att se hur vissa genrer föds och dör, hur poesin ständigt muterar sig till nya former.

I Ulléns nästan lika stora, men inte alls lika täckande, antologi följs ­dikterna av insatta och folkbildande kommentarer, inte minst i fråga om metrik.

I ”Svensk poesi” står dikterna för sig själva, nakna och omoderniserade. Möllers och Schiölers val rymmer en möjlighet för läsaren att möta dikterna i sin egen rätt, men den riskerar också att stöta bort. De äldre dikterna kan förbli otillgängliga för den som läser utanför ­gymnasium eller universitet. Att inte modernisera är ett bra val. ­Oftast är det en björntjänst att uppdatera den äldre poesin till nu­svenska ­eftersom såväl rytm som melodi förändras (läs: försämras). Men det man kunde, och borde, ha gjort är att vägleda läsaren med små noter på sidorna. Att ”Matk” ska läsas som ”mask” hos Stiernhielm eller att Venerid är ett kvinnonamn och inget annat hos Skogekär Bergbo.

Vem ska läsa den då? Alla, vill undertecknad skriva. För ”Svensk ­poesi” får historiens svensk­språkiga skalder att leva. Verserna skälver och orden spelar, hela den svenska poesiskatten som var outsäglig och fjärran, blir outsäglig och nära.