Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Spelet om paradiset

Nyss var de okända tonåringar, nu möter de skrikande fans över hela Sverige. Eric Hagberg och Kian Avar blev kända i dokusåpan ”Paradise hotel”. Efter programmet väntar ett annat spel. Uppdrag: att lära barn att festa. DN:s Matilda Gustavsson följde med på barturné i en svensk småstad.

Skövde skymmer. Uppåt hundra barn trängs runt limousinen utanför klubben Pitcher’s där det ska vara fanträff. Slängkyssar kastas mot de svarta tonade rutorna och missar därför dem de ska till: Kian och Snygg-Eric från dokusåpan ”Paradise hotel”.

I en omdiskuterad artikel berättade Metro att ”Paradise hotel” förra året tog emot fler ansökningar än landets lärarhögskolor. Ungdomarna som passerade nålsögat fick ”spela spelet” (en efter en kastas ut ur paradiset) på ett isolerat, övervakat hotell i Mexiko med öppen bar och cigg i generösa buketter.

Just nu, medan den tidigare skandalstämplade deltagaren Sofia Hellqvist gifter in sig i det svenska kungahuset, slår programmet tittarrekord. Det har gjort en klassresa som fått de kommersiella tv-kanalerna att satsa stort på reality inför 2015.

I år är det killarna i ”Paradise hotel” som drar mest folk, som skapar kaos och har hundratusentals följare på nätet. Sociala medier har ändrat allt.

– Femton minuter finns inte längre, säger Snygg-Eric, som egentligen heter Eric Hagberg och är 20 år.

– Man är inte bara känd en höst utan kan ta det vidare, hur långt som helst, säger han om det spel som fortsätter utanför dokusåpornas slutna universum. Som ska visa sig vara mycket hårdare.

Skriken kommer från alla håll nu. Han och 19-årige Kian Avar är betalda festare, två sällskapspojkar ute på en till synes ändlös turné. Kian konstaterar att hälsan slits, men att det är värt det:

– Sekunden innan man kliver in på klubben, alla ljud förstärks, blickarna, pulsen. Man kollar åt sidan och ser sin bästa vän. Nu kör vi.

Trycket mot limousinen ökar.

– Vi måste ha någon som eskorterar oss. Jag går inte ut annars, säger Eric, som ofta tänker på säkerhet.

På nätterna är uträkningen sekundsnabb: antal killar i klunga, deras axelbredd. Men nu är det bara barn.

Kian pendlar mellan eufori och något annat.

– Haha! Alla vill ha oss – klaustrofobin. Jag känner mig så jävla iakttagen. Nu kommer det där med hjärtat igen, säger han till Eric, vänder sig till mig:

– Kan inte du gå ut först? Så går vi precis efter dig.

Jag öppnar bildörren. Alla ljud och rörelser rusar i styrka och jag hinner ana vinddraget innan det blir till en storm, en orkan bakom mig.

Tre steg, ned för en källartrappa; på det ödsliga dansgolvet, bland cirklande flimmer från diskokulorna, står en röd vip-soffa, som kommer att kollapsa efter midnatt. Stadens mest profilerade dj: Work hard, play hard. Hans systerdotter ska om någon minut släppas in som en av de första. Efteråt messar mamman sin tacksamhet: ”Det här var den bästa dagen i hennes liv.”

Före fanträffen står jag utanför stationshuset och spejar efter en ”vit limo”. Staden är disigt stillastående och jag har redan hunnit ta steg ut i gatan mot två vita hemtjänstbilar när den rätta kommer. Dörren öppnas, basen läcker ut. I’m an albatrouz. Det är den låtens sista helg. Chauffören vänder sig om och presenterar sig som Ezzi, ”Skövdes nöjeskonsult”. Han blinkar med ena ögat som för att understryka sin roll och sin tradition; en nutida folkparkskung, Facebookkompis med hela stan. Vi kör mot torget och varannan meter vevas rutan ner: ”Tjejer, kolla vad jag fixat. Pitcher’s i natt.”

Intill mig sitter ”Big brother”-Felicia från Karlstad, också inhyrd av Ezzi.

