Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Stefan Jonsson: Sorteringen av människor urholkar demokratin

I morgon införs id-kontroller på alla resor till Sverige. Men asylrätten är inte något vi kan välja bort – om vi inte också är beredda att välja mellan vilka som ska få leva och vilka som ska få dö. Stefan Jonsson hittar en historisk förebild till vår tids drama i Aischylos pjäs ”De skyddssökande”.

Hur många på flykt? Över sextio miljoner, meddelar Förenta nationernas kommissionär för flyktingfrågor UNHCR. Bildade de tillsammans en stat, Flyktingarnas stat, skulle det vara världens tjugofjärde största.

Nu är de i stället utspridda, utlämnade åt gästfrihet, utsatta för fiendskap och hänvisade till vidriga mellanrum. Afghanska pojkar flyttar sig fram och tillbaka längs Öresundsbron utan ingång i vare sig Sverige eller ­Danmark. De är inlåsta på remsan mellan två gränser. Deras enda utväg är att simma till havs.

Bäst så? De sjunker under ytan så att svenskarna och danskarna slipper se eller ta ansvar.

Vår horisont krymper i takt med att det historiska medvetandet plånas ut. Jag slår upp en gammal teaterpjäs, den äldsta text vi har om flyktingskap och asylrätt. Stämmer dateringen är det 2479 år sedan Aischylos ”De skyddssökande” spelades på Dionysosteatern i Aten. Under Aischylos tid avvärjde Aten hotet från perserna. Det aristokratiska styret ersattes av en demokratisk statsbildning där beslut togs efter debatt mellan fria manliga medborgare.

Av det hundratal dramer Aischylos skrev är bara sju kvar. Av dem framgår hur nära hans dramatik låg samhället och politiken. Statsvetaren Mark Chou menar att Aischylos ­inventerar det demokratiska systemets för- och nackdelar och övar åskådaren i att hantera politiska svårigheter och sociala påfrestningar på ett demokratiskt sätt.

Ett fritt samhälle förutsatte ett jämlikt beslutsfattande, tycks Aischylos ha menat. Detta förutsatte i sin tur att alla medborgare betraktade varandra som människor utrustade med likvärdiga förnuftsgåvor och med likadana skyldigheter gentemot det allmänna och det gudomliga. Demokratin förutsatte kort sagt en idé om människovärdet, ett slags universalism. I hjärtat av Aischylos tragedier finns frågan om hur långt människovärdet sträcker sig, vilka som bör räknas in i gemenskapen och vilka som kan uteslutas. Intrigerna drivs av tillhörighetens och utstötningens mekanismer.

I ”De skyddssökande” kommer en skara båtflyktingar över Medelhavet till staden Argos. Det är Danaos och hans femtio döttrar som flytt från Egypten för att undslippa kollektivt tvångsäktenskap med Aigyptos femtio söner. Liksom dagens flyktingar tar de sin tillflykt till templen där de står under gudarnas beskydd. Danaos ger sina döttrar några faderliga råd, den första bevarade beskrivningen av hur flyktingen bör föra sig:

Skynda er och bär på er vänstra arm högtidligt

den ullombundna kvisten av oliv,

(…) och svara främlingarna fromt och sorgset,

som flyktingar tillkommer, gör klart

att er landsflykt är fri från blodskuld. (…)

Tag inte för snabbt till orda och var inte

för lång i talet: man är hetsig här.

Och kom ihåg att ge efter, du, en stackars

långväga flykting. Ett alltför dristigt och

oförväget språk anstår inte de svaga.

Snart skyndar kungen i Argos in på scenen. Han heter Pelasgos och fäster sig genast vid flyktinggruppens utseende: ”ohelleniskt klädd, barbariskt pyntad”. Ni liknar Afrikas kvinnor långt mer än döttrarna i mitt eget land, säger han och pratar på om hur konstiga de ser ut. Han jämför dem med kamelridande indiskor och stridbara amazoner. När Danaos döttrar förklarar att de i själva verket är av samma kött och blod som han, samma slags människor, med samma rötter, står Pelasgos förstummad.

Den ullombundna olivkvisten hette på antik grekiska ”hiketéria”, som i sin tur blev ordet för en vädjan eller bön. Den var tecken på flyktingens sårbarhet och utgjorde en asylansökan.

Åtskilliga politiker och opinionsbildare gör i dag distinktioner som för några år sedan var otänkbara. Det hävdas ofta, och med eftertryck, att gränsen är nådd för hur många som kan rymmas eller omhändertas av den svenska väl­färden. Det finns inte längre plats. I det läget är det självklart att svenska medborgares välfärd ska prioriteras framför flyktingarnas. Varför? Jo, därför att svenska medborgare är svenska medborgare. Därför att de bott länge här.

