Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Så försöker upplysningens fiender missbruka kunskapens gränser

Flera stora vetenskapsmän identifierade under 1900-talet gränser i verklighetens och kunskapens natur. Dessa gränser innebär dock inte att det är fritt fram för allsköns pseudovetenskapliga teorier, skriver författaren Christer Sturmark.

Vi lever i en tid när vetenskap och teknologi skänkt människosläktet både hälsa och välstånd av aldrig tidigare skådat slag. Vi lever också i en tid när somliga människor är så trosvissa, så övertygade om sina egna absoluta sanningar att de är beredda att göra livet till ett helvete för andra och själva gå i döden för sina sanningsanspråk. I en sådan tid bör vi stanna upp och reflektera över kunskapens gränser.

Faktum är att 1900-talets filosofisk-matematiska och naturvetenskapliga utveckling ofta har handlat om att identifiera principiella gränser för vetandet och att identifiera verklighetens inneboende gränsvärden.

Albert Einsteins speciella relativitetsteori identifierade en gräns för hastigheten, nämligen ljusets hastighet. När vi närmar oss denna absoluta hastighetsgräns blir det allt svårare att accelerera till högre hastigheter. För att göra det sista rycket upp till ljushastigheten skulle det krävas oändligt mycket energi. Gränsen går inte att överträda och när vi närmar oss den uppträder tid och rum på ett sätt som strider mot våra intuitioner.

Einstein vidareutvecklade sin teori till den allmänna relativitetsteorin som firade 100 år förra året. Den omdefinierade vår verklighetsuppfattning på ett sätt som ännu inte har fått fäste hos de flesta människor. Vi uppfattar fortfarande rummet som bestående av tre dimensioner och tiden som något annat, separat från rummet. Detta är en pre-einsteinsk världsbild, Einstein visade ju att rummet och tiden i själva verket är samma sak, bara olika aspekter på den fyrdimensionella rumtiden. Denna rumtid kan dessutom krökas, och det som vi uppfattar som gravitation är inget annat än en krökt rumtid. Tiden är den fjärde dimensionen i denna rumtid, omöjlig för våra hjärnor att intuitivt uppleva som en fjärde dimension.

Tiden som en rumslig dimension kan enklast förstås genom en analogi: Föreställ dig att det existerar en tvådimensionell värld, där tvådimensionella varelser lever i ett plan. De förnimmer längd och bredd, men inget djup. Allt som existerar för dem, existerar i detta plan. Anta att du som tredimensionell varelse vill försöka introducera ett tredimensionellt objekt för dem, till exempel ett klot. Om du håller upp det ovanför eller under deras tvådimensionella plan, kommer de inte att se det. Du måste föra klotet genom deras plan för att de ska uppfatta det. Men vad ser de? En cirkel som först växer och när den nått sin största storlek kommer att minska igen och försvinna. De uppfattar således ett tvådimensionellt objekt, en cirkel, som förändras med tiden. Det vi uppfattar som en tredje dimension uppfattar de som tid. På ett liknande sätt menar Einstein att tiden är en del av en fyrdimensionell rumtid, som våra hjärnor inte intuitivt kan begripa annat än genom analogier som denna.

1900-talets stora fysikrevolution, upptäckten av kvantfysiken, introducerade också principiella gränser för den mänskliga kunskapen. Werner Heisenbergs osäkerhetsprincip stipulerar att vi aldrig med precision kan bestämma en partikels läge och hastighet samtidigt. Ju mer exakt vi bestämmer hastigheten, desto sämre precision i lägesbestämningen och vice versa. Vid en första anblick tycks detta vara trivialt; vår mätutrustning kanske inte är tillräckligt bra? Det kanske bara är en tidsfråga innan vi kan mäta mer precist? Tyvärr inte, vilket också har bekräftats experimentellt. Heisenbergs osäkerhetsprincip beskriver en inneboende obestämbarhet i själva materiens natur. Osäkerheten ligger således inte i våra mätmetoder, utan i verkligheten själv.

Kvantfysiken har tyvärr ofta missbrukats i olika new age-sammanhang som tar den till intäkt för allt från kollektiva medvetanden och synkronicitet till att ”allt hänger ihop”. Kvantfysiken ger inga belägg för något av detta, det är i själva verket bara pseudovetenskapliga och spekulativa fantasier. Det är givetvis frestande och eggande att spekulera i denna riktning, men kvantfysiken ger inte mer belägg för detta än förekomsten av gula blommor i trädgården ger belägg för liv på andra planeter (vilket givetvis kan existera oavsett dessa blommor).

Ända sedan Platon har vi filosofiskt skiljt på kunskap och åsikter. Platon definierade kunskap som något man tror med goda skäl, som dessutom är sant. Men hur ska vi veta att något ”definitivt” är sant? Naturvetenskaperna strävar efter sanning, men vi kan aldrig vara helt säkra (i strikt kunskapsteoretisk betydelse) på att vi når denna sanning. Naturvetenskaperna arbetar med beskrivande modeller av verkligheten och evidens för dessa modeller. Det är därför naturvetenskapliga teorier i alltid är provisoriska (därmed inte sagt att vetenskapliga tillämpningar är provisoriska). Detta betyder inte att alla beskrivningar av verkligheten är likvärdiga. Det är alltid evidensen som avgör om en beskrivning är rimlig eller inte, och därmed om vi bör tro på den eller inte.