– Jag är en person man antingen älskar eller hatar, men alla har en åsikt. Alla, säger hon, som om kamerorna var här.

Hon åkte nyss ur ”Big brother”, den gamla dokusåpan som dammats av igen efter ”Paradise hotels” succé men som blivit en kritiserad katastrof; paradisets mörka skugga, en trashig kusin.

Felicia berättar om mannen som diskades efter att ha lagt ett narkotikaklassat preparat i hennes kaffe.

– Det är rätt sjukt att det kunde hända. De hade säkerhet. Många i huset hade olika diagnoser, oftast adhd, men ingen fick ha medicinerna på sig. Det var jättenoga. Man fick gå in i bikten på morgonen eller kvällen eller eftermiddagen och hämta sin tablett.

Det plingar i hennes mobil. Det gör det ofta.

Hon kommer senare att förklara varför.

Att vara inuti limousinen är en värld för sig. En blå, tom atmosfär som rör sig i en bana runt det bleka torget, varv efter varv i snigelfart. Under natten som väntar är det Ezzi som styr, som plötsligt kör ut oss till en okänd hemmafest, som släpper av oss, försvinner. Alla är lugna med det. Och när Kian kommer på att han måste ha en hatt inför kvällen fixar Ezzi det på gallerian.

Erics och Kians Instagramkonton fylls med hundratals maniska vädjanden om att de ska komma till olika adresser. Varje dag svarar killarna med att lägga ut nya självporträtt. Ofta med bar överkropp. Ofta liggande i sängen; godnattselfien.

I ”Paradise hotel” var Kian den hetsige, snackige spelaren, som lekte med tjejerna och inte gillade ”slampor”. Eric var den trygge småstadskillen som i hela sitt liv fått höra att han är snygg, som talade sävlig skånska och tog lite väl långa tankepauser som inte klipptes bort. Han gavs en roll som brukar förknippas med kvinnliga skönhetskandidater. Fröken Sverige. ”Snygg-Eric”.

– Det var produktionen som tjatade om det. Men jag är faktiskt hellre ”Snygg-Eric” än ”PH-Eric”, säger Eric.

De är födda samma år, 1994. När Eric och Kian tog studenten mötte de ungefär samma besvikelse.

I Kristianstad bodde Eric hos föräldrarna, som jobbar som ambulansförare och undersköterska. Han hade gått fotbollsgymnasiet, satsat på att bli proffs.

– Jag la ner all tid som fanns, men jag kom inte till högsta nivån. Men jag kunde inte släppa drömmen, för jag har alltid känt att jag ska bli någon man känner till. Så jag orkade inte ta tag i något annat. Jag hade inga rutiner, eller jo: jag var på gymmet. Ibland ringdes jag in som personlig assistent, men det blev inte så mycket pengar. Mina drömmar var hela tiden större än vad jag hade råd till, säger Eric.

Under hela tonåren hade folk sagt till honom: ”Du skulle kunna bli modell." Men han visste inte hur man gjorde.

– I gymnasiet sa de: ”Du skulle passa i ’Paradise’.” Det var lätt att hitta på Google. ”Paradise hotel” var min stora räddning i livet, det uppfyllde min dröm.

Vid samma tid bodde Kian hemma hos sin mamma, som är sekreterare, i Stockholm. Han funderade på att läsa kriminologi.

– Det hände en grej i min släkt, en som tog överdos. Det påverkade mig. Jag ville rädda alla som fastnat i droger. Men kriminologi är som att läsa konst, kul men inga jobb. Mamma har kämpat och byggt upp så mycket i sitt liv och jag lyssnar alltid på henne. Hon var på mig: Du ska jobba-jobba-jobba, säger Kian.

Han började som bartender och flyttgubbe, men upplevde att kroppen tog stryk.

– Och när lönen väl kom var det aldrig summan man förväntade sig. Det tog slut så snabbt. Jag kände precis som Eric: Ska jag leva såhär, tjäna mina pengar och kanske plugga vidare bara för att jobba igen? I resten av mitt liv? Så. Jävla. Tråkigt. Eller så gör jag något helt annat, något helt sjukt. Och alla hade alltid sagt: ”Du skulle passa i ’Paradise’.”