Historiker, samhällsvetare och ledarskribenter som kallar sig demokrater hävdar att medborgarskapet som huvudsakligen går i arv är ett kriterium på vilka mänskliga rättigheter en person kan räkna med. Noterar de att argumentet ligger närmare fascimens idé om nationalstaten som överordnad människan än liberalismens betoning på universella rättigheter? I dagens politiska samtal framställs det som självklart, nej nödvändigt, att svenskar och européer ska ha mer rättigheter och välstånd än män, kvinnor och barn från Syrien.

Utan att vi själva märker det avlägsnar vi oss på så vis från det som vi annars gärna framhåller som den västerländska kulturens okränkbara universalism: erkännandet av människo­värdet oavsett hudfärg, ursprung och åskådning.

Eller är det snarare så att vi märker det – och bejakar det? Hos många anar jag en känsla av lättnad. Äntligen slipper vi ansvara för det allmänmänskliga och kan i krisens skugga vända oss inåt, fira den egna stammen och värna dess välfärd.

Europas historia är i hög grad historien om en våldsam dialektik. Å ena sidan denna universalism i vars namn européerna önskat frälsa omvärlden. Å andra sidan en protektionism i vars namn samma européer stängt in sig för att frälsa sig själva från omvärlden.

Men andra inslag i den europeiska kulturen har verkat som motmedel mot båda. Dit hör framför allt konsten, litteraturen, kritiken och det historiska medvetandet: en ­offentlighet som envist bearbetar motsägelserna, konflikterna och våldet i Europas historia och håller fram detta arv som en spegel för nuet. Utan denna självreflektion blir Europa livsfarligt för de som inte är vita och kristna.

I dag ser vi ett sådant Europa växa fram. Ett Europa som anpassar sina lagar och sin historieskrivning efter det ­etniska eller religiösa härskarfolkets självbild. Ett Europa som inskränker kritiskt skapande och tänkande. Ett Europa där minoriteterna, tvetydigheterna, orenligheterna, konflikterna samt den faktiskt existerande mångkulturen retuscheras bort ur massmedier och skolböcker.

Aischylos tragedi kretsar kring statschefens val. Flyktingarna ställer honom inför ett dilemma som han vill slingra sig ur. Tar han emot dem blir han kanske anklagad för att dra på staden en orimlig försörjningsbörda. Tar han emot dem utsätter han också Argos för krigsfara, eftersom man kan förvänta att de egyptiska friarna snart kommer för att begära tillbaka sina fästmör. Pelasgos fruktar eftervärldens dom: ”Av främlingskärlek du förgjort din stad.”

Tar Pelasgos å andra sidan inte emot främlingarna bryter han mot en högre lag. Den som i dåtidens Hellas såg den ullombundna olivkvisten var förpliktigad att bifalla de skyddssökandes vädjan. Annars utsatte man sig själv och sitt folk för gudarnas vedergällning.

Hur Pelasgos än väljer, hotar undergången. När han skjuter upp beslutet sätter flyktingkvinnorna press på honom. De betonar att de stammar från samma släkte som han. De pekar på asylens urgamla hävd. De hotar: ”Tung är den vrede som kommer från Zeus, flyktingarnas gud.”

Pelasgos står rådlös. Jag är visserligen härskare i detta land, men ett beslut som detta måste fattas av hela folket, säger han. ”Om staden i sin helhet blir besmittad bör folket samfält söka läkedom.” Svåra beslut kräver bredast tänkbara förankring; därför är demokratin nödvändig. Ungefär så resonerar Pelasgos.

Nu blir flyktingarna desperata: ”Överge inte flyktingen som av våldet drivits hit från fjärran!” De vill att Pelasgos ska höra deras slutgiltiga argument. De pekar på sina bröstband och gördlarna som håller deras kläder uppe.

Ja, sånt brukar ju kvinnor ha på sig… Vart vill ni komma? frågar kungen.

”Gördlarna ska nu hjälpa oss i vårt offer”, förklarar döttrarna. Får de inte asyl tänker de genast hänga sig i templet – ”här ifrån dina gudastoder”.

Pelasgos blir förskräckt och skyndar tillsammans med Danaos bort för att överlägga med stadens medborgare. ­Medan de skyddssökande på tempelplatsen sjunger klago­visor över kvinnans brutala lott under äktenskapets ok, knyter sina snaror och drömmer sig tillbaka till en tid före patriarkatet samlas medborgarna i Argos för att avgöra frågan.

Det som i dag får det politiska landskapet att skälva är samma gestalt som då: främlingen, människorna från Asien och Afrika som med bråda steg korsar gränserna i jakt på en fristad. Demokratins framtid hänger nu, liksom för 2479 år sedan, på hur samhället behandlar de skyddssökande.

Men i Europa råder en schizofren inställning till invandring och utvandring. Migration anses vara den mest naturliga sak så länge det handlar om västerlänningar som åker runt i världen för att bosätta sig eller semestra. Handlar det däremot om människor från andra världsdelar som invandrar till Europa betraktas det i bästa fall som ett nödvändigt ont.