Länge trodde man att det åtminstone fanns ett privilegierat område där det som var sant också kunde bevisas, nämligen matematiken. I ett matematiskt system kan vi härleda sanna teorem ur axiom. Så länge en härledning är korrekt genomförd kan ett teorem aldrig senare visas vara falskt inom systemet. Att alla sanna satser skulle kunna härledas sågs som en självklarhet, men var i början på 1900-talet ännu inte strikt bevisat. Matematikern David Hilbert såg detta som ett av de viktigaste återstående bevisen, så att man sedan kunde lägga detta ”självklara” antagande till handlingarna.

Men drömmen om att ett matematiskt system skulle kunna bevisa alla sanna satser inom systemet krossades av matematikern Kurt Gödel 1930. Hans ofullständighetsteorem visade inte bara att drömmen om ett sådant bevis var omöjligt; han visade den för matematiker djupt stötande insikten att det i ett godtyckligt matematiskt system (tillräckligt komplext för att inbegripa aritmetiken) alltid finns sanna satser som inte är bevisbara inom systemet. Det finns alltså sanna men obevisbara satser. Gödel visade således att sanning inte är ekvivalent med härledbarhet. De matematiska teorem som vi i allmänhet tillämpar i olika sammanhang kan dock bevisas, så det finns ingen anledning till oro. Men Gödels slutsatser var ett fundamentalt slag mot den sedan antiken närda matematiska drömmen om fullständighet.

Även Gödels bevis har kidnappats av pseudovetenskapliga och postmoderna idéströmningar som vill hävda att ”alla sanningar är relativa”, ”vi kommer aldrig kunna beskriva alla fenomen i universum, somligt kommer alltid att vara höljt i mystik” eller ”våra hjärnor kommer aldrig att kunna simuleras av en dator”.

Inget av detta följer av Gödels ofullständighetsteorem; de fenomen i universum som kan beskrivas matematiskt kan mycket väl vara beskrivna av den delmängd av matematiken som är bevisbar. Dessutom avgörs inte sanningen hos en matematisk beskrivning av fysiken av huruvida den är matematiskt härledningsbar eller inte, utan huruvida den korresponderar med verkligheten eller inte. Ekvationen E=mc2 är sann om och endast om energimängden verkligen är ekvivalent med massan gånger ljusets hastighet i kvadrat. (Dessutom: Om påståendet ”Alla sanningar är relativa” vore sant så är det självupphävande, eftersom påståendet då är relativt och därmed godtyckligt.)

Den genom Hollywoodfilmen ”The imitation game” uppmärksammande Alan Turing har också bidragit till att identifiera kunskapens gränser genom sitt arbete om beräkningsbarhet, som är besläktat med Gödels resultat. Turing brukar räknas som datavetenskapens fader och hans arbete (”On computable numbers” 1936) visar att det också finns principiella gränser för vad en dator kan beräkna, oberoende av datorns hastighet eller minneskapacitet. Alan Turing var ateist och homosexuell i en tid när ateism ansågs anstötligt och homosexualitet var olagligt. Turing dömdes till kemisk kastrering och tog sitt liv 1954, bara 41 år gammal.

Einstein, Gödel, Heisenberg och Turing är några av de tänkare under 1900-talet som identifierade principiella gränser i verklighetens och kunskapens natur. Finns det fler, ännu inte identifierade gränser för den mänskliga kunskapen? Givetvis finns kognitiva gränser, våra hjärnor har en begränsad kapacitet, men dessa gränser är bara praktiska. Kanske kan vi i framtiden skapa en artificiell superintelligens som kan sträcka sig bortom våra kognitiva mänskliga gränser. Men de teoretiska kunskapsgränserna rår inte ens en sådan superintelligens på.

Kunskapens gränser påbjuder ödmjukhet. Men upplysningens fiender, såsom de kommer till uttryck i olika former runt om i vår värld just nu, visar inga tecken på ödmjukhet. Kunskap om världen och den vetenskapliga metoden spelar ingen roll för vilka trossatser som odlas inom den trosvissa fanatismens ramar. Trosvisshet kan förvisso vara en stark och positiv drivkraft, men om den saknar koppling till evidens blir den godtycklig och farlig. Problemet med upplysningens fiender är inte att de struntar i kunskapens gränser utan att de struntar i kunskap.

Vi ska akta oss för pseudovetenskapliga feltolkningar av Gödel och kvantfysiken. Det är möjligt att vi kommer att identifiera fler teoretiska och principiella gränser för den mänskliga kunskapen, men i övrigt ska vi sträva efter att förklara och förstå världen med hjälp av just denna vetenskap, med nyfikenhet och förundran som ledstjärna.

Christer Sturmark är författare och förlagschef. Hans senaste bok är ”Upplysning i det 21:a århundradet”.