Kian kollar på sin bäste vän. Kallar honom ”bror”.

– Sedan var det vi, ett hjärta. Jag såg Eric på Arlanda och bara: Fan vad äckligt snygg han är. Till slut, på bussen i Mexiko, gick jag fram. Ska du också på det stora äventyret?

Äventyret. Det stora äventyret. Så kallas ”Paradise hotel” inom produktionen, och huvudpersonerna beskriver sig som en familj. Mamma producenten, pappa pressansvarig och storasyster Nicole Rydén, ansvarig för casting.

Hon scoutar dygnet runt; genomsöker alla rum i blogghotellen runt Stureplan och vet vilka som blandar drinkarna på Grabbarna Grus.

– Men mina barn kallar mig ”mami”, säger hon när vi tar en kaffe, och i de intima orden ryms ”Paradise hotels” hela klassresa.

Trots att programmet bygger på de mest mänskligt utsatta lägena – att försöka bli omtyckt i en grupp, hålla sig innanför, ha sex, inte blotta strupen och i varje sekund vara filmad – så är grundtonen inte tung utan lätt, som en sommar eller en flört. En glimt i ögat, säger familjen.

I de tidiga realityserierna sökte man konflikter och castade extrema, gränslösa personligheter. Att titta på ”Kungarna av Tylösand” år 2010, såpan som också kombinerade ungdomar och alkohol, var som att dras till en blodig bilolycka, skrev någon, och den serien fick definiera genrens död.

Att reality-tv nu är större än någonsin känns paradoxalt med tanke på att vi redan drunknar i varandras dokumenterade liv. Men i överflödet har äkta relationer blivit en hårdvaluta, ett guld.

I ”Paradise hotel” liknar deltagarna varandra, vilket gör att de, med vetenskapligt stöd, lättare får eviga vänner, förälskar sig och blir ledsna – men inte för ledsna.

– ”Shit”-människorna kan jag sortera bort direkt. Alla som tas med är starka, självsäkra och mår bra. Jag ser direkt om någon ler med hela själen, säger Nicole Rydén.

Oftare än att ha trasiga missbrukaruppväxter bakom sig, vilket inte varit ovanligt, verkar årets deltagare komma ur svensson- och arbetarhem.

– Att vara ”Paradise” innebär att vara härlig och bra på att stå i centrum, som jag, det är därför jag direkt ser dem, om de kan uttrycka känslor, festa avslappnat eller är nervösa och citerar ”Baksmällan”. Men man måste samtidigt kunna föra sig. Det är hela tricket, att både vara genuint skön och kunna sälja in sig, säger Nicole Rydén.

Utanför en svart kub i Frihamnen är Stockholm isande kallt. Inuti den sliter sig ett team svettiga för att få fram ”den ljusa ’Paradise hotel’-tonen”. Stora skärmar visar hemliga scener som lika gärna kunde vara en repris; solbrända kroppar, den beige soffan i paradishotellets foajé.

Om den tidiga realityn var diskbänksrealistisk, och följde sina deltagare som vore de en psykologisk fallstudie, så är paradisteamets uppgift att maxa materialet. Förhöja med de största hittarna, klippa snyggt, lyxigt och enligt klassiska episka berättarkurvor. Kristofer Bernhardtz är efterbearbetningsproducent och jobbade tidigare med drama och långfilm.

– Det här ligger extremt nära, med minst lika stora känslor. Men det är också som en teaterscen. I sociala medier får vi direktrespons på varje avsnitt: digitala applåder, burop, förtvivlan, säger han och vänder sig mot skärmen och teamet.

– Vad vinklar ni på nu?

– Att hon tycker att hon är ”skön”.

Alla är nöjda med att bloggerskan Paow kommit in, haft sex med Calle.

– Det var buller och bång! ”Crash boom Paow” kallade vi det.