Delvis beror detta på den globala ojämlikheten. Delvis ­beror det på en historia som gjort det omöjligt för oss att tänka samhället utan att ta medborgarskapet och den territoriella suveräniteten för givna. Som framgår av Aischylos är den territoriella suveräniteten och medborgarskapet exklusiva och exkluderande fenomen, dessutom de starkas privilegier. Båda innebär skarpa distinktioner mellan tillhörighet och utanförskap. Att invandringen inger de bofasta obehag beror på att den tvingar dem att ompröva sin gemenskaps gränser, markerade av medborgarskapet och territoriet, och därmed också ompröva sin identitet.

Det kan uttryckas enklare: migranten är den som trotsar gränser. Därför är migranten en tacksam metafor för det hotfulla, som bryter sig in.

På torget i Argos håller Pelasgos brandtal för asylrätten. Sedan håller folket omröstning. Kort därpå återvänder Danaos till sina döttrar på tempelhöjden för att rapportera om utfallet:

Argos har yttrat sig med enhällig stämma,

(…) Av lyfta högerhänder fick hela folket luften att skälva

när det bekräftade sitt beslut:

vi får uppehållstillstånd i detta land,

okränkbar frihet under lagens skydd.

På oss får varken infödd eller främling bära hand.

Migranten är den som trotsar gränser. Därför är migranten också en tacksam metafor för det löftesrika, som bryter sig ut. Europeisk litteraturhistoria rymmer en löpande gestaltning av gränsöverskridande rörelser och möten mellan främlingar. Där bearbetas vittnesmålen om hur varje samhälle med större eller mindre framgång hanterat sin ofrånkomliga sårbarhet – vilken tillika är en möjlighet – som kommer sig av att det gränsar till en främmande omvärld. Argos är ett exempel.

I sin analys av ”De skyddssökande” fäster sig Julia Kristeva vid den roll som tillföll proxenen. Han hade till uppgift att försvara flyktingarna och främlingarna inför medborgarna. I antikens Aten utvecklades funktionen till ett slags ämbete. Man får tänka sig proxenen som en flyktingombudsman eller ett språkrör för de invandrare som bodde och jobbade i staden.

I ”De skyddssökande” åtar sig kungen själv, när han övervunnit sitt tvivel, rollen som proxen. Han framlägger flyktingarnas sak och argumenterar för att de ska få uppehållstillstånd i Argos. I slutet av dramat, när han även avvisat de femtio svikna männen från Egypten (som dock ska återkomma), säger han åt flyktingarna att ”gå in i staden”:

Där äger staten många bostäder, (…).

Där väntar husrum på er, om ni vill dela

med andra. Men om ni önskar står det er också fritt

att bo för er själva i skilda hus.

Så välj nu – ni är fria – det som förefaller er

att vara tjänligast och angenämast.

Till talesmän har ni kungen och hela folket,

som härmed har förverkligat sitt beslut.

Aischylos skildrar asylens och integrationens mönster i både helhet och detalj. Hur mycket har förändrats? Möjligen kan man säga att asylrätten urholkats sedan dess. Men man kan också säga att asylrätten gång på gång instiftats på nytt, fast först efter ett rejält folkmord eller krig, som tydliggjort varför den är nödvändig.

Asylrätten är inte något vi kan välja bort, med mindre än att vi också är beredda att välja vilka människor som vi ska behandla som människor och vilka vi med en snabb gest sänder i döden. I skrivande stund pågår detta slags människosortering längs alla Europas gränser. Det kan vara ett tecken på att vi snart har demokratins epok bakom oss.

Stefan Jonsson är för­fattare, professor i etnicitet vid REMESO (Institutet för forskning om migration, etniska relationer och samhälle) vid Linköpings universitet och regelbunden skribent i Dagens Nyheter.

Hans senaste bok på svenska är ”Eurafrika. EU:s koloniala rötter” (tillsammans med Peo Hansen, Leopard förlag). Han är även redaktör för den nyutgivna antologin ”Samtida politisk teori” (Tankekraft förlag).

”De skydds­sökande” är översatt till svenska av Emil Zilliacus (Gebers, 1933), som här justerats med hjälp av Paul Mazons och Christopher Collards lite ­ledigare översättningar till franska respektive engelska (Eschyle, ”Tragédies complètes”, Gallimard, 1982; ­Aeschylus, ”Persians and other plays”, Oxford UP, 2009).

Mark Chous bok heter ”Greek tragedy and contemporary democracy (Bloomsbury, 2012), Julia Kristevas ”Främlingar för oss själva”, övers. Ann Runnqvist-Vinde (Natur och kultur, 1991).”Främlingar för oss själva”, övers. Ann Runnqvist-Vinde (Natur och kultur, 1991).