Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Politiken röd tråd på Konstfacks utställning

Konst ”Vårutställningen” Konstfack, Stockholm. Visas t o m 24/5.

De finns överallt. Även inne på Konstfacks vårutställning, bakom ett hörn, utanför en toalett, i en korridor. Hukande på golvet, dolda under en grå filt, med den tomma muggen framför sig. Första gången hoppar man till, men man vänjer sig snabbt. Till slut ser man dem inte längre.

Genom att flytta in sina skulpturer av tiggande EU-migranter på skolan visar studenten Leontina Gustafsson (ädellab) hur samhällsproblemen berör oss alla, överallt. Ingen kommer undan politiken. Det är ett kusligt aktuellt verk, som griper rakt in i dagsdebatten med minimala medel.

Årets utställning har curerats av designkollektivet Uglycute, som för första gången har löst upp gränserna mellan de olika facken och visar studenternas projekt sida vid sida, oavsett material eller utbildning. Det är en lyckad lösning, som ger alla studenter samma förutsättningar och ifrågasätter de gammalmodiga hierarkierna mellan genrerna. Mötena mellan olika material och uttryck gör också upplevelsen mer varierad och intressant för besökaren.

Det politiska anslaget är den röda tråden, om det finns någon. Den radikala hållningen sitter ju i väggarna på Konstfack, även efter flytten från Valhallavägen till Telefonplan för elva år redan. Men årets vårutställning är ändå ovanligt ideo­logisk, kanske som ett resultat av den alltmer polariserade samhällsdebatten.

Här finns bland annat verk som anknyter till de senaste veckornas diskussion om den växande klyftan mellan staden och landet. Hannes Tennberg (inredningsarkitektur och möbeldesign) har skapat en arkitektonisk mötesplats för små samhällen, med pallar av buntad björkved, medan Thomas Forsberg (storytelling) har skapat en ryggsäck som symbol för sin dubbla identitet som nyanländ stadsbo: ”Skogen såväl som trottoaren tas i besittning, där den ospårade terrängen kan vara både betongräcken och snötäcken.”

Sofia Ricklund Lidgren (keramik och glas) problematiserar i sin tur de patriarkala strukturerna inom sameslöjden med en installation som hyllar de samiska kvinnornas hantverk, medan Sabine Offerlind Thunberg argumenterar för en ökad satsning på artificiell mjölk, vilket skulle gynna småbruk och på sikt förbättra såväl kornas som böndernas livsvillkor.

På vårutställningen finns dessutom projekt om ofrivillig barnlöshet, utseendefixering, köttkonsumtion, sophantering, köns­identitet, kemikalier, ätstörningar, mobbning, åldersrasism, vården och flera and­ra områden där det personliga tvinnas samman med det politiska. Mycket är bra och angeläget, men det kan också bli lite plakatmässigt och förnumstigt. Som forna tiders skönhetsmissar som alla hade samma svar på vad de önskade sig mest i världen: Fred på jorden.

Därmed sagt saknas det också verkliga utropstecken bland studenternas projekt. Varje år brukar det finnas några riktigt visionära och formstarka verk, men i år är mycket ganska slätstruket, den politiska viljan till trots. Liksom de senaste åren är det framför allt studenterna på smyckesutbildningen som sticker ut med väl gestaltade, materialstarka verk.

I år handlar det framför allt om Charlotta Lindvall, som gjort en rumslig installation som undersöker sockrets funktion som drog och belöning. Här finns bland annat figuriner som håller i skedar fyllda med socker, sockerbeströdda speglar, barnskor som fyllts med socker, trasiga tallrikar som reparerats med kristyr samt en sockerfylld sked som tryckts rakt in i en hjärna. Hårdare än så kan man knappast dra parallellen mellan socker och tyngre droger.

Även Andreas Thyselius installation om manliga ätstörningar och den kroppskultur som ligger bakom dem har ett starkt visuellt uttryck, där de grova smyckena av rep och kedjor upphängda i ett omklädningsrum gestaltar upplevelsen av kroppen som ett ok eller fängelse.

Efter några års trevande tycker jag också att konsteleverna lyft sig en nivå. Mia Rogersdotter Olofsson och Sara Linderoth deltar båda med dokumentära fotoprojekt, den förra med en serie bilder från regionen norr om polcirkeln, den senare med bleknade fotografier som skildrar livet på den amerikanska landsbygden. Båda undviker i stort sett att visa människor på bild, utan landskapet och den byggda miljön skapar stämningar och driver berättelsen framåt.

Ett annat intressant tecken i tiden är att två av studenterna på inredningsavdelningen arbetar med bikten som symbol och metod. Dels Linn Melin som skapat en offentlig, sekulär biktstol som ska främja samtalet människor emellan, dels Elzbieta Celary som låter besökaren bekänna och ångra sin miljöskuld.

Hur ska man tolka det? Kanske handlar det helt enkelt om en önskan att för en gångs skull få slippa känna skuld eller skam i ett klimat där man ständigt förväntas ta ställning och leva ett exemplariskt liv.

favoriter på ­Vårutställningen

Alexander Tallén

Talléns små keramikfigurer av skäggiga hipsters och tomtegubbar i stubbar förenar ett drivet, realistiskt hantverk med en ironisk, samtidskommenterande surrealism.

Filip Ridderström

På industridesign har Ridderström dekonstruerat klassiska sneakers och gympaskor ner i deras minsta beståndsdelar. Utifrån dem har han skapat en egen, mer ekologiskt hållbar variant i beige skinn.

Harpa Dögg Kjartansdóttir

Konststudenten Harpa Dögg Kjartansdóttirs rumsinstallation består av 512 vitt skilda objekt i sten, papper, metall, snören, plast, glödlampor, skisser. Allt placerat på hyllplan och lika fascinerande som svårtolkat.