Tillbaka i Skövde. We are fucking animals och barnen väller in; trettonåriga killar i jeansvästar och Bosskepsar som ser ut att vara fem år yngre än de jämngamla tjejerna. Ett högstadiegäng skriker som i en bar:

– Jag kommer att söka, men inte knulla!

– Jag vill söka, men mina bröder skulle åka till Mexiko och dra hem mig.

– Mina föräldrar skulle också dö om jag blev slampig.

Källaren fylls av vit rök. Volymen höjs: snuskiga hittar som under en tid förenar världens dansgolv, tryggt välbekanta och spetsade, en kemi som kan ta en var som helst. I källaren ökar trängseln. I takt med att några killar börjar veva sina armar inser jag att situationen är en iscensatt fest; en låtsasnattklubb för barn.

Snart lyckas ett gäng 13-åriga pojkar snacka sig till en plats i vip-soffan. Jublande sittdans. I mitten av bordet står en balja full av is, plastglas, Redbullflaskor och kolsyrat vatten på kylning, som de förgäves tjatar om att få dricka. De ”älskar Kian”, och minns Samir från förra säsongen. Ingen annan. Alla vill söka, men de vet – liksom de flesta kompisgäng – vem av dem som skulle vinna: Erki. ”Han ÄR ’Paradise’.”

– Jag kan spela spelet. Jag är skön och bra på att festa.

– Det är fan dags nu, fortsätter han och vinkar åt två 10-åriga tjejer i korta skinnjackor. Han pekar inbjudande mot sitt knä, men de tar upp sina mobiler i stället.

Minuterna går, nästan en halvtimme. Killarnas huvuden sänks, som om de för första gången i sina liv möter en utekvälls antiklimax: festens oinfriade löfte.

– Vafan, vi har ju stått i värsta kön!

– Vart ska vi dra nu? undrar Erki men de väljer att stanna lite till. En låt till. Det blir den.

I’m an albatrouz. Volymen sammanfaller med att vakten nickar okej till att ta av drickan i isbaljan. De kastar sig vrålande över den, de blandar kolsyrat vatten med Redbull så att det svämmar över plastglasens kant. Höjer skålande sina drinkar mot nästa nivå, för den måste finnas. Upp på soffdynorna och veva, veva, veva.

Årets sommar, månaderna mellan att Eric och Kian återvänt från Mexiko och premiäravsnittet på tv, beskriver de båda som overklig.

– Jag vaknade och letade efter mikrofonen, sedan satt jag på mammas toa och kollade efter kameran, säger Kian och Eric berättar att ”familjen” var nära även i huset.

– Det fanns en telefon som det ringde i hela tiden. De sade åt oss om vi pratade om något utanför äventyret. Att vi skulle dricka mer sprit, eller mindre.

– Man bar som på en bomb, men fick inte prata med någon om vad som hänt, säger Kian, som bokade biljetter till Magaluf.

– Jag jobbade i tre månader på Grabbarna Grus. Varje kväll stod vi och blandade drinkar och festade i mitten. Så man fick känna på vad som väntade, säger han.

Eric bodde hemma i Kristianstad.

– När de första avsnitten kom låg jag på min säng och mådde skit. Man vet ju inte alls vad de ska göra med en, hur saker framställs. Men sedan stack jag upp till Kian.

– Nu kollar vi jämt ihop. Det är fett kul, säger Kian.

År 1997 lanserades dokusåpan ”Expedition Robinson”. Tittarna chockades av intrigerna och örådet; att man röstade ut en medmänniska på bästa sändningstid. Att en tidig deltagare begick självmord ökade vreden. Medieforskaren Yvonne Andersson fick i uppdrag av Granskningsnämnden att utreda etiken.

– Vi kom fram till att mobbningen inte var så grov som folk upplevde den. Men det riktigt hisnande nu är att man betraktade genren som en trend, en fluga, säger hon och sammanfattar den tidens rädsla:

Oron över att gränsen mellan offentligt och privat skulle tänjas eller bli suddig. Över att unga skulle få svårt att skilja på verklighet och fiktion. Över den framtida människan som ett vandrande konkurrerande varumärke. När Linda Rosing ett par år senare hade landets första livesex riktades kritiken mot en urspårad generation och dåliga förebilder. Visserligen hade hon haft en manlig sexpartner men de starka känslorna kring genren, och exemplen på dess offer, har ofta bildsatts av kvinnor. Lösaktiga kvinnor, den eviga oron.

