Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Sprakande som en diskokula

Alcazar firar sjutton år med showen ”Disco defenders”, ett maxat dansinferno av hits, sanslösa klädbyten och tolkningar av allt från AC/DC till Håkan Hellström. Alcazar visar att de disko.
Alcazar ”Disco defenders” Scen: Rondo, Göteborg.

Alcazar fyller sjutton och firar sig själva genom att uppfylla en seglivad dröm; den om en egen krogshow. Det märkliga med det beslutet är varken valet av koncept eller den fascinerande mängd glitter som har släpats in på Rondo, utan att trion inte har gjort en krogshow tidigare. Efter flertalet showiga turnéer och fem vändor i Melodifestivalen känns utvecklingen lika naturlig som efterfrågad. Åttahundrafyrtio uppklädda besökare, lokalens maxantal, sitter bänkade framför crème brûlée och drinkpinnar i neon när scenen plötsligt mörknar och en mullrande röst sätter punkt för tjattret. Avsändare: NASA, som meddelar att en stor discokula är på väg mot Göteborg.

”Vi måste varna de stackars människorna”, konstaterar en bekymrad officer.

Alcazar kallar vårens show för ”Disco defenders” – discons försvarare. Även om den breda genren välkomnas in i värmen med jämna mellanrum, om inte via Todd Terje så via ett maskerat Daft Punk, omgärdas den fortfarande av ett visst mått ”guilty pleasure”. Det gäller kanske särskilt den typ av disco som Alcazar gärna tar under sina vingar och har gjort till sin egen; det maxade, sprakande över toppen-inferno som kombinerar John Travoltas höft­rörelser med 90-talets klubbscen och svensk schlager­estetik. ”Disco inferno” och ”Physical” om vartannat.

Trion tar sin uppgift på fullaste allvar. Efter storstilad entré genom ett hål i taket håller showen, regisserad av Edward af Sillén, högt och ­involverande tempo i alla etthundra minuter. Visst ser scenen precis ut som insidan av en utomjordisk discokula, visst är kläd­bytena närmast skrattretande många (och imponerande snabba), visst är ­konceptet ”lagom” bannlyst, men Alcazar lyckas ändå, i alla fall ­oftast, ­parera smaklös kitsch till förmån för charmigare sådan. De fyra dansarna, som skickligt kombinerar modernt med discotypiskt, och det fulltaliga bandet lyfter showen och avlastar när de tre huvudpersonerna måste byta utstyrsel eller andas extra tungt. Bandets egna hits varvas med favoriter ur discoskatten, och medlemmarna tar sig tid att bli personliga, få konturer. Uppsättningen från 1998 har förändrats ett par gånger och sedan 2007 har originalmedlemmarna Andreas Lundstedt och Tess Merkel sällskap av Lina Hedlund. De ges varsin egen stund, då de berättar hur de föll för musiken och sjunger varsin låt solo. Men bäst är de när de håller sig till varandra, dansar i takt och lämnar snacket därhän.

”Allt kan vara disco”, slår de fast och klär både AC/DC och nationalsången i discoskrud, men borde kanske ha låtit bli heligaste Håkan Hellström.

En danslektion och ett utdraget medley discohits känns nästan överflödigt, eftersom de flesta av Alcazars egna låtar är minst lika lätta att känna igen – från ”Not a sinner, nor a saint” till ”Stay the night”. Det kan visserligen vara en generationsfråga. När en av de unga dansarna berättar om när han hörde disco för första gången, beskriver han Alcazars ”Crying at the discoteque”. Efter snart två decennier i glittrande rampljus har Alcazar blivit närmast synonymt med genren de vill värna. På Rondo är försvarstalet övertygande.