– Vad vi inte kunde förutse då var nätet, vad vi blottlägger där och med vilken självklarhet vi är privatpersoner offentligt, säger hon.

I dag verkar publikens kärlek okomplicerad. Utöver barn har ”Paradise hotel” charmat kulturjournalister och profilerade feminister – som livligt live-diskuterar programmet i en grupp på Facebook. Konstnären Kakan Hermansson är en av dem.

– Jag tänker aldrig mer begränsa mig som feminist, och vi snackar i ett tryggt rum av systerskap. Det finns såklart en massa sexism i hotellet, men så är det överallt. Känslan är att jag lutar mig tillbaka och ser samhället.

År 2010 värvades författaren, kulturjournalisten och numera DN-medarbetaren Björn Af Kleen som en ”fri intellektuell” till programmet, och skrev senare kritiskt om det. Men den pressansvarige Anders Kilander såg det som en brytpunkt.

– Där och då började genren bli självmedveten, säger han om en cirkel som symboliskt sluts nästa år: ”Dokusåpastjärnorna på slottet”.

– Och nu är den självklar. Det finns inte så mycket att hämta i en intellektuell överbyggnad och då kan man börja se det för vad det är: fantastiska karaktärer, våra barn, som man känner för, säger han om ett post-tillstånd som även Yvonne Andersson beskriver:

– De gamla frågorna om gränser kring offentligt och privat sysselsätter oss inte längre. Vi har slutat uppleva genren som ett fenomen. I dag är reality-tv en del av flödet. Av verkligheten, säger hon.

Och i Skövde är det på riktigt. Svinkall natt. Vit ciggrök utanför hotellet. Återigen plingar ”Big brother”-Felicias mobil. Hon läser upp mail från en stalker som inte haft sex på sju år: hon är sänd från ovan till honom.

Hon får ofta sådana. Om sociala medier förändrat allt, om de ger reality-stjärnor mer än femton minuter, så är baksidan att vissa av dem utsätts för outsinligt hat. Verkliga hot. Medan killarna är de största sexsymbolerna, så möts Paow och andra tjejer i paradiset av oräkneliga slampkommentarer. Felicia har inga egna stora forum på nätet, men är en tråd på Flash­back. Hon har ingen direkt kontakt med tv-produktionen.

– Jag är ju utanför huset nu. Men jag har varit med om rätt mycket så det rör mig inte i ryggen. Förutom när de letar upp adressen till mamma, säger hon.

Även efter programmet håller familjen ihop, säger Nicole Rydén. Hon är fortfarande ”nära sina barn” från tidigare säsonger.

– Jag älskar dem och lär dem att hatarna är sorgliga, avundsjuka personer. Jag rustar dem och vill inte att de hamnar i klorna på vissa billiga nöjesaktörer.

– Vad som krävs är hårt arbete. Du måste vara fräsch, snygg och sluta supa. Ja, även om du blev känd genom att festa. Sedan försöker jag hjälpa dem att hitta sin grej. Någon kanske drömmer om att designa smycken, en annan vill starta en antimobbningskampanj.

Och den som vill kan få en stabil karriär.

– Vi har Samir från förra. Och Carolina Gynning. Hon är ett geni.

Så dyker plötsligt Ezzi upp. Alla ska in i limousinen och släpps av i en fest i en föräldrafri villa: ”Tjejer, kolla vad jag fixat. Pitcher’s i natt”.

New Yorks skyline över köksväggen. Var är vi? Kian rycker på axlarna, blandar en drink.

Vidare till nattklubben där Ezzi hyrt in ”Big brother”-Anton, muskulös som en bodybuilder. Han och Felicia har inte setts sedan tillvaron i huset och kastar sig om varandras halsar.

– Jag har druckit konstant sedan jag kom ut.

– Jag med. Toleransnivån nu alltså.

– Vad tycker du om mina ny kläder? Ezzi har pröjsat allt. Han vill jobba med mig nu, säger Felicia.

Anton drar upp hela linnet för att visa sin nya tatuering.

– Du måste fixa solbränna på den, kommenterar Eric, för det är skillnad på reality och reality. I det hårda spelet som fortsätter utanför kamerorna är hierarkin klar.

– Att de kör ”Big brother” och andra serier igen är bra för dem som inte kommer med i ”Paradise”. Men det märks att de är desperata, säger Eric.

Tillbaka i VIP-soffan, men nu är baljan med is full av alkohol. Framför soffan står två storväxta vakter och hindrar de våldsamt dansande tjejerna som vill ta sig in. Annars brukar killarna alltid sitta bakom staket. De är stressade.

– Om vakterna tappar kontrollen; shit, vad kommer hända med oss då?

Allt blixtrar och Instagram fylls av foton. Någon lyckas slita sig förbi vakten, och viskar i Kians öra, slickar hans hals. Han backar. Hon dras tillbaka. Kastar sig in igen.

”I’m an albatrouz.” Allt urartar när ”Big brother”-Anton börjar peka ut tjejer som får komma till VIP-soffan och dansa mellan eller gränsle över hans ben. Hans händer på deras höfter.

Under natten har Eric fått feber, frossa. Kian äter hotellfrukost själv. De ska resa vidare; Karlshamn nästa helg. Då kommer Albatross-låten vara över, och ytterligare två ”Big brother”-deltagare har diskats efter att ha försökt tvinga till sig sex. Sedan Ljungby, Eslöv. Festen var grym.

– Men ”Big brother”-folket borde inte varit där. De söp, skapade kaos och bjöd in massa tjejer som tog på en. Vi blir inte tagna på allvar för fem öre, de vill bara ha det här, säger han och sveper över sitt bröst.

– Inte en enda tjej på klubben i går var intresserad av att lära känna mig. Står man och pratar med någon så är det helt blankt. De är inte där, de lyssnar inte, de vill att man ska komma på efterfest, de vill ha sprit, de dricker och de vill ha bäst historia dagen efter. Tjejer har sex med mig och hör sedan aldrig av sig igen, säger Kian.

Jag frågar om framtiden igen.

– Vi har en långsiktig plan. Man har nya kontakter nu och hör hur det gått för folk. De som inte kan sköta sig. Som inte kan hantera droger och sådant.

De ska starta en youtube-kanal och ett klädmärke, ta äventyret mot nästa nivå, för den måste finnas. Så säger han, plötsligt leende, att han skulle vilja gå gymnasiet igen.

– Tänk dig den drömmen: att ha gjort ”Paradise” och sedan få gå tredje året. Boom!

Paradise hotel

”Paradise hotel” går ut på att unga singlar checkar in på ett lyxhotell fullt av kameror. Sedan följer intriger, pakter, sex och svek. En person i veckan åker ut tills en vinnare står kvar.

Svenska ”Paradise hotel” hade premiär på TV4 år 2005. Programmet hade från början låg status men har sedan dess växt till ett fenomen. Vid ett tillfälle under årets premiärvecka var programmet det femte mest omtalade ämnet i världen på Twitter. När Stefan Löfven installerades som statsminister var ”Paradise hotel”-deltagaren Kristian mer omtalad i sociala medier. Förra året sågs avsnitten av i snitt 250 000 personer på reguljär tv och av 400 000 på webben.

Årets statistik ligger på ungefär samma nivå, möjligen något lägre. De första avsnitten sågs av drygt 350 000 personer digitalt, vilket är störst just nu, enligt MMS mätningar. ”Big brothers” tidiga avsnitt kom först på plats sex digitalt.

”Paradise hotel”, som produceras av Mastiff, spelades in under två månader i Mexiko och har nu klippts ihop till femtiofyra tv-avsnitt, tre i veckan. Finalen är den 17 december.